• Saskia

    Rädsla för döden

    Jag är lite nyfiken på dödsrädsla som många har och skulle vilja veta lite från er som har det eller har haft det.

    Har ni alltid haft det?

    Eller har det kommit senare i livet? Efter någon speciell händelse?

    Finns det någon som haft dödsrädsla men den har upphört? I så fall fanns det någon orsak?

  • Svar på tråden Rädsla för döden
  • gambler07

    Jag har tidigare varit väldigt rädd för döden!
    Men när mitt första möte med döden blev när jag förlorade min son så känns den inte lika hemska längre.
    Jag hoppas ju att jag återförenas med honom då och då känns det inte lika farligt.

    Jag är inte troende men jag har svårt att tro att det inte finns något efter döden.


    3 små blåbär och 1 litet lingon
  • wholelottarosie

    Jag är "rädd" för döden. Tror inte på gud eller något liknande och då känns det som att livet bara tar slut. Jag kan inte tänka mig tanken att jag och hela min tankevärld ska försvinna; att jag inte kommer att kunna tänka, känna eller göra någonting. Hur känns det att inte finnas? Det vet ju ingen. Jag är även otroligt rädd för att mina föräldrar ska dö, att min pojkvän ska dö, att min farmor ska dö, att mina husdjur ska dö osv. Jag klarar inte av själva försvinnande. Det är också försvinnandet som gör att livet känns så meningslöst.

  • No way

    Yar haft det så länge som jag kan minnas.. sen jag var 3-4 år ca. nu kommer det dock inte lika starkt och mkt som förr


    *Kärlek*
  • stenfalk
    Tussiluskan skrev 2008-02-09 21:21:03 följande:
    Alla är väl rädda för döden, och är de inte det så är det något fel som är trasigt.Självklart blir skräcken större när man är gravid eller har barn, det är ju helt naturliga mekanismer som arbetar för att man ska överleva och beskydda sin avkomma.Sedan finns det väl de som tänker mer eller mindre ofta på det, och är mer eller mindre rädda, men alla BÖR ju känna skräck, annars hade vi ju aldrig överlevt i evolutionen!Klart man inte vill dö. Livet är ju allt som vi har, är vi döda finns ingenting. Dör någon närstående så blir det ett bottenlöst lidande för de som blir kvar resten av deras liv.
    Varför måste alla vara rädda för döden? Jag är inte rädd för att dö. Därmed inte sagt att jag vill dö nu, eftersom jag trivs med att leva och gärna gör det länge till. Men jag tror att när man dör blir det bara svart och sen händer inget mer, och det är ingenting jag skräms av. Händer det så händer det helt enkelt. Det är ändå inget jag kan styra över. Däremot kan jag känna rädsla över att behöva dö på något plågsamt vis.
  • Lequisha

    Jag är inte rädd för att dö. Jag kan vara rädd för det å min sons vägnar för att jag inte vill att han ska bli utan sin mamma, men inte för min egen skull.
    Däremot är jag otroligt rädd för HUR jag kommer dö. Jag är jätterädd för smärta och tanken på tex en lång smärtsam död skrämmer mig otroligt.
    Hade jag vetat att jag kommer dö i sömnen, eller anerysm ( stavning? ) eller nåt annat som gör att det är smärtfritt hade det inte skrämt mig alls.

    Jag tror inte att man bara försvinner när man dör. Har dock ingen klar föreställning om vad som händer, men jag är övertygad om att det inte är något hemskt i alla fall, och det är väl därför döden inte skrämmer mig antar jag.

  • Free Spirit

    Var redd for døden og hva det innebar tidligere..men nu når eg har funnet selv livet så, er døden bare en overgang til noe som er så mye ubegripeligt bedre.

  • ming

    Jag har stundvis ganska mycket dödsångest.
    Det har blivit värre de senaste par åren ungefär, precis som andra ångestgrejer (jag har tex även bl a fått ökad fobi för spindlar och är hypokondrisk.) Jag tror att det är min vanliga ångest som "måste" ge utlopp, och det visar sig i dessa former av ångest.

  • Rabelais

    Jag var rädd för att dö tills jag var it 10-års åldern och funderade över konceptet med någons sista ord. Hela idén med att kunna kontrollera sitt sista ögonblick genom att välja när man yttrade sina sista ord gjorde mig först oerhört rädd men den räslan övergick i acceptans av det oundvikliga och sedan dess har jag aldrig varit rädd för dödsögonblicket eller döden generellt.

