Begrava 13 v foster?

"Är det att betrakta som en människa så tidigt? En BLIVANDE människa, visst, men ett livsdugligt barn är det INTE. Nån stans måste man ändå ha en gräns för vad som är ett missfall och vad som är ett dödfött barn"

Frågan är vad man får ut av det hela, med personnummer och det som följer av det hela.

Vår första dotter fick, efter diverse turer, personnummer, dödsboanmälan och jag gjorde faderskapsprövning m.m.

Då det pga sjukhusschabbel drog ut på tiden blev jag formellt pappa månader efter att hon fötts och avlidit. Det var ändå ganska "skönt" att få en formell officiell bekräftelse på att hon funnits och att jag faktiskt är hennes pappa.

Strunta nu i vilken födelsevecka det rör sig om (har medvetet inte sagt det) utan fundera på följande:

På vilket sätt är ovanstående lilla anekdot, med personnummertilldelsning å så, ett problem för dig?

"Om man drar det till sin spets skulle man ju annars kunna påstå att minipiller och dagenefterpiller är mordredskap."

Men dra det inte till sin spets då om du tycker det är ett dumt resonemang.

"Jag har aldrig påstått att det är ett problem för mig, "

Ah, tolkade ditt inlägg (#41) som en smula ifrågasättande.

"Berätta gärna det."

Jag vet inte, det är därför jag inte argumentarar för någon specifik gräns.

"Om man får ett missfall i vecka 8, och det ska ges personnummer och så vidare"

Om föräldrarna vill ha det, så varför inte?

"då innebär ju det att man inte heller skulle kunna abortera foster då, eftersom det då skulle vara att betrakta som barnamord."

Varför helt enkelt låta det vara behovsstyrt?
Behov av personnummer (eller om de kritierier som idag ger det per automatik uppfylls) - då kan man få det.
Inte behov av personnummer (och om de kritierier som idag ger det per automatik inte uppfylls)- då kan man få det.

ehhh...sista "då kan man få det" ska såklart vara "då får man det inte".

Jag har inte läst hela tråden och ber om ursäkt ifall att jag upprepar något.

När jag fick missfall i vecka 9 så skrapades jag och barnet kremerades och blev sedan begravt i minneslunden. Jag frågade vid flera tillfällen eftersom jag verkligen ville veta. Så jag vet vart min lilla bebis ligger nu.

Och jag vill bara säga att få missfall är det hemskaste jag har råkat ut för. Även om bebisen (fostret, men jag säger bebis) inte alls var gammal så älskade jag det lilla livet i magen.

Jag tror det har med kultur att göra. När jag fick missfall i v 6 så var det självklart här på Irland att barnet skulle läggas i en minneslund. Detta verkade så absurt för mej att jag fick hitta på att jag ville ta med det hem till Sverige och begrava det där - helt ok med dem. Men istället grävde jag ner det bredvid katten uppe på fältet. Kändes mycket mer moraliskt riktigt för mej.

Angående sena missfall/aborter tycker jag att man ska få bestämma själv. För vissa är det säkert ett barn som var älskat, där man börjat få upp hoppet eftersom man passerat den farligaste perioden och någon som kommer att vara saknad. Då kan det kännas bra att ha någonstans att gå med sin sorg.

Men för någon som upptäcker i v 14 att de är gravida och inte vill behålla det, kanske det känns konstigt att begrava det.