vuxen adhd/add!!!

miniminja: Javisst, paus var på tal. Men jag tror inte att det är en möjlighet för mig. Jag vill känna mig som en kvinna, inte som ett krävande barn. Jag vet ju inte om det någonsin kommer att bli så, och jag vill inte vara i en relation där jag drar ner någon jag älskar. Jag skulle inte kunna stå ut med mig själv! Jag är dålig nog som jag är.

Ångra det här kommer jag säkert att göra... Jag tror säkert att det här kommer att vända och bli dramatik. Om en vecka vill jag satsa igen. Och så fallet igen. Och jo-jo. Jag HOPPAS att jag inte faller för det!

Men vad ska det bli av mig då? Bara leva för min son?

Tack miniminja. Jag känner mig inte deprimerad. Jag känner mig insiktsfull och rationell och försvarsmekanismsämnesöverdoserad just nu. Sov gott!

Emil i Lönneberga skrev 2007-08-01 22:30:29 följande:

Oh yeah. Jag har alltid varit beroende, fast jag har växlat mellan olika samt kombinerat en massa. Amfetamin, alkohol, cigg, mat och internet främst.

Visst har du också ett, tror jag läst i en annan tråd... Hur går det?

Går det att reda ut varför du känner så just nu? Hur gör du för att hantera det? Tänker på konsekvenserna? Frågar dig om det är värt det?

Men åh, då förstår jag. Du söker en "tillflykt"? Har du fallit?

Försök att sugsurfa. Föreställ dig att suget efter att shoppa är en som en våg som sköljer in. Ställ dig på vågen och tryck ner den. Tänk på konsekvenserna.

Det är ett sätt man ibland kör med för att hantera drogsug. Det fungerar faktiskt på mig. Värt att försöka!

Förstår om föregående råd låter väldigt fjuttigt. Men det ÄR inte lätt.

Emil i Lönneberga skrev 2007-08-01 23:07:07 följande:

Jag menade känslomässig tillflykt!

Snowwoman: Tråkigt när man inte kan lita på dem. Men bra att du fått en tid.

Jaha. Suck.

Nu fick jag en påminnelse på en el-räkning jag trodde att jag redan hade betalt.

Jag har 120:- till den 20:e.

Nej, jag vill inte ringa. Jag har bara mobil, inga pengar på den och som sagt bara 120:- kvar till den tjugonde. Dessutom har jag telefonfobi och fattar inte vad jag ska säga. Hur fan kan det ha undgått folk att jag är handikappad?

Eller ja alltså, nu såg jag att du skrev maila. Hm. Ja, det kan ju gå. Det kan jag nog göra. Om jag begriper hur. Undrar om jag inte mailat med dem förr.

Just nu är min son och drar i mig och jag bara ryter. Att kunna räkna ut hur jag ska maila samtidigt som han är vaken... Alltså, det går inte. Sedan när han kanske väl sover så vill jag också sova, för att stänga verkligheten ett tag.

Jag kanske är deprimerad, då. Men det är alla jävla problem jag har med mig själv som gör mig deprimerad.

Wow!

Nu är jag mäkta imponerad över mig själv. Lyckades mobilisera tankarna och maila.

Svårt det där med att "välja" om man ska gå den dåliga eller bra vägen... Gå in i deppet eller klättra lite/hålla sig kvar. Det känns som att det hela tiden handlar om "fungerar dopaminet idag?", typ.

Hoppas hoppas hoppas sonen vill ta en tupplur snart.