Om man vänder på steken nu då. Barn i Israel, vem här kan säga med säkerhet att ett barn där inte skulle känna sig kränkt av att INTE bli omskuren som barn? Att inte vara samman med gemenskapen männen har i det landet? För att inte tala om klimtatet där. Vem kan med säkerhet säga att det inte skulle bli en höjning i inflammationer vid förhuden i ett land med sådant klimat? Männen skulle ju få tvätta sig flera gånger om dagen för att inte bli översållade av flänsost.
Och nej, det är inte samma sak som omskärelse. Men jag mådde riktigt dåligt som barn då jag inte var barndöpt som alla mina andra kompisar och då jag inte fick vara med på konfirmationsläger då jag inte var lutheran. Jag var mer troende än mina kompisar men jag fick inte ens ta del av nattvarden då prästen frågade mig om jag var döpt eller inte. Jag kände mig utanför då jag var så annorlunda.
Så vem kan säga att ett barn som inte omskärs i ett land där det är norm INTE kommer känna sig kränkt? Och vem som har hunnit bli vuxen vågar göra en omskärelse även fast den skulle vilja? Det är alltid riskigt att göra ett sådant ingrepp på en så intim kroppsdel eftersom man vet vad man har nu och kan inte med säkerhet säga om man kommer vara nöjd efteråt. Jag står inför en bröstförminskning i framtiden av många fördelar som jag kan se. Men det är många om och men i huvudet. För vad om jag inte blir nöjd och saknar det som var mitt? Kroppen kommer må bättre fysiskt men vad om jag skulle känna ånger psykiskt?
Så, i de länder där omskärelse är norm kan jag faktiskt se det som att föräldrarna gör en tjänst för barnet genom att omskära det. Annars kan barnet komma i en knivigare sitts som äldre, anser jag. I Sverige är det däremot en annan fråga eftersom vi inte har det som en norm här att omskära.
MEN, det får vara lov att komma till ett slut med att kalla andra vuxna, älskande föräldrar till barbarer. Det är ren bullshit. Och det säger mer för mig om den mänskan som säger något sådant än en förälder som tänker på sitt barns bästa. För min del är min kompis jag har i Israel ett mycket större föredöme för sitt barn och en mycket mer varmhjärtad mänska än sådana som kan kalla mänskor för barbarer och säga att de inte förtjänar sina barn. Sådan dömning får man helt enkelt inte göra mot andra och jag kan bara hoppas att barnen till dessa mänskor får lära sig bättre om medmänsklighet än så.
Dessutom är det inte vidare bra argumentationsteknik. Vill man verkligen förändra något kommer man ingenvart med hårda ord. Det trodde jag att de flesta redan lärt sig. T ex i ett partnerskap. Vill du att din partner skall göra något för dig, funkar det bäst att skrika, tjata och tala nedvärderande om honom/henne eller funkar det bättre med att förklara lugnt och förståndigt genom att visa fördelarna och få den andra att inse varför den bör hjälpa dig?
