• shootking

    Det värsta sveket...

    Det ultimata sveket...

    Här kommer min berättelse om den onsdagen som hädanefter kommer att av mig betecknas som "den svarta onsdagen", dagen som jag vill sudda bort ur mitt liv. Jag försöker att skriva så objektivt som jag bara kan och försöker att utelämna alla syrliga och spydiga kommentarer om min fru då detta inte leder till något gott. Så kära vänner, lite unhappy reading!

    Nu har det kommit fram i dagens ljus, sanningen (såvitt jag vet i alla fal), den bistra, hårda, karga och kalla sanningen. Min fru har varit otrogen på värsta tänkbara sätt. Hon har skaffat nytt jobb sedan några månader tillbaka och därmed också en älskare.

    Det hela var så planerat att hon (och han) hade gjort allt i sin makt för att hemlighålla detta och deras plan var att detta skulle fortgå under en längre tid. Båda reser en del inom jobbet och då ibland samtidigt. Vilket skulle bli smidigt för dem då de kan få tid med varandra relativt ofta. Båda två var på det klara med att de skulle ha varandra "vid sidan om" sina ordinarie liv. Han med en sambo hemma och min fru med mig hemma. De har båda ett jobb där de kan flexa, ta ut fridagar, köra fys på arbetstid vilket gjorde att de hade en rutin för hur de skulle göra när de skulel träffas. Tex vart min fru skulle parkera vår bil när hon besötke honom för att ingen av hans grannar skulle misstänka något...

    När jag helt enkelt fick en magkänsla av att allt inte stod rätt till så skaffade jag fram bevis och konfronterade henne. Hon erkände direkt och mina två första frågor var om hon fortfarande älskade mig och om hon ville fortsätta vara gift med mig. Hon säger att hon inte vill offra det vi har och att hon vill fortsätta. Mitt svar var då att jag vill ha fram allt på bordet. Alla mail, eventuella SMS och MSN-meddelanden, foton, filmer, samtliga tillfällen då de har träffats samt vad de har gjort.

    Det jag har fått reda på som hon har berättat är att de har haft sex vid fyra tillfällen och min fru har varit den som har varit pådrivande till detta och tagit initiativ (det har skett på hennes hotellrum vid tjänsteresor). Det har även hänt hemma hos honom vid två tillfällen. De har haft oskyddad sex och min fru äter inga P-piller. Hon har dessutom sugit av honom och svalt... Jag har dessutom läst igenom deras mailkonversationer där de beksriver hur mycket de saknar varandra och vad de har gjort senast de träffades och vad de skulle göra när de träffas nästa gång.

    Jag har nu bokat in tid hos husläkaren för kontroll av mig gällande könssjukdomar och om 3 månader så blir det till att boka tid hos infektionskliniken för HIV-test. Jag har också krävt att min fru gör likadant. Jag har också kastat ut henne ur sovrummet så att jag får sova själv där inne.

    Vilken j*vla soppa allt är just nu. Hur ska jag överhuvud taget få tillbaka tron på att människan är en GOD varelse och inte OND? Vi har varit tillsammans i 7 år, och har varit gifta i snart ett år. Vi har en son tillsammans som är 18 månader och min fru har en som sedan ett tidgare förhållande som är 9. Vi har alltid haft ett mycket bra förhållande och vi har varit bästa kompisar sedan vi träffades. Vårt förhållande har väl blivit lite slentrianmässigt på senare tid, speciellt efter att vår gemensamma son föddes. Men jag har aldrig tvivlat på att hon är min livspartner. Jag kunde prata med henne om allt, det kändes som att vi verkligen var ett lag tillsammans. Vi mot världen. Min fru och jag har visserligen inte varit några änglar i våra tidigare förhållanden men vi startade vårt förhållande med parollen "no more lies" eftersom vi insåg redan från början att vi ville att vårt förhållande skulle vara länge, länge. Förhoppningsvis tills vi blev gamla så att vi kunde åldras tillsammans. Och vi ska inte tala om hur många gånger som min fru har fördömt otrohet och de som håller på med sådant...

    Vad ska jag ta mig till nu? Hur kan man gå vidare efter en sådan här grej? Varför kunde det inte bara varit ett knull på toaletten på krogen efter en för blöt kväll på firmafesten? Det hade varit tusen gånger enklare att komma över tror jag. Varför var det tvunget att vara en överlagd handling som de planerade i största hemlighet och som skulle fortgå under en lång tid framöver? Vid frågor till henne om hur hon trodde att jag skulle må när detta skulle komma fram (vilket det alltid gör förr eller senare) så så hävdar hon att det inte har funnits någon tanke hos henne på det eftersom hon (enligt egen utsago) hade gjort allt som gick att göra för att jag aldig skulle få reda på detta. Detta känslomässiga svek gör så ont, så ont...

    Vet inte vart jag ska ta vägen. Fick reda på detta i onsdags och igår var jag hemma från jobbet hela dagen. Min fru kom hem vid 11-tiden på förmiddagen igår och sedan pratade vi ända till klockan blev 16. Jag har inte kunnat äta någonting under gårdagen, fick i mig lite nyponsoppa och dextrolsol igår för att orka med. Idag har jag ätit en talrik fil och det känns som att det är allt jag kommer att få ner. Illamåendet finns där hela tiden. Mår illa av vad hon har gjort. Det var inte roligt att se min fru åka till jobbet imorse. Släppa iväg henne till "honom"... Jag är i alla fall på jobbet idag och försöker skingra tankarna. Det går väl sådär så här sitter jag och skriver.

