• shootking

    Det värsta sveket...

    Det ultimata sveket...

    Här kommer min berättelse om den onsdagen som hädanefter kommer att av mig betecknas som "den svarta onsdagen", dagen som jag vill sudda bort ur mitt liv. Jag försöker att skriva så objektivt som jag bara kan och försöker att utelämna alla syrliga och spydiga kommentarer om min fru då detta inte leder till något gott. Så kära vänner, lite unhappy reading!

    Nu har det kommit fram i dagens ljus, sanningen (såvitt jag vet i alla fal), den bistra, hårda, karga och kalla sanningen. Min fru har varit otrogen på värsta tänkbara sätt. Hon har skaffat nytt jobb sedan några månader tillbaka och därmed också en älskare.

    Det hela var så planerat att hon (och han) hade gjort allt i sin makt för att hemlighålla detta och deras plan var att detta skulle fortgå under en längre tid. Båda reser en del inom jobbet och då ibland samtidigt. Vilket skulle bli smidigt för dem då de kan få tid med varandra relativt ofta. Båda två var på det klara med att de skulle ha varandra "vid sidan om" sina ordinarie liv. Han med en sambo hemma och min fru med mig hemma. De har båda ett jobb där de kan flexa, ta ut fridagar, köra fys på arbetstid vilket gjorde att de hade en rutin för hur de skulle göra när de skulel träffas. Tex vart min fru skulle parkera vår bil när hon besötke honom för att ingen av hans grannar skulle misstänka något...

    När jag helt enkelt fick en magkänsla av att allt inte stod rätt till så skaffade jag fram bevis och konfronterade henne. Hon erkände direkt och mina två första frågor var om hon fortfarande älskade mig och om hon ville fortsätta vara gift med mig. Hon säger att hon inte vill offra det vi har och att hon vill fortsätta. Mitt svar var då att jag vill ha fram allt på bordet. Alla mail, eventuella SMS och MSN-meddelanden, foton, filmer, samtliga tillfällen då de har träffats samt vad de har gjort.

    Det jag har fått reda på som hon har berättat är att de har haft sex vid fyra tillfällen och min fru har varit den som har varit pådrivande till detta och tagit initiativ (det har skett på hennes hotellrum vid tjänsteresor). Det har även hänt hemma hos honom vid två tillfällen. De har haft oskyddad sex och min fru äter inga P-piller. Hon har dessutom sugit av honom och svalt... Jag har dessutom läst igenom deras mailkonversationer där de beksriver hur mycket de saknar varandra och vad de har gjort senast de träffades och vad de skulle göra när de träffas nästa gång.

    Jag har nu bokat in tid hos husläkaren för kontroll av mig gällande könssjukdomar och om 3 månader så blir det till att boka tid hos infektionskliniken för HIV-test. Jag har också krävt att min fru gör likadant. Jag har också kastat ut henne ur sovrummet så att jag får sova själv där inne.

    Vilken j*vla soppa allt är just nu. Hur ska jag överhuvud taget få tillbaka tron på att människan är en GOD varelse och inte OND? Vi har varit tillsammans i 7 år, och har varit gifta i snart ett år. Vi har en son tillsammans som är 18 månader och min fru har en som sedan ett tidgare förhållande som är 9. Vi har alltid haft ett mycket bra förhållande och vi har varit bästa kompisar sedan vi träffades. Vårt förhållande har väl blivit lite slentrianmässigt på senare tid, speciellt efter att vår gemensamma son föddes. Men jag har aldrig tvivlat på att hon är min livspartner. Jag kunde prata med henne om allt, det kändes som att vi verkligen var ett lag tillsammans. Vi mot världen. Min fru och jag har visserligen inte varit några änglar i våra tidigare förhållanden men vi startade vårt förhållande med parollen "no more lies" eftersom vi insåg redan från början att vi ville att vårt förhållande skulle vara länge, länge. Förhoppningsvis tills vi blev gamla så att vi kunde åldras tillsammans. Och vi ska inte tala om hur många gånger som min fru har fördömt otrohet och de som håller på med sådant...

    Vad ska jag ta mig till nu? Hur kan man gå vidare efter en sådan här grej? Varför kunde det inte bara varit ett knull på toaletten på krogen efter en för blöt kväll på firmafesten? Det hade varit tusen gånger enklare att komma över tror jag. Varför var det tvunget att vara en överlagd handling som de planerade i största hemlighet och som skulle fortgå under en lång tid framöver? Vid frågor till henne om hur hon trodde att jag skulle må när detta skulle komma fram (vilket det alltid gör förr eller senare) så så hävdar hon att det inte har funnits någon tanke hos henne på det eftersom hon (enligt egen utsago) hade gjort allt som gick att göra för att jag aldig skulle få reda på detta. Detta känslomässiga svek gör så ont, så ont...

