Behöver lite pepp...

*krama om*
du är säkert jäätefin i din tvillingmage!
du ska se att det går snabbt
njut medans du kan å skit i vad alla andra säger/tycker!

Jag har ientligen inget annat råd att ge än att tala med din sambo. Jag är i v 31 i morgon och jag känner mig som du beskriver..men får iaf göra attjag är fin från min sambo.

Oj, det låter som om att det är jag som skrivit inlägget, nästan iaf.

Jag väntar och väntar på det där rosa skimret jag också, som alla talar om - men nej, det blir bara tyngre, bredare, stelare och mer lättstött Näe, jag vet, det är INTE kul - men jag lääängtar sååå efter mina två små så jag försöker fokusera på det.

Sen är min sambo som din...men han har alltid varit så, inte en sån som tar i en en massa, och han sa häromdagen att "...du säger ju bara aj när jag tar i dig" och ja, kanske är det sant - man är inte själv så inbjudande. Nu när de sparkar och buffar ordentligt därinne så brukar jag säga åt honom att NU, kom å känn på magen, och då tycker han också att det är häftigt.

Klart du kan försöka prata med din sambo, kanske kan han tänka mer på att ta på dig och så, men samtidigt så tror jag att det är inte så verkligt för dom förrän bebisarna kommer ut...

Hej!

Hoppas det går bra och att du mår bättre snart, prata med din sambo om hur du mår...

Du kan ju prata med BM också....

Är inte roligt att känna sig så deppad....

Kände likadant ett tag - själv var jag helt uppe i min mage och bebisen där inne och bara krävde att sambon hela tiden skulle klappa och känna, fast tillslut blev han less eftersom bebisen sällan rörde sig när VI ville..! blev jättelessen och kände att han inte brydde sig...

Men efter ett tag så växte magen och man kunde se på utsidan till och med när bebisen rörde sig...då blev det mer spännande..! nu är han helt uppslukad av magen, klappar, pratar och vilar sig på magen för att få känna rörelser...

så vad vill jag säga med detta tro? jo...kan nästan lova att det blir bättre ju längre du går i graviditeten och det blir mer påtagligt att det ligger ett litet barn där inne, så vänta några veckor så ska du se att det säkert blir bättre...=)

Tack för alla gulliga svar...det känns såååå skönt att jag inte är ensam om att känna så här.

Kramis,
Malin

Sen så gör ju hormonerna att man känner sig DEPPIG emellanåt, och ibland kan jag bara börja böla av ingen anledning...

Hej MalinGRavid!
Pepp-kram från mig oxå.
Tråkigt och höra att du känner dig så, så ska det inte
behöva vara. Bäst i det här läget och försöka och prata med din sambo,att han får lov och skärpa sig, peppa dig osv. Att ni ska vara mer öppna med er tankar.

Jag har upp och ner, men känner nog bra stöd från min sambo. Däremot känner jag inte så stor peppning från mina släktingar osv. Min mamma dog för 3 år sen, och det är tufft fortfarande, och min pappa har jag ingen kontakt med. Så då kan jag känna att att jag har behov av andra i min släkt osv.

Men men, de e bara kämpa på...kram på er duktiga tvilling-gravida ;)

hej malin. förstår precis hur du känner dig. Hade det så i min förra graviditet Det är absolut inget kul.. Man vill bara gömma sig för folk och inte titta sig sjölv i spegeln. Sen att din sambo gör som han gör gör ju inte att saken blir bättre. Kanske du skulle ta dig ett snack med honom och förklara att det sårar dig. Han ska ju finnas för att peppa dig när det behövs,Sätt dig ner och skriv ner på ett papper vad som är positivt resp. negarivt sen försöker du att se det positiva i att vara gravid. Om inget hjälper prata med din bm de finns hjälp att få. Kram och lycka till

du är absolut inte ensam! tror att de flesta känner igen sig lite iaf! Förbered dig på ett inre kaos och gråt när du behöver. Jag grät när vi gjorde grav test, sen hann man smälta det. Sen kom hormonerna av och an. Sen blev man större - kul! Sen föddes bebisarna och då grät jag - i flera dagar! Jag som aldrig är så deppig eller nere annars. Men det var bara att vänja sig! Tog mig ett par månader efter förlossningen att bli normal igen. Men det är ju helt normalt!

Att din sambo inte är så delaktig som du vill beror säkert på att du själv blev gravid så fort. Mensen försvinner, brösten ömmar, illamående och man liksom känner att det är något. Det gör ju inte killarna. För dem är det ju först när de känner barnens rörelser som det är verkligt. Inte så lätt för dem att förstå hur det är att vara en gravid kvinna.
Så bry dig inte så mkt om hans kommentar, var nog inte så illa menat, och prata med honom. Försök beskriva vad du känner så ordnar det sig säkert. Du kanske kan köpa en bok att bli pappa el ngt åt honom. eller en grav kalender. Snart blri det fler UL och då ser han ju också de små.
Lycka till!

