*Ja nu var jag allt snäll :-) Slänger in

kom igen nu segisar

Da Ciss
tror du oxå på en kamp inom oss själva?

jag gillar att dra linkelser mellan relationen med Gud och barndomen, vet inte varför
Om man jämför Gud med sin mamma, när man låg i magen, omgiven av vatten och värme och näring, vaggandes i en mysig rytm.
Frågar man en människa som blivit lämnad att växa upp helt utan kunskap om detta att man en gång legat i mammas mage är detta givetvist svårt att förstå då man inte kommer ihåg detta.

Så kanske det är med Gud oxå, liksom det ovetande fostret, vaggas man, matas man, andas man, ovetandes om mammans kärlek därute, ovetandes om nästa liv, så kanske det är nu oxå, ovetandes om den existerande kärleken som omger oss av Gud, ovetandes om livet som väntar, ovetandes om vem som ger oss syret och näringen och solen varje dag.

En annan liknelse är när barnet föds, ovetandes om kärleken som är så stark runt om kring, barnets behov av mammas o pappas närhet o kärlek,men med tiden så blir medvetandet allt starkare om hur mycket kärleken betyder, upptagen i sin lek är barnet ovetande om vad det innebär om denna kärlek försvinner, vilken tomhet som lämnas.
Såhär tror jag det är när man är vuxen oxå, ovetandes om kärleken från Gud och hans dagliga gåvor lever vi våra liv, vi tackar o tar emot likt ett barn, vi tar för givet att Guds gåvor skall finnas varje dag, likt ett barn tar för givet att mamma o pappa finns där.
Skillnaden mellan barnet o den vuxne är att likt en tonåring som släpps fri att göra våra egna val, så släpper Gud oss fria, fria att närma oss honom och låta honom vägleda oss och fria att släppa taget och avstå från närhet och vägledning.
Men vad vi än väljer så finns han där, likt en förälder när barnet flyttar till kina, kärleken och omsorgen finns där varesig vi vill eller ej, förälderns kärlek är barmhärtig och oändlig, ständigt förlåtande, ständigt väntande på den där kramen från tonåringen, och när tonåringen vågar kramas och gosa i mammas eller pappas trygga famn sy fylls hon av styrka igen att möta livets prövningar,
så ser jag det med bönen, likt tonåringen tankar jag närhet och trygghet från min skapare, efter tryggheten mitt hjärta fylls med är jag redo att möta livets prövningar igen.

Sorry, för mina utsvävningar tycker bara det är härligt att amatörfilosofera lite...

När tonåringen far illa i Kina känner hon sig ensam och övergiven, hon klandrar sina föräldrar varför de inte kunde finnas där och skydda henne från allt det hemska...
Frågan är om det verkligen är föräldrarnas fel..

Du pratar om att man begränsar sina barns möjligheter att gå in på andra stigar, när man växer upp med en viss "sanning".
Som jag ser på det är den viktigaste vägen just denna kärlek mellen sina medmänniskor och Gud, eftersom denna väg enligt min tro inte för med sig några negativa effekter så ser jag inte denna väg som någon begränsning, de andra vägarna finns där och inget fel i det, men "huvudleden" den stora vägen med kärleken och dtyggheten ser jag inte som ett hinder utan det är just denna huvudled som skapar en trygg individ som sedan kan välja småstigarna efter eget val.

Jag ser däremot att om man växer upp utan att veta om "huvudleden" så är chanserna större att man går vilse bland stigarna.

Jag har full insikt om att denna huvudled förmånga människor inte existerar och att det inte finns en sanning bakom livet, men jag tror att det finns en sanning och då kan jag inta annat än att låta mina barn få reda på denna.

Jag har även full vetskap om att alla kan gå vilse oavsett uppväxt, men om jag skulle få välja att lämna mina barn, så skulle jag välja dem där jag tror att chanserna är minst.

Med attt gå vilse menar jag ungefär såhär, själen står och längtar, suktar efter sin näring, själens näring är Gudomlig kontakt med sitt ursprung, Gud, kroppens näring är jorden och jordlivet, för att dessa två viljor skall kunna samspela på ett harmoniskt sätt måste båda få näring, för blir det ojämt skapas en konflikt i oss själva. Denna konflikt är svår att lösa om man inte vet orsaken, symptomet på en vilsen själ kan vara många....
Varken själen eller kroppen bör få överhanden då skapas obalans, det är oönskvärt att be hela dagen och inte bry sig om jordelivet.
Det är även oönskvärt att inte be alls och enbart tillfredställa de kroppsliga behoven.