    Vi har beställt tid för rådgivning med början om ett par veckor. Fram tills jag har kommit till någon slags insikt så tro jag mig köra på linjen att vi kan reparera detta. Att jag kan klara av att komma över detta. Men jag är osäker, pendlar mellan hopp och förtvivlan. Grät igår eftermiddag värre än jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Problemet är att där finns inte någon som kan trösta mig längre. Min fru kom upp till mig på övervåningen för att kolla hur det var med mig och jag insåg då att hon var den sista personen i världen som jag ville ha tröst av. Känner mig så ensam just nu.

    Jag har pratat massor med min bror. Han och jag har bra kontakt. Funderar på att åka och hälsa på honom under 1-2 dagar och bo hos honom och hans familj. Bara för att få komma bort och få lite distans till det hela.

    Dags att sluta skriva för mig. Tack för att du lästa min historia.

  • Svar på tråden Det värsta sveket...
  • shootking

    Anonym (Berörd):
    Jag försäker verkligen vänta tills terapin. Men det är tungt. Har nu gått en och en halv vecka, snart två. Och allt känns som ett enda stort vakum. Men jag har stort hopp om att terapin skakunna lösa upp några knutar hos oss i alla fall. I bästa fall alla knutar. Vad har jag/vi att förlora känslomässigt numera? Inte mycket känns det som. Vi kan bara vinna.

  • AliceT

    Ok vad bra var det ditt initiativ? Tips skriv ner alla dina frågor på ett papper så att du har med det, lätt att bli förvirrad och stum där. Och räkna med att det tar några gånger innan det ger resultat, så bli inte besviken efter första samtalet om det inte skulle kännas bättre då oki

    Du verkar som sagt som en mycket klok man, ta vara på ditt liv och följ ditt hjärta det är bara DU som vet vad du vill.

    Lycka till

  • Anonym (Berörd)

    Ja exakt, så mycket värre kan det ju inte bli. Vi fick det rådet från vår terapeut: "vänta med diskussioner tills ni kommer hit, vänta med frågor". Hon menade nog att vår situation var så infekterad att det liksom inte skulle leda till något att dra det fram o tillbaka hemma. Men jag vet, man spricker o mår dåligt. Vill bara fråga o få svar. Det är nog där joggingen kommer in? Jag brukade gå o lägga mig för att komma ifrån.

  • AliceT

    Man ska nog inte gå omkring och gå på varandra under tiden, utan som tidigare nämt ut och rör på dig du kommer att känna dig bättre lova det nu

  • shootking

    AliceT:
    Det var min frus förslag, ett av de första med motivationen att vi kommer båda två att bli väldigt trasiga av detta, oavsett hur vi väljer att gå vidare. Och jag håller med, vi behöver detta.

    Anonym (Berörd):
    Ja, jag hoppas som sagt att vi ska få hjälp! när det gäller att sova så önskar jag att det fungerade för mig. Tyvärr är det precis tvärt om. Inatt blev det klockan 02.30 innan jag kunde sova. Men ikväll ska det springas!

  • Jomppelina

    Nu är jag lite motvalls kärring igen... jag tror inte att man behöver varken koncentrera sig på varför eller invänta terapi egentligen i första hand.

    Däremot hade jag varit nyfiken på;
    Hur såg vår relation ut egentligen innan allt det här? Finns det några svar att hämta där? Hur ville vi ha det tillsammans egentligen och hade vi det så?

    Om du tänker ett år framåt, eller varför inte tio... så tror jag att själva händelsen egentligen inte har den största betydelsen. Utan snarare vad ni gör av den och vad ni kommer fram till.

    Försök att sudda ut alla intima detaljer du har fått reda på. De berör inte dig och får dig inte att må bättre. Hårt, men tyvärr tror jag att det är sant? Se till att inte ställa frågor som du inte vill behöva hantera svaren på... JAG tolkar ingående information som två saker; dels svar på dina frågor och sen även din frus sätt att visa att hon verkligen vill göra allt för att reparera?? Kan det vara så?

    Sen handlar det till syvende och sist om hur ni väljer att gå vidare.
    Skall ni ta er igenom det här tillsammans?
    Eller.
    Skulle ni kunna överleva känslomässigt i en vardag utan varandra?

    Vilket är värst?
    Att det inträffade har hänt, eller att ni kanske inte fortsätter tillsammans?

  • shootking

    Jomppelina:
    "Vilket är värst? Att det inträffade har hänt, eller att ni kanske inte fortsätter tillsammans?"

    Mitt svar på denna fråga borde framgå rätt enkelt. Det inträffade vill jag klara av att bearbeta till förmån för ett liv tillsammans med min fru. Detta är jag idag 100% säker på. Jag kan dock inte svara för morgondagen men så länge jag känner på detta sätt så kommer jag att kämpa för det och försöka göra så att vi hittar varandra igen.

    Jag tänker massor på vår tidigare relation. Jag tror att vi med relativt enkla medel hade kunnat vårda och frodas i den i många år framöver. Så illa har den inte varit. Såvida jag inte är helt blind och döv...

  • Anonym (Berörd)

    Jobbigt att inte kunna sova! Sover ni fortfarande åtskilda?

  • Jomppelina

    Är ni överens om att ni vill kämpa för en fortsatt relation? Eller kan ni försöka att prata om den delen åtminstone?

    Ser att ni sover åtskilda. Kan det vara så att det ger upphov till ökad ensamhetsupplevelse mitt i alltihop? Ni delar ju problemet men har olika delar utav den. Kan ni pussla ihop och sätta ord på sorgen ni bägge (möjligtvis/troligtvis) känner?

Svar på tråden Det värsta sveket...