Matvägrare?

minimilla> kan du inte be om en remiss till en dietist då? Bara det att du oroar dig så mycket är skäl nog, tycker jag. Och sen kan väl dietisten avgöra om du har "rätt" eller inte. Mat är trots allt inte riktigt BVCs gebit.
Victoriagården heter de som jobbar preventivt. De är knutna till barn-psyk, men det handlar alltså om föräldrar som oroar sig och barn som matvägrar. Bland annat.
Annars kan jag rota fram numret till dem. Men dietist är väl bra att börja med.

Asarte, vi går på motsvarande här i Helsingborg. Villa Maria heter det...

Astarte-> Hur mycket äter barnet då, vill du skriva ungefär en dag sådär?

Hur hjälper dietisten/ätteam en?

>>Astarte:Vi har varit där...gick ett par gånger men det var typ för 5 mån sen..Av ett liknande skäl...

Jobbar själv innom barnomsorgen och har haft kontakt med dem via jobbet och sj. rekomenderat föräldrar dit..

Men då har det oftast handlat om mer invecklade saker..

Detta har dock gått så långt nu att jag känner att dem inte har ngt att bidra med då jag talat med dem via tel och de rek. mig till BVC....

minimilla> Det är Viktoriagården du menar va? Efter snack med dietist igår tror jag inte att vi behöver gå dit. Men personen jag pratade med i telefon var väldigt sympatisk, och om inte annat är det trevligt med någon som lyssnar:)

mmonika77> Min 11 månaders kan äta:
frukost: några tuggor avocado
mellis: ett halvt risbröd med leverpastej
lunch: 15 makaroner och lika många ärtor, 1/4 prinskorv
mellis: 1/2 avocado
kväll: smakar det vi äter.

Dessutom ammas hon. Men enligt dietisten jag pratade med igår var det ingen fara på taket. HOn går fortfarande upp (men ytterst lite), så det är inte akut på något sätt. Det kändes bra att prata med henne och vi ska dit om 2 månader när vi tagit bort amning nattetid och infört fasta mattider. Som det är nu äter hon lite när det faller sig, eftersom hon sover oliak tider från dag till dag.
Men det känsn som om det räcker med dietistkontakt för vår del. Vi är inte jätteskärrade eftersom vi ser att hon mår bra, och vi har inga mattrauman själva. Dessutom har vi fått höra att vi gör "rätt", dvs vi pressar henne inte, säger inte att hon är duktig om hon äter, och låter henne peta i sig själv.
Det dietisten sa var positivt var att hon faktiskt äter. Mycket lite, men hon smakar på allt. Och då är hon ingen riktig matvägrare.
Så jag kan varmt rekommendera en dietistkontakt för att få höra att allt är ok:) Det är klart att hon måste äta mer, men det är ingen jättebrådska just för oss. Och det är lugnande.
Ätteam är alltså knutet till dietis/BVC och de kommer hem till en och kontrollerar hur det går med ätandet. Det kan nog vara superskönt om man är utom sig.

Astarte_> Filip är ju så att han äter på dagis men är han hemma en längre tid eller vi är borta en helg så äter han dåligt, han blir liksom uppstressad och så...

Vad får ni för tips och råd då? Vill ni dela med er?

Var går gränsen för vad är lite för dem att äta?

mmonika77> Har ni vuxna problem med maten eller något slags trauma som kanske stör?
Min egen "matbakgrund" är att jag växte upp i en familj/släkt där maten var extremt viktig. Det trugades, man var tvungen att ta om, och när man (som liten) ätit färdigt fick man gå laget runt så att de fick känna hur tung man hade blivit... Ju mer man åt desto bättre. Nu kolar de allihop i hjärtinfarkter, såklart!
Min lillebror åt mycket lite, och jag minns att det var ett rabalder varje middag. Mamma grät och bönade och skojade med maten. Det blev givetvis outhärdligt för oss alla. Och inte åt han mer för det. Idag är han nästan 2 meter och extremt atletisk, så han har inte lidit någon nöd. Däremot hade han kanske börjat äta tidigare om det inte tjafsats så.

Allt det där har lett till att jag i minsta möjliga mån försöker göra så mot min dotter. Vi får bita oss i tungan ibland för att inte tala om för henne hur duktig hon är när hon äter (ibland misslyckas man såklart). Men vi försöker gå stenhårt på den linjen att det är HON som ska avgöra hur mycket/lite hon vill äta. Vi äter ju så mycket som vi vill. Men vi försöker oxå se till att middagarna är trevliga och avspända och vi pratar om annat än mat.

Det låter ju idealist:) men man får krupp i alla fall, ibland! Men vi komemr bara att fortsätta som vi gjort hittills, och igår ville hon äta kött och potatis och äpple, och idag en halv prinskorv. Så vi fortsätter som nu, helt enkelt. Och ger det 2 månader.

Barns ätande är ju individuellt, men går din son upp? Är du orolig att han har vitaminbrist/järnbrist? OM de går upp ska det inte vara någon fara, och om han äter borta är det kanske stämningen vid just ert matbord som känns jobbig.

Ta inte detta på fel sätt - jag är precis som du jätteorolig ibland! Och det är himla lätt att säga hur man ska göra, men svårt att efterleva.
Att jag växte upp med en mor som körde flygplan har hjälpt mig, tror jag. Annars hade jag nog gjort det nu... Som sagt, tyck inte att jag är en besserwisser. Att det funkar i teorin för oss är en sak, efter en sömnlös natt med en unge som kastar allt på golvet, då får man för sig att de plötsligt ska avlida. Men det gör de inte! Och man får väl tänka på det.

Om din son äter borta - äter han om ni har gäster? Kanske ni isåfall kan bjuda hem några vänner i en veckas tid och se om det blir någon skillnad?

Astarte_> Jag har lagt av med tjatet det hjälper inte. Han äter inte bättre när det är någon hos oss heller. Han äter bäst när vi inte bryr oss ett dugg om honom. Sen så äter han bättre sen han fått äta själv också men ibland/ofta är jag så mesig så jag ska "skjuta till" med mat. Stämningen runt matbordet kan jag hålla med dig om. Den har ju bidragit runt mycket i och med att vi mått så dåligt då han inte ätit. Visst blir det dålig stämning då. Sedan han fyllde 1 har han gått upp 500 g, och då skall tilläggas att han är 20 mån nu och har börjat gå upp. Han var jättestor när han föddes och har alltid ätit som en häst fram till 1 års ålder. Han åt till och med mer än mig. Läkarna säger att jag inte ska vara det minsta orolig men bvc bara tjatar. Han har inte gått ner en standarddeviation. Men är på väg att göra det. Han har vägrat äta macka, gröt och välling så vi har haft ett helvete.

Så man ska inte berömma dem när de ätit bra? Tack för alla tips *kram*

Tilläggas kan ju att det är tjatet från bvc och deras viktkurva som får mig att må så dåligt av det. Nu hade han gått upp 300 gram, hade haft maginfluensa 2 gånger och varit förkyld nästan hela tiden, jag var överlycklig men blev snabbt nertryck för att jag tyckte det var ok. Men det var det inte enligt kurvan. Vi ska sätta massa smör och grädde i maten men då tycker han inte om den. Han mår ju som en prins för övrigt förutom att han är jättemycket sjuk och då är det ju inte så lätt att äta alla gånger heller.