TVIVEL - om att tvivla i sin relation

Om jag förstår rätt så har ni inga barn ännu. Jag tycker det är bra att fundera ordentligt innan man skaffar barn tillsammans. Jag tycker det är viktigt att ha en stabil relation där man litar på varandra och känner varandra innan man bildar familj.

Däremot tycker jag inte att man ska älta för mycket utan vara nöjd med det man har och jobba på det, men man måste ju vara två. Alla förhållanden har svackor.

Hoppas ni kommer fram till en lösning!

vad är KBT?

Ja absolut måste man vara nöjd med det man har, absolut! Det är väl snarare så att känslorna sviker och det är det som är så jobbigt och läskigt för det är inte det jag vill- bestämmer man alls över sina känslor?

Svackor i en relation kan man ha javisst men när vet man att det inte är en svacka mer utan att känslorna är slut?

Det undrar jag.......fast jag vet nog att jag har känslor kvar, bara inte hur långt de räcker....

KBT= Kognitiv beteendeterapi

Kanske lägger du för stort fokus i att han ska vara DEN RÄTTE? Ditt tankemönster verkar kretsa mycket kring detta och KBT låter som en bra idé för dig. Men lite undrar jag om du inte bara kan försöka hitta en vardag där du inte måste (så att säga) lova honom hela framtiden? Du vill att han ska bli pappa till dina barn, du vill att han ska finnas i ditt liv. Låt han få vara det, försök leva en dag i taget. Du behöver inte bestämma idag.

Tvivel är fruktansvärt men jag tror att du tvivlar "mer än nödvändigt", dvs. jag tror att du har fastnat i ett negativt tankemönster. Det är svårt att råda när man inte vet hur erat förhållande ser ut, men kanske kan ni uppvakta varandra mer nu när ni flyttar isär och ta dagen lite mer som den kommer? Och under tiden försöker du läka på egen hand.

På pappret verkar han vara en bra kille och jag hoppas han finns kvar för dig, och du för honom.

Lycka till TS!

Hmm, svårt att förklara.. Jag har varit tillsammans med min man i fyra och ett halvt år (vi har varit gifta i ett år nu). Eftersom min man är mitt första förhållande så kan jag förstå dina funderingar. Hur skulle det kännas med någon annan? Kan man känna en ännu större passion? osv osv

Som med alla förhållandet så går det ju upp och ner. Jag kan under en svacka känna att jag inte orkar med mannen mer, men samtidigt så vet jag innerst inne att jag aldrig vill/kan vara utan honom.

I ärlighetens namn så känner jag inte någon större passion för min man, inte som i början när man knappt kunde hålla händerna från varann. Känslorna har djupnat, jag älskar honom för allt som han är, inte bara en heting till man

Jag vet att min man är rätt för mig eftersom:- Jag saknar honom när vi inte är tillsammans

- Han är min bästa vän, vi skrattar mycket tillsammans (inland är det värsta dagiste hemma så barnsliga som vi är)

- Vi litar på varandra till 100%

- Vi vill samma sak med livet

- Han är min stora trygghet

- Allt vi har gått igenom tillsammans har skapat ett väldigt starlt band mellan oss, jag känner att jag kan dela precis allt med honom

Ja, jag kan räkna upp tusen saker till känns det som. För mig så är faktiskt trygghet synonymt med kärlek. Jag tror att man ibland kan överanalysera saker. Att man hela tiden ska sträva efter ett perfekt förhållande, även om man vet att ingen partner kommer att vara perfekt.

Vad är det som har fått dig att tvivla?

Tack båda sista för era fina ärliga och sanna svar. Säker och andas!

En gång katastrofscenario alltid katastrofscenario......barnlöshet ligger bakom, en mkt komplicerad sådan och allmänt tvivel....

Han är en underbar man, en fantstisk person och jag hoppas att vi kommer på bättre tankar eller i alla fall jag. Har ångest för flytten och känner mig ledsen över den men samtidigt glad då jag vantrivts i vår lägenhet, själva lägenheten inte förhållandet, hoppas att det blir bättre och att han också kan andas ut i sin egen vrå de dagar jag är tvär och nere....det blir jag ibland och det måste jag jobba med.

Tack för era fina svar!

Kramar

puffar lite för fler kloka svar...

Det är jättesvårt att definiera kärlek och veta skillnaden mellan kärlek och "bara" trygghet.

Men jag tror att älskar man så tvivlar man inte så ofta på förhållandet, även om man kan ha svackor.

Likgiltighet är nog ett starkt tecken på att man slutat älska. Man struntar i vad partnern gör, även om han kommer hem 4 timmar senare än vad som var bestämt. Man saknar inte.

Okej. Ett försök till svar från mig.

Jag har varit i min relation i tio år och har barn med min man. Vi har ett underbart sexliv och jag var dödligt förälskad i honom de första åren. Nu har vi ett familjeliv med vardag och konflikter och tristess och mycket fokus på barnen. Han är en livskamrat till mig mer än en älskare just nu.

