För oss med barn som inte sover!!!

Kanske kommer jag att skriva något som provocerar vissa, men jag gör ett försök... Men först; Blev bara såååå glad över att det ÄNTLIGEN dykt upp en sån här tråd! Jag har tyvärr inte haft möjlighet att läsa igenom alla svar men tror mig vara med på noterna...Visst finns det väl de som håller med mig... att man, när man haft LÅNGTGÅENDE o ENORMA problem med barnens sömn, med stor skeptiscism läser det andra skriver om "sömnproblem" för att fösöka syna o få grepp om ifall detta är ett verkligt "fall" eller inte!? Ja alltså... vi har verkligen provat ALLT konsekvent efter "konstens alla regler" utan några som helst resultat. Det handlar inte om att vi är pippliga föräldrar som inte klarar av att våra barn gråter lite, protesterar lite, vaknar ett par ggr per natt (vad mer kan man vänta sig av barn som ständigt utvecklas), låter i sömnen etc. Jag var kanske liiiite mer känslig med första barnet, men inte nu... När man själv lever i ett rent helvete o är så obeskrivligt trött är man så väldigt känslig för att diskutera sömn med andra som tror sig ha lika stora problem men som egentligen har fullt normala barn o där man faktiskt kan få bukt med sömnproblemen om man konsekvent tar kampen, båda föräldrarna håller på samma strikta rutiner o håller ut etc... Det är ju inte alltid enkelt men vad jag har förstått funkar det på merparten av barn... Om jag har förstått rätt så finns det fler i den här tråden som känner som jag... som jag skrev ovan o som alltid undrar "vet de verkligen hur det är?" - utan att för den skulle försöka tävla om vem som har det VÄRST! Så då undrar man... är det så många som har det så för jävligt? Det finns ju i alla fall många inlägg här på tråden... om så är fallet kan man äntligen andas ut, i någon mån,... VÅRT barn är alltså inte ngt i särklass, extremt onormal när det kommer till sömnen?! Kanske kan man nu också på riktigt intala sig att det inte är vi föräldrar som på ngt vis gjort det så här illa...Som flera skrivit här... orkar inte dra hela storyn...kan ibland kännas som det bara är för att bevisa ngt... Kan bara kort berätta att vi har en son på 3 som sover bra, bäst bredvid mamman o pappan, tvillingtjejer på 1 år där den ena tjejen sovit ok ända fram till 9-10 mån ålder då hon som så många andra började skrika i sin säng, sträcka upp händerna, skaka galler, protestera, sova oroligt, vakna flera ggr/natt etc. Men hon känns fullt hanterbar, så som barn är mest, orkar man bara ta fajten så blir det bättre med henne... Det är våran andra dotter som har sömnproblem o har så haft ända sedan hon var ca 5,5 mån. Efter ett par mån pratade vi med BVC o fick då de välkända råden om sömn o läggning. Vi gjorde en ny ansats o la ner mkt tid o kraft på rutinerna, men utan resultat. Efter ytterligare ett par mån fick vi träffa en barnpsykolog som varit ett otroligt stöd. Under resans gång har vi även sökt läk flera ggr då vi varit säkra på att hon MÅSTE VARA SJUK! Vad ska man annars tro när ett barn som är mätt, torr, lagom varm/kall, får vara nära sin mamma/pappa etc men ändå skriker som en galning nätterna igenom! Sömnproblemens karaktär har varierat; periodvis har hon vaknat varje hel eller halv timme större delen av natten (självklart med mkt kraft att få henne att somna om däremellan), hon har också periodvis varit vaken o skrikit 2-3 tim i streck, hon har periodvis vaknat efter bara 40 min när man lagt ca 2 tim på att söva, för att sedan försöka ha ork till samma procedur, för att hon sedan ska vakna kort därefter igen etc. SJÄLVKLART har vi försökt med att låta henne sova hos oss eller bredvid mamma/pappa i en annan säng - det har inte haft ngn betydelse! Hon har sovit lika oroligt o gråtit lika mkt där. JUST NU har vi det ok... sedan en tid tillbaka får dottern nämligen medicin, Theralendroppar, som gör att hon sover betydligt mer o lugnare. Nu verkar det som hon kommer ner i djupsömn o är inte lika lättväckt för minsta knarr i golvet eller så... Å DET ÄR SÅ UNDERBART ATT FÅ SOVA NÅGORLUNDA (självklart ä det lite cirkus o spring o vakentid om nätterna,men inte jämförbart!)! Under tiden pågår också en medicinsk utredning av henne för att kontstatera om det finns med. "fel" eller om det "bara" är fråga om en extrem sömnstörning.Mitt råd är at få prata med en barnpsykolog som verkligen vet, kan o förstår. Ngn som kan stötta o ge feedback. Detta tär ju enormt mkt på familjen, förhållandet, det sociala livet JA ALLT! Vi tänker, väntar, hoppas...tänk om det vore så enkelt att det är polyper i näsan eller förstorade halsmandlar som är problemet...Lycka till o hör gärna av er...

