härskartekniker i hemmet ngn? (långt)

Håller med syster Hedvig!

Härskartekniker används av människor som har makt mot dem som inte har makt, eller av människor som vill skaffa sig/behålla ett maktövertag. Alltså kan man hitta det i alla relationer, både yrkesmässiga och privata. Det blir bara lessamare i privata relationer, tycker jag

Hördu, härskartekniker eller ej, din sambo är elak mot dig. Hur länge tycker du att det är ok att han är det innan du hellre avslutar förhållandet?

Och apropå ADHD - det är möjligt att du har ADHD eller att du har personlighetsdrag som påminner om det, men det hör faktiskt inte hit. Om man lever tillsammans med någon så ska man vara trevlig mot den personen oavsett handikapp - om man inte klarar av det så får man antingen lära sig eller avsluta förhållandet. Det är stor skillnad på att bli arg på någon som har gjort något dumt och att håna den personen.

Som vanligt brukar detta ställe till stor det vara det som formar trådstartarens åsikter.

Tycker det är beklagligt hur många som kommenterar utan att varken sätta sig in i ämnet eller fundera hur det kan påverka verkligeten för andra.
Det är även beklagligt att se hur fort människor till synes, vilket för mig är obegripligt, kan skaffa sig den kunskap vilken borde finnas till grund för att kunna ge passande "råd" och såpass "starka kommentarer" som inte bara flukturerar just i den här tråden utan i de flesta liknande trådar med. Hur man överhuvudtaket kan kommentera på det som vissa gör utan att höra båda parter av historian har jag lite svårt för.

Kikar man på innehållet i härkartekniker tror jag de flesta människor kan känna igen sig på mer eller mindre sätt. Det är ganska enkelt att hitta exempel i vardagen där man kan applicera fenomenet "titta han/hon använde sig av härskartekniken".
Har trådstartaren använt härskartekniken mot mig? Senast igår berättade trådstartaren att han/hon sökte lägenhet för någon dag sedan. Är inte det att undanhålla information som torde intressera hela familjen? Jag känner igen många delar från hur jag beter mig, men å andra sidan kan jag känna igen många delar som isf även används mot mig. Bortförklarar inte att detta säkert har en del i de problem vi upplever men tror helt ärligt inte det är den stora orsaken.

Jag försöker inte vara någon hobbydoktor, låtsasexpert eller liknande när det gäller ADHD, men tro mig, hade nån av er som kommenterat ovan levt i ett förhållande med någon som har detta syndrom hade ni förmodligen läst mer än en artikel om ämnet.

Istället för att skriva kommentarer som "jag tror då inte han ha funderat över det där så länge, varför har han inte sagt nått tidigare, han använder det där nu när du klankar ner på honom etc etc", sätt er in i scenariot att ta upp det med Er respektive. Hur enkelt är det att framföra något sånt?, i de flesta artiklar man hittar på internet står det klassat som "hjärnskada". Tänk innan ni skriver!

"Om man lever tillsammans med någon ska man vara trevlig mot den personen oavsätt handikapp", jag håller till fullo med. Men för att orka med detta i längden krävs information om vilket handikapp det gäller så man kan anpassa de krav som ställs utefter den personens premisser. Detta handlar inte om vem som har rätt eller fel, vems "fel" det är att vi bråkar utan det handlar om vad vi kan göra för att lösa problemen.

Är man en fullvuxen människa är det inte övermänskliga krav att personen själv ska komma på att klä av sitt barn när det varit ute, har man dessutom påminnt personen två gånger och det ändå inte händer någonting är det svårt att inte reagera.
Ber man en männsika plocka ut sin tallrik, bestick och glas men ändå glömmer hälften och man får påminna flera gånger är det inte enkelt att inte reagera på nått sätt tillslut. Det finns hundratals liknande exempel, ta och lägg ihop det så får ni fram den vardag vi lever i. Detta är ETT av symtomen för ADHD.
Det är vardagskrav som i vanliga fall inte är en belästning att ställa, och inte enns behöver ställas, men för personer med ADHD innebär sådana krav problem.
Lägg till hummörsväningnar upp och ner (ena veckan är allt perfekt, veckan efter är allt skit och separation ett faktum), all kritik tas alltid personligt (innebär rätt stora problem vid alla typer av diskussioner), och de övriga tio symtomen på ADHD så förstår ni hur vi har det varje dag.

Om jag inte vet om sjukdommen och hur jag ska förhålla mig till den, är jag en person som använder härskartekniken när jag tillslut reagerar genom att påminna, klaga, eller himla med ögonen?

För övrigt känns det för mig helt sjukt att disktutera något som detta i en tråd på familjeliv där jag antar rätt kompetens för detta saknas, istället för att söka kontakt med professionella personer som arbetar med den här typen av ämne och som de facto kan ge hjälp.

Skriver inte detta för att på något sätt "försvara mig", utan jag skriver för att förhoppningsvis trådstartaren ska ta kontakt med folk som kan detta och söka både hjälp, information, hur man hanterar detta, få hjälp att inse sina begränsningar och kunna förklara detta för omgivningen etc.
Jag hade som förslag att vi tillsammans skulle försöka göra detta men det blir rätt svårt att genomföra när trådstartaren för det första lever i tron att "detta är inget problem" (vilket många som kommenterar här för övrigt spär på),och för det andra att merparten är mitt eget problem med hänseende till "härskartekniken".

Vårt förhållande är på många sätt och vis dött. När jag upptäckte denna tråd inser jag också att vi aldrig tillsammans kan lösa detta med det synsätt du nu har.
Jag flyttar direkt så du får tid på dig att hitta någon vettig bostad, för att vi båda ska kunna få lite lugn och ro.
MEN för att DU, som jag fortfarande tycker om och bryr mig om ska få ett drägligt hanterbart liv önskar jag att du tar hjälp.