Under min graviditet hade jag världens hormoner som gav mig ett minst sagt skiftande humör. Jag grät för minsta lilla, både när jag var glad, ledsen eller rörd för någon sa något snällt. Det var bara att förklara för alla att detta var jag när jag är gravid, och många tjejer förstod men tror aldrig riktigt sambon fattade hur det kändes (inte lätt kanske). Detta gjorde klart att jag inte tyckte han verkade bry sig om bebisarna i magen. Nu när tjejerna är 7 mån är jag "normal" igen vilket är väldigt skönt (tycker nog sambon oxå). Han är världens gulligaste pappa som älskar sina tjejer över allt annat.  Tror som någon annan sagt att en graviditet inte är lika "verklig" för pappan som för mamman eftersom han inte kan känna hur det känns. Det blir bättre när han får vara med på fler UL, känna sparkar osv.

Passa på o njut av din fina gravidmage, kan sakna min ibland..

Massor av kramar!!

Hej MalinGravid!

Det är verkligen inte någon rolig sitts du är i men jag håller med ovanstående att desto tydligare sparkarna blir detso lättare blir det för sambon att bli delaktig. Sedan är det svårt att veta hur man ska få dem mer intresserade men min sambo sa att det blev mer verkligt efter UL. Det finns en bok som heter "Koka makaroner" som riktar sig till papporna, det kanske kan vara något.

Njut av din härliga gravida mage!

Lycka till!!

Kramar Linda

Jag tycker att alla gravida är fina! Fast det är ju inte så kul att känna som du gör. hoppas det känner dej bättre snart!

hej
vill ge dig en JÄTTE *----- kram-----*
o glöm inte att gravida kvinnor är jätet fina.
hoppas de snart kommer kännas bättre

Jag känner mig ful, fet och finnig och anklagar hela världen för att inte bry sig om mig! Trots att min man ringer för att kolla hur jag mår, kramar mig och hjälper mig med allt som jag behöver.

När jag klagar på honom (vilket ofta är oförtjänt) så blir han sur och drar sig undan.

Ska klaga mindre på honom men det är inte lätt när man dimper ner i ett svart hål

När mitt humör är uppåt däremot så strålar ju han mer och ju mera beröm jag ger honom desto kärare och mer uppmärksam mot mig blir han.

Prata med din sambo om hur du mår men kom också ihåg att beröm honom för eventuella småsaker han gör! Att förstärka önskvärt beetende heter det och fungerar även på hundar och små barn

Klantiga saker min man har sagt angående mitt utseende:

-Du ser ju bara tjock ut

- Dina armar har blivit större

- Vad mycket finnar du har

- Du har ju fått värsta raggarsträngen (på magen)

- push the button, push push the button (angående min groteskt utstående navel som han förövrigt tycker ser helt freaky ut)

Och efteråt så har han kramat mig kärleksfullt och sagt för att trösta

- men det går ju över och sedan när du ammar så blir du jättesmal och fin.

Och ändå så är han så himla underbar!! Hur går detta ihop?

Usch, jag skulle ha varit tokförbannad om min sambo hade kommenterat mig på det där sättet
Det kan ju vara osäkerhet, eller allmän klumpighet, som killar
faktiskt har tendens till många gånger.

Har sån temperament, så min sambo kanske vågar inte ens, hihhii,
nej men han har faktiskt varit riktigt mysig, ibland glömmer han "bort" mig, men då påminner jag

Jag hoppas ni som har jobbigt med det här, kan se ljuset nånstans, och att er sambos beteende förändras med tiden.

Kram på er

Jag har längtat i så många år efter att bli gravid, men när jag väl blev det var det inte alls så underbart som jag förställt mig. Och det till största del beroende på min man.
Jag, liksom du, kände mig så ensam i min graviditet. Han var inte alls intresserad av min mage, inte ens när sparkarna kom, sa inte att jag var duktig eller vacker och fick mig inte att känna mig speciell alls. Skittråkigt och jag kommer nog alltid vara lite ledsen på honom för det. HAN fattade inte hela galoppen med barnen förrän de var ute - det var inte verkligt för honom innan alls. Och tyvärr är ju en del karlar såna...
Jag fick helt enkelt bita ihop, grinade inför min mamma som pratade med honom och då blev det lite bättre, men det blev ändå inte som jag hade önskat och trott. Men så har jag livlig fantasi oxå!

Sen att han sa att du var tjock! Klappa till honom från mig - han har förtjänat en smäll...

Kram på dig!

Många män har svårt att veta hur de ska vara mot gravida kvinnor. Särskillt när de själva är deppiga och inte känner sig vackra! Prata med din man och tala om att du behöver uppmuntran! Men så som många sagt, man känner sig inte särskillt vacker alla gånger när man är gravid. Har själv varit det tre gånger och aldrig varit i rosa skimmer!
Kram på dig!

Jag har nog inte råkat ut för de där otäcka hormonerna ännu för jag älskar min man mer och mer för varje dag som går. Jag som hade trott att man skulle bli hatisk under graviditeten....
Han får gärna kalla mig tjock nu, men bara när jag är gravid! (Kan ju tiillägga att han med rätta skulle kunna kalla mig tjock annars också men skulle aldrig få för sig att göra det.)

Jaja, till saken: Min poäng är att det nog inte alltid är så lätt att vara man med oss ombytliga fruntimmer. Jag kan bli trött på att ALLA behandlar mig annorlunda för att jag är gravid, men ibland tycker jag att det är mysigt. Hur ska folk kunna veta om jag är i en period där jag tycker det är mysigt eller jobbigt?

Män är oftast inte så bra på att känna av vad som gäller heller, man får nog säga "säg inte att jag är tjock, för jag blir ledsen av det". Annars kanske han tycker att han är rolig och tror att du också tycker det?