  • miss maple

    Har en dödsrädsla efter en händelse som fick mig att inse min egen dödlighet.
    Lever med den hela tiden.

  • Moi
    MarySpook skrev 2008-02-14 00:17:28 följande:
    Jag har haft det så länge jag kan minnas....Började i 6-7års åldern & jag har det än, det går i perioder ibland flera ggr/veckan o ibland kan det gå många månader mellan mina "anfall"...Det har alltid sett likadant ut & det händer alltid nattetid innan jag ska somna, på nån ynka minut hinner jag tänka miljarder tankar,få extrem panik,hjärtklappning,svårt att andas.. en känsla av att jag måste "fly" ,springa iväg så rent instinktivt flyger jag ur sängen & springer ut på dass...När jag väl lugnat mig, gråter jag som en idiot för JAG VILL INTE DÖ! jag är inte rädd för ATT dö, det är det som kommer sen som skrämmer skiten ur mig... Försvinna, för tid & evighet, svart.. nergrävd eller uppbränd i miljardes miljoner år! Jag mår illa bara jag skriver det...Jag försöker tro på Gud, men jag är långt ifrån religös... Hur mycket jag än tror så kan ju INGEN tala om för mig vad som händer sen....Ibland kan en sån löjlig sak som att jag kollat på nån sorglig/hemsk film,trigga igång min skräck...Värst var det i 15-18 årsåldern, det påverkade hela min tillvaro med skola & allt.. jag vågade inte gå & lägga mig om kvällarna utan höll mig uppe om nätterna tills jag somnade av ren utmattning..Vill oxå gärna se fler svar, hur ni andra "får bukt" med er ångest/skräck!?
    Känner igen tankarna mycket väl...
    Är helt åldersfixerad med, räknar ut min tid som är kvar här på jorden i bråk, procent.. Etc.. Uppskattat efter släktingars ålder när dom dött.
    Jag har redan levt 30% av mitt liv och har varken barn, hus, gift.

    Fuck!
    Sjukt!
  • hotflower
    MarySpook skrev 2008-02-14 00:17:28 följande:
    Jag har haft det så länge jag kan minnas....Började i 6-7års åldern & jag har det än, det går i perioder ibland flera ggr/veckan o ibland kan det gå många månader mellan mina "anfall"...Det har alltid sett likadant ut & det händer alltid nattetid innan jag ska somna, på nån ynka minut hinner jag tänka miljarder tankar,få extrem panik,hjärtklappning,svårt att andas.. en känsla av att jag måste "fly" ,springa iväg så rent instinktivt flyger jag ur sängen & springer ut på dass...När jag väl lugnat mig, gråter jag som en idiot för JAG VILL INTE DÖ! jag är inte rädd för ATT dö, det är det som kommer sen som skrämmer skiten ur mig... Försvinna, för tid & evighet, svart.. nergrävd eller uppbränd i miljardes miljoner år! Jag mår illa bara jag skriver det...Jag försöker tro på Gud, men jag är långt ifrån religös... Hur mycket jag än tror så kan ju INGEN tala om för mig vad som händer sen....Ibland kan en sån löjlig sak som att jag kollat på nån sorglig/hemsk film,trigga igång min skräck...Värst var det i 15-18 årsåldern, det påverkade hela min tillvaro med skola & allt.. jag vågade inte gå & lägga mig om kvällarna utan höll mig uppe om nätterna tills jag somnade av ren utmattning..Vill oxå gärna se fler svar, hur ni andra "får bukt" med er ångest/skräck!?
    Det känns som du skrev åt mig....jag känner precis likadant....
    Det som satte igång "döden" för mig var när en kändis dog när jag var runt 5-6 år, alltså -86-87. Jag frågade mamma vad döden var och hon började förklara att det var något vi alla sulle göra och när man dör finns man inte längre osv. Jag frågade hur det va att dö och då svarar min underbara ( men lite dumt) att man somnar bara in. Så där började min ångest, man bara somnade in?? Jag ville inte sova och när jag väl somnade kunde jag vakna i panik på natten för att jag hade gjort det å då var jag inte stor...
    När det härjade i tonåren pratade jag med min syster som inte är ädd för döden, och hennes inställning är "Man sparar alltid det bästa till sist"... Jag försöker se något positivt med det, men det är så svårt!!!
  • hotflower