Att ett förhållande, innan vi träffades, i ditt tidiga tonårsliv som du ofta refererar till fungerade helt utan problem innebär tyvärr tror jag(hoppas jag har fel), inte att det är lika enkelt nu. Det ställs helt andra krav på dig nu när du är vuxen, snart ska arbeta, har barn etc, än de som ställdes av den pojkvän du träffade under några timmar för att umgås och ha kul med vid femton års ålder. Alla de problem jag brottas med i vårt vuxna vardagsliv som sambo märktes förmodligen aldrig, eller i varje vall väldigt lite då.

Min absolut högsta önskan är att du tar en diagnos och får hjälp att inse vidden av detta handikapp så att du själv vet vad som kan förväntas av dig och också vad omgivningen kan ha för förväntansnivå.

www.lul.se/templates/page____4250.aspx
spexor.homestead.com/files/sju_egenskaper.htm
www.xn--sjukvrdsupplysningen-0zb.se/artikel.asp&PreView=

Är det TSs sambo som skrivit det senaste inlägget? Du väljer att berätta för din sambo och tillika mor till dina/ditt (?) barn att du lämnar henne genom ett inlägg i en anonym forumtråd framför att ta diskussionen face to face?

Ja, man tappar faktiskt hakan. Ts karl, jag antar att det var du som skrev inlägg 43? Anser du att du är helt utan skuld till era problem? :-O Och oavsett detta, så är det otroligt lågt att gå in och skriva på det sätt som du har gjort. Du tänkte inte att detta kanske är ett steg i en process som leder till att ts söker och får adekvat hjälp, vad det än är för slags hjälp hon behöver?!?

Åh tack o lov att du oxå reagerade Anonym Hoppsan! Det känns ju riktigt olustigt att sambon (om det nu är sambon) skriver ett sådant här inlägg... Håller för övrigt med om att det troligen hade varit mer fruktsamt för TS sambo (?) att ta TSs tråd som en uppstart på något gott. Det var ju ändå dithän diskussionen barkade - att TS skulle se till att få en adekvat diagnos ställd...

Klart att jag reagerar! Det verkar så otroligt utstuderat att skriva med de länkar som står i inlägget. Men å andra sidan kanske man kan hoppas på att han har väldigt stor självinsikt, och därmed klarar av att antingen ställa diagnos på sig själv, eller själv söka den vård HAN behöver?

ja, det var min sambo som skrev meddelandet ovan.
Känns på ett sätt skönt att han hittade tråden, men tror han tog den på fel sätt.
Han blir också irriterad på inlägg som "försöker ts sambo leka doktor?" m.m. Vilket jag också kan förstå, då jag är 100% säker på att jag kommer att få diagnosen ADHD. Även om jag inte skulle ha adhd, så kommer jag att utgå från de hjälpmedel som rekommenderas, därför att jag vet att det hjälper på mig.

Det är endast nägon liten punkt av länkarna som sambon skrev som INTE stämmer in på mig.
Jag förstår nu även att det kan vara fruktansvärt jobbigt för min sambo att leva med mig. Jag förstår även varför jag knt att han skäms över mig. Det är grodor som hoppar ur min munn, och jag kan tyvärr chockera min omgivning genom att avslöja privata opassande saker.

Jag är väldigt lycklig över att min sambo drog upp detta då jag har hittat min identitet nu. Det var jobbigt att inte förstå varför man var som man var. Efter 2 dagars intensivt läsande har jag nu fårr (tror jag) en ganska god insikt i vad adhd är.

Och till er som reagerade på sambons inlägg: ni har helt rätt i att min sambo inte kan se denna tråd som "bearbetning". Någonting jag har ett mycket stort behov av att få prata och  fundera kring.

Min sambo menade i sitt inlägg att han tycker att detta forum påverkar mig på ett negativt sätt, varav han skrev sitt inlägg. Han ville nog att ni skulle få höra hans sida också, eftersom vi ju i slutändan bägge två vill ha en så rättvis bild av verkligheten som möjligt.

Jag uppskattar er som svarat i denna tråd. Hjälpt mig att fundera, och jag uppskattar att ni fortsätter med det.

Ligger nu vaken mitt i natten och kan inte sova, då alla tankar bara far runt och runt.... jag tänker så jag håller på bli galen. Skönt att få skriva av sina känslor i ett forum anonymt, då min sambo inte har samma ork och energi att diskutera detta som jag har. Någonting jag också har fått lära mig att nog beror på min "adhd". När jag går in i någonting så blir det vääääldigt intensivt, vilket nog kan bli påfrestande för en stackars sambo, som inte är van vid att behöva tänka på en och samma sak så mycket och länge......

vidare kan jag tycka att ni har till en viss del rätt i att min sambo lägger väldigt mycket skuld på mig till våra problem. Jag hoppas att han ändå i fortsättningen även kan tänka på sitt eget beteende mot mig, även om han inte gärna vill prata om just det som något annat än "en naturlig reaktion på mitt sätt att vara".

Vill även tillägga det att han tror att han i fortsättningen kan ha lättare med att acceptera mig, då han vet att det beror på någonting. Och framför allt så säger han att han gärna vill att vi far och pratar med någon om detta, så han kan lära sig mer om hur han skall bemöta mig på ett bra sätt som leder till att han kan hjälpa mig.

Jag kan bara säga OJ!

Du skriver något på ett forum som din sambo SNOKAR upp?

Du vet vad problemet är, att du mår dåligt i ert förhållande.

Va e problemet? Har man all den infon är det väl dax att säga tack och adjö? Jag förstår inte?