vuxen adhd/add!!!

va: När du studerade, medicinerade du också då eller du klarade det utan?

va: Ja, jag var för ivrig för att skriva hela. Tack!

Det var nåt mer jag skulle fråga... Vad fan var det. Jag låg sömnlös några timmar inatt, och tänkte på en massa. Kommer kanske på det sen.

Har precis fått uppleva hur fruktansvärt det kan vara när den man har en relation med inte kan förstå.

Fy fan.

Jag vet inte om jag klarar av förnedringen av att aldrig bli förstådd och att alltid behöva hjälp med allt.

"Varför drar du allt så långt, varför bara inte ändra på dig om du vet hur du bör göra?"

Jag känner mig förnedrad, hela tiden. Inte av honom, utan över hur jävla liten jag blir när jag inte klarar något själv. Jag kan nog inte vara i en ömsesidig relation, där jag blir förudmjukad av min blotta existens. Jag funderar på att låta honom gå. Det känns bättre att bara behöva skämmas inför sig själv.

Problemet idag handlar om att jag hatar att leka med min son. Samtidigt så har jag en massa grubbel om hur det förmodligen påverkar honom oerhört negativt. Jag skriker och gormar, jag är aldrig "där". Sedan när jag väl är där i en kort sekund, så känns det som att han får ångest och känslor som säger honom att "det här kommer snart vara över, hon kommer snart att gå" så att han måste ta tillvara på det och ha kontroll över sina känslor samt ångesten över separationen när jag går till en annan situation. Jag tyckte det var intressant. Jag tänkte att man kunde spinna den teorin vidare och kanske applicera den på uppväxpsykologi och teorier när det gäller samhällsskikt. Det är sådant mina tankar upptas av, alltid. Jag vill bena upp allt! Det ändrar dock inte det faktum, att jag inte kan göra någonting åt det utan faktiskt enbart känna än mer självförakt eftersom jag vet vad mina jävla gärningar resulterar i. Hur låst kan man bli? Vad är det här? Vad i helvetes satans jävla förbannade skit är det här?

Anonym (vissautism) skrev 2007-07-31 23:06:19 följande:

Tack.

Jag känner mig som att jag fastnat mellan dimensioner, en observatör, som en jävla boddishatva eller vad fan det heter. Jag borde inte vara här, jag till synes bara förstör. Det är overkligt.

Hur är det med dig?

Emil i Lönneberga skrev 2007-07-31 23:43:56 följande:

Jag vet inte, har aldrig haft ett arbete...

Vill bara säga att jag verkligen gillar er här inne. Det är så otroligt skönt att man kan läsa och skriva och faktiskt förstå varandra så som vi kan. Betyder mycket för mig.

Jag och killen bryter upp. I samförstånd. Han säger att han inte vill, men jag vill. För hans skull. För allas.

Jag tror ju liksom inte att jag blir speciellt gammal om jag inte får hjälp. Men jag tror inte att det går att hjälpa mig.

Jag känner mig i en "rationell" period, som att försvarsmekanismer sätts igång as we speak. Hur länge de kommer att vara är fråga, och vad som händer när de tar slut... Jag är verkligen rädd. Vad kommer att hända imorgon? Jag är rädd att jag kommer behöva institutioneras. Hur ska jag klara det här?

Han har beställt en massa böcker om adhd. Han säger att han inte ger upp. Han vill förstå. Det är ju fint... Men jag tror inte det går. Han är så fruktansvärt underbart fin.

Jag tror jag har mer än adhd. Jag tror jag har Aspergers, viss autism(?), GAD, Panikångest och viss OCD också. Och säkert nåt mer som jag inte kommer på just nu.

Jag har ju inte fått någon diagnos. Men allt stämmer så väl och ger mig en trygghet. Om jag inte får diagnoserna (= erkännanden) för att jag är för "högbegåvad" så vill jag ta livet av mig.

Hur fan lever man vidare, när man känner att man är själva djävulens avkomma?

Hur fan?

Tack ska ni ha, underbara.