    ursäkta stavningarna men jag skriver för fort...*suck*

  • KristenTjej84

    Jag var förut rädd för döden, då jag var liten. För att min farfar dött 11 år innan jag föddes och det hade förstört min mammas liv.
    Det enda jag visste var att han var en underbar människa, som fick cancer och dog då han var 41. Och hur mycket lidande död för mer sig till de överlevande.
    Sen så drömde jag en massa mardrömmar om att jag var på kyrkogården och besökte hans grav, då kände jag att jag trampade på något, när jag tittade ner så såg jag att det var min farfars ruttna hand*ryser*
    Men sen så började Gud visa min drömmar & visioner om himmelen.
    Såg att min morfar hade det bra och var frisk och stark igen, och därmed blev jag påmind om att livet inte tar slut efter döden.
    Nu är mina känslor blandade när det gäller döden.
    Vet att det finns en himmel och är otroligt glad för att de jag förlorat är där, men jag gillar inte tanken på att vara åtskild från den personen jag älskat i över 20 år innan jag själv lämnar jordelivet.
    Är inte rädd för döden för min egen del.

  • Nilssonamila

    Jag hoppas tråden fortfarande läses av er andra!!

    Jag är rädd för döden!! Det kommer som värst på kvällarna! Jag är rädd för vad som kommer hända efter döden, att ligga under jorden, och det värsta ATT ALDRIG FÅ TRÄFFA MINA BARN IGEN. Jag har tre!

    Jag tror på Gud! Jag tror dock inte på något paradis och att man återförs med sina nära och kära. Jag tror på att man återföds fast som en annan människa än vad man varit i tidigare liv.

    Jag är rädd och vill ibland krypa ur mitt eget skinn när det blir som värst.

  • emmalovis

    Min rädsla börja med att någon i min släkt va sjuk så börja jag tänka på hur de skulle kännas att dö, man kan inte andas typ kvävs o man bara försvinner är jätte rädd asså lixom hur känns det och typ är man bara borta det är jätte förvirrande har börjat gråta för detta :/

  • RäddPajken

    Jag är skiträdd för döden, liksom. Tänk att inte finnas, Inte andas, tänka, se. Gråter ofta! Vill ådstakomma ngt stort då det känns som att det kommer lätta på trycket. Well that's it folks!

  • Juliaee

    Jag är rädd för döden. Tänk att det finns inget jag. Inga minnen, ALLT ÄR BORTA. Ett svart hål som inte innehåller ett skit. Du kan inte älska. Du kan inte sakna. Du kan inte skratta. Du kan inte hata. Du kan inte gråta. Sånt, gör mig väldigt skraj.

  • Forumdeltagaren

    Jag är rädd för döden men så är jag rädd för att bli riktigt gammal och klen också så jag vill inte leva hur länge som helst. På senare tid har jag insett att jag är ungefär lika rädd för livet också, Jag är rädd för att få en långdragen plågsam död.
    Jag tror att vi alla är själar (andar) som lever i våra kroppar från att vi föds och tills vi dör och sedan fortsätter vår existens andligt en lång eller kort tid tills vi föds som människa igen (jag längtar inte efter att födas på nytt).
    Om det däremot inte är så som jag tror utan att vi dör och upphör existera så är det ju i min mening ingenting att oroa sig för, för då finns vi ju inte mer och vet ingenting om någonting.
    Om jag visste säkert att min existens upphör när jag dör så tycker jag faktiskt att det lockar med självmord för varför ska man kämpa med livets lidanden och oro över det ena och det andra om det ändå inte finns någonting mer när livet är slut(?),
    Nåväl, jag vet inte så jag fortsätter att tro att livet är evigt och i min tro så är varje liv en erfarenhet som leder till utveckling av oss alla var och en,

  • Allis1000

    Min erfarenhet är att rädsla för döden är kopplat till stakka känslor av livet.

    Jag har sett på döden som en befriare, ett efterlängtat löfte om att slippa lida mer, för det värsta har redan hänt mig i livet; att leva avskuren ifrån mina känslor. Jag tror jag har aspergerproblematik, och plågas enormt.

    Under perioder då jag haft tillgång till känslor (upplevt kärlek, gått i terapi, fått mina fina barn, varig sjukskriven) så kommer en känsla av att jag inte vill dö, och tillochmed en rädsla för döden, för hur det kommer att bli.

    Vad tror ni om detta? Någon som känner igen sig?

  • Forumdeltagaren

    Jag instämmer i detta till stor del.......
    Aspergerproblematik har jag också men ingen diagnos.
    Jag är absolut en "känslomänniska" och sk "högkänslig"

Svar på tråden Rädsla för döden