    Vet inte vart jag ska ta vägen. Fick reda på detta i onsdags och igår var jag hemma från jobbet hela dagen. Min fru kom hem vid 11-tiden på förmiddagen igår och sedan pratade vi ända till klockan blev 16. Jag har inte kunnat äta någonting under gårdagen, fick i mig lite nyponsoppa och dextrolsol igår för att orka med. Idag har jag ätit en talrik fil och det känns som att det är allt jag kommer att få ner. Illamåendet finns där hela tiden. Mår illa av vad hon har gjort. Det var inte roligt att se min fru åka till jobbet imorse. Släppa iväg henne till "honom"... Jag är i alla fall på jobbet idag och försöker skingra tankarna. Det går väl sådär så här sitter jag och skriver.

    Vi har beställt tid för rådgivning med början om ett par veckor. Fram tills jag har kommit till någon slags insikt så tro jag mig köra på linjen att vi kan reparera detta. Att jag kan klara av att komma över detta. Men jag är osäker, pendlar mellan hopp och förtvivlan. Grät igår eftermiddag värre än jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Problemet är att där finns inte någon som kan trösta mig längre. Min fru kom upp till mig på övervåningen för att kolla hur det var med mig och jag insåg då att hon var den sista personen i världen som jag ville ha tröst av. Känner mig så ensam just nu.

    Jag har pratat massor med min bror. Han och jag har bra kontakt. Funderar på att åka och hälsa på honom under 1-2 dagar och bo hos honom och hans familj. Bara för att få komma bort och få lite distans till det hela.

    Dags att sluta skriva för mig. Tack för att du lästa min historia.

  • Svar på tråden Det värsta sveket...
  • Jomppelina

    Vem är det nu som inte är relevant? Det här handlar om ett stort svek i en relation. Inte ett brott eller en kriminell handling som är åtalbart.
    Jag tycker ochså att det är väldigt magstarkt om jag skall döma det utifrån mig och mina egna erfarenheter, relation etc. Men jag ser att ts försöker se det ur olika infallsvinklar och framförallt att han skriver att " Allt går inte att förklara förnuftigt eller logiskt. Ibland bara är det som det är pga att människan är en komplicerad varelse. Jag har ännu ingen intention att lämna henne utan vill istället försöka lappa ihop våra liv."

    Det är så förbannat vackert och fantastiskt och jag hopppas innerligt att om jag gör en dumhet i min relation någon gång, oavsett vad den månde vara; så skulle jag vilja bli bemött med denna grundtanke och omsorg och förmåga att känna kärlek mitt i alltihop. Att min partner kan se mig som Människan och inte som Utförararen eller Svikaren. För alla kan vi göra fel. Alla kanske inte gör detta mot sin partner, men visst gör vi andra fel lite till mans mot dem vi älskar? JAG gör det i varje fall.

    Tur att vi inte har straffet stening i vår kultur, för jag är övertygad att det hade tillämpats i stor utsträckning så vedertaget som det verkar vara med vedergällningar av olika slag. Det blir så tydligt tycker jag, när man läser en del trådar här. Människan är trots allt en väldigt primitiv varelse.

  • Sesamfrö

    Hej shootking.
    Första gången jag läste din tråd var ett tag sen och tycker det är mycket tråkigt. Nu har jag inte orkat läsa igenom hela tråden, men ställer frågan iaf. Hur är det mellan er nu? Hur ser du på henne?
    Hoppas verkligen allt löser sej för dej för du verkar vara en mycket bra kille! -kramar om-

  • Jomppelina

    Ang att inte kunna rå för en olycka.

    Så vill jag nog bara kontra med att man inte heller kan rå för de omständigheter eller mijöer, arv och sociala nätverk man föds in i. Ett barn är ett oskyddat väsen och den mest ambitiösa kan misslyckas fatalt med att ge sitt barn en god grund att stå på genom livet.

    Varje liten flicka förtjänar en far som sätter en osynlig princesskrona ovanpå hennes huvud som hon glänsande har med sig ut i livet. Tyvärr är det allt för många flickor som får kronan på sned, eller ingen alls, eller en krona som ingen vill se.
    Vad söner behöver vet ni säkert bättre än jag.

  • Fred

    Jomppelina du går från åtalbara punkter till stening och påstår att "indirekt" jag är en primitiv varelse, jag har aldrig likställt otrohet med åtalbara brott, det var en synonym likväl som du hade liknelser. jag bara fann dom ickerelavanta för det är så långsökt.

    Så du tycker alltså att man kan behandla sin partner hur som helst utan påföljd av något slag? vi är ju trots allt bara människor, ja jag har haft sex med hela AIK och Djurgården det här halvåret, men jag älskar ju DIG, så på mig jag är ju bara en människa,, buuuhuuu..

    Skärpning Jomppelina.

  • MrM

    Jag hade inte kunnat förlåta och gå vidare. Måhända är jag en långsint människa men en sådan episod skulle bara komma tillbaka till mig gång på gång. Jag tror dessutom att jag skulle "behöva" förnedra henne på samma sätt som hon förnedrat mig. Jag skulle nog helt enkelt hanterat en liknande situatione extremt dåligt och dessutom gjort en mycket värre soppa av det så ignorera det jag skrivit här och följ dina egna signaler.

