"styvbarn" Bonusbarn!

Tyvärr så tänker inte mina barn på sin biologiska pappa...eller pappor för jag har inte samma pappa till alla tyvärr...

Jag frågar dom om de vill ringa eller skriva till dom men får bara till svars...varför det....
De vill inte o jag tvingar dom inte...men det säger mycket om den trygghet min sambo ger dom!

Men åhhh...  styvbarn är verkligen inte alltid nån bonus. Kan inte förstå varför somliga envisas med det.
Min man hade två barn när vi träffades och jag hade ett. Nu har vi en hel hög gemensamma och hans dotter är precis som min egen, medan min son är precis som makens egen. Dock så funkar hans son inte alls med familjen och tro mig.. vi har provat allt. Det finns faktiskt en gräns för hur mycket man orkar och vi är nu vid en punkt där vi sagt att det får vara. Han får komma hit om han vill, men vill han inte så är det också helt okej.
Hans mamma tar hand om honom som om han är en liten baby.. allt ska anpassas till detta bortskämda barn (barn och barn förresten, 16 är han nu) Han bestämmer ALLT hemma hos mamma. Han är kräsen som bara den och all mat är anpassad efter hans smaklökar...  Här sitter och han och klöks vid matbordet över enkel mat som de flesta gillar.  Han får alltid en massa saker av sin mamma, medans systern inte får nånting nästan...  Hit kommer han (oftast runt jul och när han fyller år) och förväntar sig att hela familjen glatt ska lägga allt åt sidan för att göra det så bra som möjligt för honom...

Nä..  Blä säger jag.. dels för ungar som medvetet gör sitt bästa för att sabba och dels för vuxna som inte aaaaaalls kan förstå hur man kan tycka "bonusarna" är en jävla plåga.

ts
Tycker precis som du barnen går först, att de hamnat där
de hamnat kan de inte göra ngt åt men
de vuxna sambosarna kan gå när de vill.
Barnen skall inte behöva lida de behöver extra stöd i en
bonusfamilj även när det är exttra jobbigt !!!

jag haller med om TS och fragan ar inte ricktigt om dem alltsa eller hur jobbiga dem ar utan PUNKTEN ar att det ar inte deras fel att vi vuxna hamnar i varan situationer. Jag avskyr nar folk satter knappa namn pa dem eller overdriver o gor situationet varre an nodvandigt. Nar jag blir arg sa ar jag inte arg pa barnen jag blir arg pa vuxna manniskor som tydligt utnjuttar dem att manipulera vissa tillfallen.

Då får jag vara blä dom som anser att man inte ser barn som plågor. Visst kan BONUSbarn vara jobbiga men det kan de biologoiska oxå vara. Jag har 6 egna barn o en av dom är oxå lite kräsen av sig. Han äter det som sätts på bordet men man får höra att det är ingen mat som gillas direkt. Är han en plåga för det? Nej det anser inte jag att han är.Lika lite som jag tycker att mina bonusbarn är plågor!

Det finns bonusbarn som inte passar in i familjen...o det finns biologiska barn som inte heller gör det. Frågan är om det är barnet som inte passar in eller om det är familjen som måste ändra sig någonstans för alla ska få sin plats i hemmet?!

Precis...men tyvärr så finns det tydligen vuxna människor som inte förstår att barn  som i detta läget är bonusbarn kan tycka det är lika jobbigt som de vuxna!

Om nu en vuxen tycker det är jobbigt att komma in i en familj där det finns barn för de barnen som finns där är odrägliga.

VARFÖR är de odrägliga? Passar dom inte in i ramen eller?

Mitt första år här med min bonusdotter var verkligen rena prövningen.Var det inte det ena o så var det det andra...men aldrig jag kallade henne för plåga för det. Däremot så kunde jag ha förståelse för hennes beteende.

Jag kom in i familjen med mina 5 barn. Flyttade in i hennes pappas hus med dessa barn.Mina barn som inte är min sambos fick tid med hennes pappa. Vi gjorde roliga saker tillsammans o fick den kvalitetid som hon inte fick då hon inte bodde här på heltid.

Jag ör den första seriösa förhållande som min sambo haft sen hans skillsmässa med sina barns mamma o det är klart att det kan kännas för barnen.

De kan känna sig tillsidosatt fast de egentligen inte är det. Varför gör dom det då? Jo för tiden blir ju delad o fast min sambo gjorde saker med dom så tyckte dom att jag o mina barn hade stulit deras pappa.

Vi lät barnen ta den tid de behövde...o jag lät barnen komma till mig i stället för tvärtom.

En dag var vi i stan när jag kände en hand i min o då var det min bonusdotter. Då blev jag varm om hjärtat...liuka varm som jag skulle blivit om ett av mina egna barn hade kommit. Några dagar efter det fick jag ett mess där det stod..." Jag tycker jättemycket om dig"...o hur jag kände mig då kan knappt beskriva...blev så förvånad...skrev tillbaka att jag älskade henne...vilket jag faktist gör!

Man kan älska på olika sätt men man ska aldrig göra någon orättvisa. När jag tänker på mina barn så tänker jag på ALLA barn som finns här!

Om man inte tycker att barnen är en bonus så är det väl helt ok att kalla dem vid namn eller säga min killes barn eller styvbarn. Varför skall man kalla sig något bara för grejens skull. Min killes dotter har mig veterligen aldrig kallat mig för bonusmamma utan hon säger mitt namn eller pappas sambo. Tror hennes mamma skulle svimma om hon sa något med mamma förknippat med mig. Vi trivs bra ihop ändå men hon är inte på något sätt en bonus i mitt liv.

Tror att det kan få en förvrängd bild ibland när man läser på såna här forum. Här märks ju de som har problem (och så måste det ju få vara, de personerna skriver ju här för att få stöd (förhoppningsvis). Jag håller med er som säger att ni inte gör skillnad på barnen. Det gör inte vi heller och i mitt fall är det ett av mina biologiska barn som är "den jobbige". Men vi (alla föräldrar) hjälps åt. Mina barn säger oxå att de har två pappor/mammor - inget konstigt med det.