Herregud, jag får nästan huvudvärk av mig själv

En sak jag undrar oxå, är inte hela tanken med att filosofera och diskutara att man skall hitta sanningen, man vill hitta det bästa alternativet.
Är det inte så demokrati vuxit fram, man är överens om att det alltid är bäst med demokrati, skulle någon säga att dikltatur är bättre skulle många undra hur den sanningen vuxit fram hos den personen, jag tror alltså att det finns en sanning, på samma sätt som det är en sanning att demokrati har fler fördelar än diktatur.

Om jag skulle välja bort att uppfostra mina barn efter min sanning är det kanske som om du skulle hålla dina barn borta från demokratins fördelar.

För mig är religion inget hokos pokos, det är som demokrati, något verkligt, påtagligt, somm gynnar mig själv och andra, det bättre alternativet, och i mitt fall det sanna alternativet, det som inte är påtagligt är själva andligheten.

En saga är just vad den är en saga, man kan inte använda den som vägledning, koranen däremot, är ingen saga, den är verklig och påtaglig, händelser tagna ur verkligheten händelser som ständigt blir blir bekräftade av vetenskapen. Det är den stora skillnaden.

Hej på er tänkte få fart på debatten igen

Tänkte på en sak idag, ang våra "blockeringar" *skrattar*

Ponera att vi är hälften djuriska och hälften andliga varelser.

Beteenden som är negativa djuriska beteenden:Våldtäckt, otrohet,döda, stöta ifrån sig sina barn, döda sina barn, incest, våld, samvete = 0, egoism,m.m

Missuppfatta mig inte, jag tycker djur är fantastiska skapelser.

Frågan som jag tycker är intressant är om våra blockeringar är Gudomliga.
Är våra blockeringar inlärda från Gud genom vägledning.
Vad är egentligen samvete, är samvetet endast något inlärt, går det att arbeta bort samvetet.

Är det en Gudomlig blockering att vi inte gifter oss med syskon, även om man aldrig växt upp med syskonet, om staten bestämmer att syskon skall få gifta sig och adoptera kommer vår blockering då förvinna, för den är ju inlärd?

Den djuriska delen av oss, den som vill vara otrogen, våldta och döda våra barn (jag vet att det låter hemskt men det förekommer väldigt ofta att föräldrar dödar sina barn)
att vissa inte får samvete för dessa handlingar, beror det på att den djuriska delen tagit överhanden över det andliga i kroppen?

Är den stora skillnaden mellan djur och människa att våra djuriska drag inte tillåts att löpa fritt, är det just detta som gör oss till människor.

Visste verkligen urtidsmänniskan att man inte fick ha sex med anhöriga, eller var det Gud som vägledde dem?

För att hålla mig till tråden, de som har en blockering för homosexualitet, att deras barn har det bäst hos en hetrosexuell familj, beror det på något inlärt från Gud, eller inte?
Om det inte är inlärt att barn skall vara hos en mamma o en pappa vad beror blockeringen då på?

Och sista frågan, vem bestämmer vilken blockering som är diskriminerande?

Var går er gräns för vuxen kärlek och adoption, vid hetro, homo, bi, månggifte, kusiner, syskon ?

Min går vid hetro, men det är jag, och därför är det intressant vad som menas med att all kärlek är vacker, jag tycker oxå kärlek är vacker men som allt annat i livet så har även den gränser.

Tack för era svar, nu börjar vi ju komma nån vart, för att genom acceptera syskonkärlek och adoption visar ni att ni verkligen tror på er sak, att kärleken inte har några gränser.

Att lagen kommer tillåta syskon gifta sig och adoptera vet nog både jag o du att det kommer bli verklighet.

SEn om utvecklingen till detta är posetiv eller inte är upp till var och en.

"Skulle det ha att göra med Gudomlig blockering borde ju större delen av befolkningen ännu tycka detsamma? Och varför skulle i såna fall vissa vara homosexuella själva, borde inte dom också ha dessa blockeringar?"

Men det är ju så att större delen av världens befolkning tycker inte att homosexuella skall få adoptera, beror denna uppfattning på en Gudomlig blockering då ?

Du skriver "rätten att uppleva barn", men vad har barnen för rätt, det är ju det vi dikuterar, har barn om de får välja rätt att välja en mamma o en pappa eller inte.

Och ang barnen, skall världens majoritet gälla för frågor som dessa eller skall varje enskillt land ansvara för barnens rätt?