    Jag tror dock att det är viktigt att man kan lämna det hela bakom sig helt och hållet för att det skall kunna fungera i framtiden. Om du bara delvis förlåter och glömmer så kommer det antagligen ligga och gnaga i ert förhållande för all framtid och det skapar ingen harmoni. Om du, efter att ni agerat ut det hela, känner ett behov av att fortsätta dra upp det så kommer förhållandet aldrig att bli jämlikt igen och då är det nog dömt i alla fall. Skulle du däremot vara en så pass stor människa att du verkligen kan förlåta och gå vidare utan att hela tiden vara misstänksam och/eller bitter så kanske det finns en chans.

    Lycka till med vad du än gör. Jag lider med dig.

    Mvh

  • Simon 060531

    Jag var gift med en man som var otrogen mot mig. Jag mådde som du, pest. Jag reste bort ett tag för att få distans. Efter ett par månader återvände jag och vi fortsatte förhållandet men efter 8 månader så insåg jag att det gick inte att reparera förhållandet. Jag gjorde ett försök och det är jag glad för men det går inte för alla. Eftersom du har barn med henne så blir allt svårare. Jag lider med dig då jag vet hur svårt du har det nu. Kram


    Min älskade 11 månaders prins
  • Jomppelina
    Fred skrev 2007-05-25 09:03:33 följande:
    Jomppelina du går från åtalbara punkter till stening och påstår att "indirekt" jag är en primitiv varelse, jag har aldrig likställt otrohet med åtalbara brott, det var en synonym likväl som du hade liknelser. jag bara fann dom ickerelavanta för det är så långsökt. Så du tycker alltså att man kan behandla sin partner hur som helst utan påföljd av något slag? vi är ju trots allt bara människor, ja jag har haft sex med hela AIK och Djurgården det här halvåret, men jag älskar ju DIG, så på mig jag är ju bara en människa,, buuuhuuu..Skärpning Jomppelina.
    Nu gjorde du antingen en egen tolkning eller så var jag otydlig och fladdrade iväg. Jag kallade inte dig för primitiv. Jag kallade nog alla männsikor för primitiva? Det är mkt hat och hämnd och skadade självbilder som styr våra handlingar gentemot andra?

    Jag säger inte alls att man kan behandla sin partner hur som helst. Jag tycker att relationer skall bygga på tre saker framför alla andra. Att man har tillit till varandra, ömsesidig hänsyn och att man respekterar varandra. Och så får man värdera relationen utifrån det mellan varven. NÄr man kommer på glid från dessa tre hörnstenar får man sätta sig ner och försöka komma på rätt kurs igen eller omvärdera sina ställningstaganden. Det ligger på mitt ansvar att min partner kan känna tillit till mig, förstås och vice versa.
    Men en relation är så mycket mer för mig än att det är något man bara bryter när något har gått åt hecklefjell. Man kan lösa det mesta på något sätt och gå vidare om man har känslan för relationen och varandra och intentionen för det. Jag menar att det finns sådant som är oförlåtligt, men inte nödvändigtvis en otrohet, men den ena är inte den andra lik, man får väga de faktorer som ligger till grund för och mot varandra. Ibland hittar man mänsliga aspekter som gör att man klarar att se det ur en annan synvinkel och så landar man i det.
  • Jomppelina
    Fred skrev 2007-05-25 09:03:33 följande:
    Skärpning Jomppelina.
    Den är var RIKTIGT grov. Jag tror inte att jag behöver skärpa mig eller att jag är någon liten barnunge som skall rätta mig efter dina order eller förhållningssätt.

    DET är vad jag kallar för disrespekt för andra/förhoppningsvis speglar det inte din kvinnosyn för då är det riktigt illa/, och jag lovar att du hade fått käka upp det om du hade bemött mig så irl.
  • Fred

    ok jomppelina jag uppfattade det som att du kallade mig primitiv, är det då grovt att be dig skärpa dig?

    Du drar i lååånga halmstrån och pladdrar om min kvinnosyn och sedan går du till att hota mig fysiskt om vi skulle träffas irl?

    Nu tycker jag du är OT håll dig till ämnet istället.
    du vet inte vem jag är eller hur, inte så smart att hota mig då. jag låter det passera denna gång eftersom jag inte vill sjunka till din nivå som du har just nu.

  • Floria

    Vill bara säga att jag beundrar ditt sätt att hantera situationen. Jag känner igen mig i din beskrivning av ert förhållande, vi är bästa vänner, vi har varit tillsammans i drygt sex år och har en liten dotter. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att bli behandlad så som du blivit. Och som du också skrev, en engångsgrej i stundens hetta skulle inte kännas lika hemskt.

    Hoppas att hon kan ge en vettig förklaring eller hur man ska uttrycka det i rådgivningen, annars kan det nog bli svårt att gå vidare för er.

    Så ledsen för din skull!

Svar på tråden Det värsta sveket...