(ADD): Stort grattis!
(Måste nog klargöra att jag är idiblon, men numera inte vill vara för uppenbar ifall obehöriga ser in i tråden. Det är ju känsliga ämnen som avhandlas här. 
)
Och även jag kände igen mig i Bumbi Mias inlägg. Usch ja, så hopplös man känner sig. Vi får inte glömma allt som är bra med oss, dock. 
Precis kommit hem från första mötet med psykologen. Hon ska bara utreda. Jag ska få en full utredning. Fan vad en timme går fort när man har så mycket att säga. Vi ska träffas två gånger till i augusti. Det skrämmer dock mig att hon sa följande "Jag tror absolut att du har adhd, men jag är emot diagnosen. Alla vill ha diagnosen idag." Läskigt... Jag blir bitter och förargad på de som inte haft samma problem som jag eller vi här i tråden. Jag blir så fruktansvärt skraj att jag inte ska få ett erkännande för allt jag gått igenom, så att jag kan gå vidare.
Men allt som allt så känns det ändå bra. Hon visste ju inte ens att det var specifikt adhd jag ville bli utredd för... Det är ingen som sagt nåt om det, så det känns bra att det var hon som sa det.
(vissautism): Ja, fast jag ser ju absolut många som "passar in" i diagnosen som sådan. Jag menar absolut att samhället kanske måste skräddarsys mer till förmån för sådana som oss, så att en diagnos inte bara ställer utanför. Jag vet att många har problemen och att de på sitt sätt förtjänar diagnosen! Det är min ytterst själviska och primitiva sida som fullständigt skriker ut desperation av rädsla för att inte få kategoriseras innan man nästan slutar ge diagnosen för att den är så vanlig.
En sak till nu, hon gjorde ju lite minnestester på mig. Alltså, när jag sitter så öga mot öga och inget annat omkring stör, så är jag verkligen superskarp. Jag klarade såklart testerna galant! (Tror jag?) Det är så svårt när man liksom hellre vill visa allt det man INTE klarar, och i vilka situationer man har det så. Hon lugnade mig dock med att säga att det är extrema omständigheter, hon vill bara kolla hur mina hjärnhalvor fungerar, eller nåt. Hon sa att hon förstår att jag inte fungerar på samma sätt vid andra omständigheter. Hoppas verkligen att hon förstår det också, på riktigt.
Men det KÄNNS faktiskt bra. Att hon "tror på fullständiga utredningar, och att jag absolut ska utredas fullständigt" är även det betryggande. Dessutom så vill hon att läkarna ska kolla upp min hjärna så att där inte är något biologiskt fel. Jag fattade inte riktigt det dock. Men det känns bara bra, för då hinner jag inte nojja och "förbereda mig" heller. 
Hur gick det för er när ni gjorde minnestester?
Precis! Hade en radio stått på, en människa till varit i rummet, barn lekt utanför, vinden susat, en fågel kvittrat, en dörr stängts eller VAD SOM HELST så hade jag totalt tappat tråden. Men hon verkade vara medveten om att det kunde vara så. Skönt!
Anonym (vissautism) skrev 2007-07-27 09:02:19 följande:
Jag ska ju skickas till neurolog för att utesluta biologiska fel på hjärnan. (?) Är det sådant man gör då?
Anonym (vissautism) skrev 2007-07-27 09:15:15 följande:
127. Nöjd med det.
Jag kan erkänna att jag gjort det testet tidigare. Då föll poängen dock på minnestestet. Idag hade jag en riktigt bra dag, en sådan som kommer en gång i kvartalet. Jag tror fan nästan jag fick alla rätt. Sonen sov, saker var avklarade och mat stod i skafferiet. Det händer aldrig, men jag tänker leva länge på resultatet.
Lite samma känsla som jag fick hos psykologen, kanske. Samtidigt så känner jag ett nytt skov nalkas. Väldigt underligt.
Jag råkade förresten se hos psykologen att ett sådanthär minnestest med siffror låg och väntade. Jag vet alltså att jag ska göra ett sånt nästa gång. Det kommer vara samma nojja då. Klarar jag dem för bra? Jag är dum i huvudet, men jag hoppas nästan att jag är i ett skov vid nästa möte. Så att hon får se.
(Ida): Tack för de orden!