TVIVEL - om att tvivla i sin relation
Jag har skrivit här ganska mycket på forumet relationsproblem. Mycket om att jag inte vet vart mina känslor ibland tar vägen. Om att inte veta om man älskar TILLRÄCKLIGT mycket och att man VILL att allt ska vara bra.
Jag är tillsammans med en underbar man, en fantastisk varm och ömsint person. VI har haft ett ganska stormigt förhållande som jag nog själv faktiskt har varit orsak till i mångt och mycket. Jag har nu lugnat ner mig avsevärt främst rörande mitt "arga" jag. VI har flyttat isär och sedan flyttat ihop igen. Jag trivs inte där vi bor och vantrivs i det hem vi återigen har flyttat ihop i (det som jag flyttade ifrån när vi bodde på två olika ställen)
Olika saker i bagaget gör att jag har varit deprimerad, har igen åkt ner i ett svart hål och ältande och grubbleriet åt upp min vardag tills jag i förra veckan började äta mina antidepp mediciner som jag så duktigt hållt upp med sedan tidig vår. Hatar egentligen att äta dessa tabletter men har gråtit så mycket och varit så otroligt nere att det inte är värt att må så dåligt, mitt ältande är värst.
SÅ!
Nu till min undran.....
Jag funderar mycket, på allt möjligt men främst mina tvivel som kommer upp i mitt huvud. När en realtion inte längre är färsk utan går mot 5 år, hur känner man då?
Hur vet man att det man känner är äkta kärlek och inte trygghetskänslor i största allmänhet?
Känner ni som är i en relation att era känslor "räcker"?
Jag vet att jag älskar min pojkvän men har svårt att definiera KÄRLEK, hur det ska kännas, hur man vet att man älskar varandra "på riktigt".
Skriv nu inte att om jag inte vet det så har jag inte upplevt riktig kärlek för det har jag, jag har bara inte varit i relation tillräckligt länge tidsmässigt för att vara med ytterligare en fas - alltså efter förälskningsstadiet.
Jag vill att det ska vara han i mitt liv.
Jag vill att han ska bli far till våra barn.
Jag har bara dessa tvivel tankar - det äter upp mig.
Tyvärr kan jag inte se på dessa tankar konstruktivt utan analyserar dem till dödagar.
Och JA.....jag går i KBT och lär mig hantera dessa tankar etc...
Vill bara höra era tankar, ni som lever i relation och har gjort det ett tag.
Ta hand om er!