Varför klä sin pojk i tjejkläder????

Men vem bedömer när det går till överdrift?

Kan man inte lätt säga att det är att gå till överdrift med könsuppdelningen när tjejer inte får ha bilar och killar inte får ha rosa? Eller vad som helst i den riktningen...

Men snälla, kvinnor o män ÄR ju olika. Vi är 2 olika kön. Våra hjärnor är olika, varför ska det vara så svårt att förstå att vi aldrig kommer kunna bli lika?
 
Era män kanske sitter o syr gardiner medan ni byter däcken på bilen.. det är väll upp till er men oj vad jag skulle känna mig okvinnlig då!!!!!

Om era män skulle få en kommentar att de ser ut eller beter sig som en kvinna, tror ni de skulle känna sig stolta då!!!! Män vill ju vara manliga och vi kvinnor är ju tillsammans med män just för att de är män och inte kvinnor!

Klart individer kan ända på hur starka de är. Annars skulle ingen gå till gymet tror jag. Och om vi ser på grupperna statistiskt sett, så skulle vi nog kunna fixa det så att alla tjejer gick och pressade på gymet och männen satt och jäste framför TVn hela dagarna, så tjejerna totalt sett blev starkare än killarna. Men ser inte alls poängen med att försöka ändra på oss som grupper.

Och varför vi skulle behöva kämpa för att passa in i en enda specifik grupp, när vi kan sägas vara del av oändligt antal grupper? Jag till exempel är inte bara med i gruppen kvinnor. Utan även i 70-talister. Mammor. Halv-vegetarianer (!). Forskarutbildade. Allmänbildade (tycker jag själv ) Fotbollsfantaster. Musikintresserade, etc. Varför måste jag klä mig som de andra i just gruppen kvinnor och inte som de i de andra grupperna?

Det spelar ingen som helst roll hur starka några grupper av människor är totalt sett tycker jag. Eller i genomsnitt. Eller hur de klär sig. Eller vad de äter för mat. Eller vilka hobbys de har, och bla bla. Det som räknas är hur individerna mår och känner sig. Är vi inte överens där?

Lihteo, det är antagligen hopplöst att argumentera, för jag tror du har helt andra referensramar än jag. Men ändå: det du talar om är stereotyper. Förutfattade meningar. Du kan inte anta en enda sak om mig, som är man, med någon gigantisk säkerhet. Du kan gissa baserat på stereotyper, men det betyder inte att du kommer att stöta på någon medfödd, genetisk sanning. Jag skiljer mig på vissa "viktiga" punkter från min fru, ja, men på tusentals andra, viktigare punkter, är jag antagligen mer lik henne än jag är lik tusentals andra män.

Om någon säger att något jag gör är typiskt manligt ELLER kvinnligt blir jag säkert lite putt eftersom vad det ämn är är det säkert irrelevant. Om jag syr gardiner - vilket har hänt - så är det uppenbarligen något som jag som man kan, vågar och klarar alldeles utmärkt, så vad är det för "kvinnligt" med det?

Eller ska vi hålla fast vid mossiga uttryck som "pfft, fruntimmer bakom ratten!"?

Men alltså...Långt blont hår,lila slingor osv....STACKARS pojke!Skulle jag gissa så hade det låtit:Den mamman ville ha en flicka istället för en pojke!
JAG skulle aldrig sätta på min pojke sånna kläder eller sån frisyr....

Och jag är högerhänt, ser dåligt och har rytmen i blodet. Varför innebär inte DET att jag ska klä mig på ett speciellt sätt, ha en särskild hudfärg eller inte ha vissa yrken?

Bör jag inte vara jäkligt stolt över att vara högerhänt, förresten? Jag är högerhänt och stolt! Det är skillnaderna mellan högerhänta och vänsterhänta som gör livet värt att leva! (För det FINNS ju skillnader i tankemönster mellan oss, vi ÄR ju olika!)

Oj! Om du tänker så där så måste jag säga att jag tycker lite synd om dig. Tycker du att det är något bra och önskvärt att använda kvinnligt resp manligt som skällsord, som definitioner på bra och dåligt? Vad sjutton spelar det för roll vad som är manligt eller kvinnligt om man mår bra av att göra det, se ut så och så vidare? Är det något vi borde sträva efter, att ha etiketter på kläder, beteenden eller åsikter? MÅSTE vi ha det så? Varför?!

Jag vill i alla fall inte alls vara "kvinnlig". Jag vill vara en bra mamma, en bra partner, en bra vän, en bra medmänniska. Det är för jag är den jag är som min kille gillar mig. Inte för jag är kvinna. I sånt fall kunde han lika gärna välja nån annan av de 2.5 miljarderna och bli lika lycklig. Men så är det inte.

Förut tog jag illa vid mig när nån försökte trycka ner mig genom att kalla det jag gjorde eller hur jag såg ut för "okvinnligt" (ja, det har tyvärr hänt fler gånger). Idag gör jag det inte, för jag vet så otroligt mycket bättre nu, tack och lov. Det finns inget fel i det jag gör eller hur jag tänker bara för att nån anser det vara okvinnligt. Jag gör det JAG finner bäst för mig själv. Har nån problem med det, så är det deras problem. Inte mitt. Tänker inte ge mig för deras vilja att trycka ner mig eller göra mig illa med några gamla inskränkta föreställningar. Det är de själva som är pinsamma bara. Jag har inget att skämmas för.  

Alla människor tänker olika, men inte på grund av deras kön.

Man har försökt mäta det där, men det blir bara idiotiskt, skillnaderna är mycket större inom könen än mellan dem.

Till slut kommer man bara fram till att människor blir bra på det de tränar på. *surprise*

Känna sig o-kvinnlig? Hur menar du då?
Jag lägger inte in mitt kön i att göra det som måste göras.
Jag känner mig som jag, bara, mest hela tiden.

Och känna sig kvinnlig, det gör jag ibland, som när jag har sex eller dansar.

Men jag utgår från att en man som har sex eller dansar, känner sig manlig just då.

Så jag kan inte utgå ifrån att sex eller dans är specifikt kvinnligt beteende.

Eller manligt, heller bara för att jag tänder på en dansande eller *censur*ande man.

Och tycka lite synd om dig Litheo gör jag för att du verkar gå med på, accepterar, alla de här kraven från andra på dig och de din omgivning. Jag känner inte att jag blir lyckligare av större krav från allt och alla på hur jag ska vara och göra. Tvärtom. Inte roligt.

Jag är inte särskilt metrosexuell tror jag, men det är ytterst sällan jag har skäl eller önskan att tänka i termerna "manlig" eller "kvinnlig" annat än när det a) handlar om direkt könsbestämning (dvs en kvinnlig bekant är en bekant som är kvinna, inte någon som har ett specifikt "kvinnligt" sätt) eller b) handlar om att beskriva något i enlighet med stereotyperna ("hon hade ett extremt stereotypt kvinnligt sätt", t ex, vilket kan kräva ytterligare förklaringar). Jag går knappast omkring och känner mig "manlig", och jag har heller inget behov av det. Säg att jag kanske skulle gå och känna mig ovanligt snygg någon gång - visst skulle det kunna vara att känna sig "manlig", men egentligen vet jag ju inte om känslan i sig är annorlunda mot att känna sig "kvinnlig".

Asch, det var inte riktigt så jag skulle formulera det, och nu måste jag rusa. Nästa gång kanske.