Bits som en hugg-glad ilsken fisk

Det finns en liten detalj som både roar och oroar oss. Vår son (1,5 år) bits. Han har lärt sig att tänder är ett bra vapen och använder dem numera ofta.

Inte nog med det, han attackerar med tänderna, likt en hugg-glad ilsken fisk. Man kan ibland se vår son när han med en sådan där ändock bebisgullig rytmik lyfter på huvudet, letar efter lämplig huggbar plats, öppnar munnen, och med en pust attackerar det av honom utsedda huggområdet. Om det inte blev en direktträff så laddar han om och med tänderna gnager sig fram till bättre fungerande närområde.

Det är både gulligt och oroväckande på samma gång. Har ni haft samma problem? Hur bör man agera som förälder?

Till vår sons försvar skall tilläggas att bitning hittills endast sker när han av olika anledningar är fasthållen eller upprörd och således inte används som exempelvis hälsningsfras till nya vänner.