Alizia var oxå väääldigt nära att hamna på blocket inatt, eller morse. Vid 04.00 vägrade hon sova mer (hade då trots sömnmedelet varit vaken 5-6ggr redan), vid 05.00 när mannen gick upp satt hon i vår säng och "sjöng" Lilla Snigel akta dig.... Måttligt glad mamma hade hon då....  Men sen är hon ju som sagt sjuk så då kan man ju inte förvänta sig så mkt.

Jag skulle aldrig få för mig att döma en person för det tillvägagångssätt de använder för att få sitt barn att sova. Sovmetoder och läkemedel tar föräldrar bara till när de tror att det är det enda sättet att få sitt barn att sova. Jag litar till föräldrars förmåga att kunna tyda sitt barn och avläsa vad det behöver. Personligen skulle jag ha svårt för 5MM men är övertygad om att den kan funka för andra. Just nu vet jag inte var jag ligger, kurar enligt AW men tycks bryta reglerna hela tiden. Bara storasyster mår bättre kanske det blir lättare att kura också...Om det är normalt för barn att vara helt utmattade av sömnbrist (som min mellantjej var) så tycker jag att det låter galet. Barnets utveckling och motorik kan ju bli hämmat om inte barnet får tillräckligt med sömn. Dessutom är det ju när barnet sover som de växer. Är det normalt kan vi ju lägga ner allt det här och bara sitta och stirra på våra skrikande barn med tom blick och gissa vem som till slut somnar först av utmattning.

Pasadena: Tyvärr tog det lång tid innan dagslurarna blev längre. Nu har hon ju nyss fyllt 2 år och sedan 6 månader tillbaka får vi väcka henne eftersom hon lätt kan sova över 2 timmar vid lunchen. Sover hon så länge går det kanppt att lägga henne på kvällen, visst är hon glad, men hon ligger och leker och pratar högt i över 1 timme och väcker då lillasyster. Hon sov aldrig mer än 40 minuter på dagen och oftast var det bara 20 minuter. Nu när jag tänker på det så blev dagsluren längre och längre när vi gick ner till att sova 1 gång per dag.

Pasadena: Jag vet, jag vet, dagslurarna är de jobbiga. Prova att gå ut och lek så sent som möjligt och lägg henne sedan lite tidigare än ni hade tänkt från början, ibland sover de bättre om de får gå och lägga sig tidigt. Min son gick alltid och la sig kl 18.30.Skillnaden mellan mellantjejen och lillan är just dagsömnen, den fixar lillan hur bra som helst. Nu har hon sovit i 1½ timme och verkar inte planera att vakna än. lillasnövit: Vad härligt med en god natts sömn! Den onda cirkeln kanske är bruten?! Vår BVC-sköterska tycker också att det är bra att vi kör sovkur, hon hade samma teori som mig att lillan kommer att äta bättre på dagen när hon inte äter på nätterna och då gå upp i vikt igen.

Pasadena: Ha ha, det låter nästan som mina planer på att öppna en klinik som säljer hinnsvepningar till gravida som har tröttnat. Vi kanske skulle öppna ett ställe som hjälper föräldrar med lite av varje?

Vad ska vi säga när folk undrar hur de ska få bebisarna att sova då? "Ingen aning, våra barn sover heller inte"

Gud vad skönt att kunna skratta åt eländet ibland. Lillan sover än, har sovit i över 2 timmar nu. Kanske borde väcka henne?`!