Innan denna relation har jag haft två längre relationer. En fem år lång relation baserad på enbart vänskap som jag mådde hemskt dåligt i eftersom jag inte var förälskad. Jag lämnade tillslut mannen. Efter det levde jag i två år i en relation där passion var det som höll relationen samman.Vi hade inget gemsnamt utvöer passionen och jag lämnade även den relationen. När jag träffade min man var jag jättetydlig med att jag ville ha barn och att det var viktigt för mig att vi hade gemensamma värderingar och samma syn på framtiden och livet. Utan det skulle vår relation inte hålla i längden, under de perioder då passion och förälskelse är rätt långt borta.

Så en relation för mig innebär att jag har bestämt mig för att jag vill leva med denna man och att jag aktivt skall arbeta för att vår relation skall hålla. Om jag går till mig själv har jag inte ork att känna passion och förälskelse jämt. Det är så beroende av stress och tid och andra faktorer.

Ja herregud, likgiltlig är nog det sista jag är, verkligen!

Det är hemskt svårt att veta vad som är vad. Nu när vi ska bo på olika ställen är jag paniskt rädd för att bli lämnad, att han inte ska orka med mig och jag är jätterädd för att bo själv. Hemskt rädd faktiskt, vi har varit särbo förut och då visst jag ju att vi skulle flytta ihop igen, det vet jag inte denna gången. Eller jag kan inte lite på honom när han säger det för jag är så osäker...

Jag mår verkligen jättedåligt över det här och mitt ältande förstör så mycket. Jag är livrädd för att bli lämnad, livrädd för att bo kvar i lägenheten, känns som om jag är skyldig honom att ta reda på en gång för alla vad jag egentligen känner. Hur ska jag kunna göra det?
Hur definierar man kärlek?

Jag måste vara totalt dum i huvudet.....

åååå änligen nån som nästan är som jag!!!
jag känner mycket igen mej i dig tvivlaren..MEN!! jag har inte varit sådär jag_- bara- vet- att -jag- är -kär ibörjan..det har varit mitt största dilemma o jag kan tvivla så att jag vill gråta o får ångest..kanske det beror på mitt tvångs sydrom som jag har att jag tvivlar jag vet inte..för allt är så snurrigt!1n Han är min absolut bästa vän som jag kan vara helt mej själv med jag får varama ömma känslor där jag spontant bara vill säga att jaf älskar honom..dessvärre kan jag känna ömhet för andra å då blir jagg rädd att det inte ska vara äkta DEN kärleken..jag känner ibland när han tar på mej att jag blir tänd..men jag känner som du..räcker detta ska det inte kännas mer å hur vet man att det är den här kärleken man ska ha..å är det kärlek i överhuvudtaget..ja herregud ..förstår att mitt inlägg är helknäppt ..men det är så jag har det..

sista anonym, vi verkar känna sämma sak. Och jag har en hel dem problem inte med tvång men med annat. Skulle gärna vilja byta ett ord eller två med dig. Du verkar ju uppenbarligen känna samma som jag....hemskt men skönt för mig.

Anonym (analysen) skrev 2008-01-21 19:20:25 följande:

japp jag är här nu...
JA..jag har hft så här i alla mina relationer utom den 1:a ton årskärleken.där man bara visste:"ÅÅÅÅjag gifter mej imporrgon typ!
du vet... bankande hjärta o som att man var så lyckllig att man kunde famna hela världen ..har ALDRIG upplevt sånna starka känslor efter det..jag har blivit förjust..eller kännt att det var speciellt men inte så starka känslor som då..då förstår du säkert att det är där skon klämmer jag kanske inte var riktgt starkt förälskad i början för att det skulla övergå i kärlek?jag får varma känslor som kommer o går lika snabbt där jag känner att jag älskar honom..men det är så lika det jag kan känna för andra jag bryr mej om...vet ju inte om detta räcker?grubblar så att jag mår dålgt..vill ju att det ska vara han o jag..han är världens bästa trygga kille o vi har varit ihop i 6 år..vi bor inte ihop med tanke på mina tvivel å jag är så avund sjuk på de som bara vet vad de känner så där självklart.det som har varit min käpp i tillvaron är att jag har fått veta att sånna här tvivel kan ingå i min sjukdom(ocd)men jAG HAR JU ALDRIG VARIT SÄKER..SUCK jag har liksom alltid jämfört KÄNSLOR med den stora kärleken å undrat om det är fel på mej som analyserat minsta lilla känlsa till mitokondrier för alla verkar så säkra..ett annat problem är att fast vi är särbo saknar jag honom inte.jag VET ju att han finns på andra sidan luren liksom..så det testet kan jag ju inte göra..förstår du dilemmat?

Exakt det du skriver känner jag oxå. Jag o min sambo har vart ihop i två år och har haft det ganska stormigt. Nu har vi dock bestämt att vi verkligen vill satsa och lovat varandra att inte bråka, för ofta e de småsaker.
Vi e så otrligt olika, och har vissa ggr tvivlat pga våra bråk, men en sak vet jag. Att jag älskar honom mer än livet själv, jag känner mig för första gången 100 procent trygg, han e snäll o omtänksam, och jag litar på honom. Nu har vi inte haft ett enda bråk sen en månad tebax, och det har nog aldrig hänt, förutom i början av förhållandet då vi va nyförälskade.
Jag har oxå som du TS vart nere i det svarta hålet, så jag känner igen mig i dig. Nu e jag på väg uppåt igen, och därmed har realtionen blivit bättre
Jag har o
Anonym (säker) skrev 2008-01-15 16:57:38 följande: