Rädsla för döden

Jag har tidigare varit väldigt rädd för döden!
Men när mitt första möte med döden blev när jag förlorade min son så känns den inte lika hemska längre.
Jag hoppas ju att jag återförenas med honom då och då känns det inte lika farligt.

Jag är inte troende men jag har svårt att tro att det inte finns något efter döden.

Jag är "rädd" för döden. Tror inte på gud eller något liknande och då känns det som att livet bara tar slut. Jag kan inte tänka mig tanken att jag och hela min tankevärld ska försvinna; att jag inte kommer att kunna tänka, känna eller göra någonting. Hur känns det att inte finnas? Det vet ju ingen. Jag är även otroligt rädd för att mina föräldrar ska dö, att min pojkvän ska dö, att min farmor ska dö, att mina husdjur ska dö osv. Jag klarar inte av själva försvinnande. Det är också försvinnandet som gör att livet känns så meningslöst.

Yar haft det så länge som jag kan minnas.. sen jag var 3-4 år ca. nu kommer det dock inte lika starkt och mkt som förr

Jag är inte rädd för att dö. Jag kan vara rädd för det å min sons vägnar för att jag inte vill att han ska bli utan sin mamma, men inte för min egen skull.
Däremot är jag otroligt rädd för HUR jag kommer dö. Jag är jätterädd för smärta och tanken på tex en lång smärtsam död skrämmer mig otroligt.
Hade jag vetat att jag kommer dö i sömnen, eller anerysm ( stavning? ) eller nåt annat som gör att det är smärtfritt hade det inte skrämt mig alls.

Jag tror inte att man bara försvinner när man dör. Har dock ingen klar föreställning om vad som händer, men jag är övertygad om att det inte är något hemskt i alla fall, och det är väl därför döden inte skrämmer mig antar jag.

Var redd for døden og hva det innebar tidligere..men nu når eg har funnet selv livet så, er døden bare en overgang til noe som er så mye ubegripeligt bedre.

Jag har stundvis ganska mycket dödsångest.
Det har blivit värre de senaste par åren ungefär, precis som andra ångestgrejer (jag har tex även bl a fått ökad fobi för spindlar och är hypokondrisk.) Jag tror att det är min vanliga ångest som "måste" ge utlopp, och det visar sig i dessa former av ångest.

Jag var rädd för att dö tills jag var it 10-års åldern och funderade över konceptet med någons sista ord. Hela idén med att kunna kontrollera sitt sista ögonblick genom att välja när man yttrade sina sista ord gjorde mig först oerhört rädd men den räslan övergick i acceptans av det oundvikliga och sedan dess har jag aldrig varit rädd för dödsögonblicket eller döden generellt.

Har en dödsrädsla efter en händelse som fick mig att inse min egen dödlighet.
Lever med den hela tiden.

ursäkta stavningarna men jag skriver för fort...*suck*

Jag var förut rädd för döden, då jag var liten. För att min farfar dött 11 år innan jag föddes och det hade förstört min mammas liv.
Det enda jag visste var att han var en underbar människa, som fick cancer och dog då han var 41. Och hur mycket lidande död för mer sig till de överlevande.
Sen så drömde jag en massa mardrömmar om att jag var på kyrkogården och besökte hans grav, då kände jag att jag trampade på något, när jag tittade ner så såg jag att det var min farfars ruttna hand*ryser*
Men sen så började Gud visa min drömmar & visioner om himmelen.
Såg att min morfar hade det bra och var frisk och stark igen, och därmed blev jag påmind om att livet inte tar slut efter döden.
Nu är mina känslor blandade när det gäller döden.
Vet att det finns en himmel och är otroligt glad för att de jag förlorat är där, men jag gillar inte tanken på att vara åtskild från den personen jag älskat i över 20 år innan jag själv lämnar jordelivet.
Är inte rädd för döden för min egen del.

Jag hoppas tråden fortfarande läses av er andra!!

Jag är rädd för döden!! Det kommer som värst på kvällarna! Jag är rädd för vad som kommer hända efter döden, att ligga under jorden, och det värsta ATT ALDRIG FÅ TRÄFFA MINA BARN IGEN. Jag har tre!

Jag tror på Gud! Jag tror dock inte på något paradis och att man återförs med sina nära och kära. Jag tror på att man återföds fast som en annan människa än vad man varit i tidigare liv.

Jag är rädd och vill ibland krypa ur mitt eget skinn när det blir som värst.

Min rädsla börja med att någon i min släkt va sjuk så börja jag tänka på hur de skulle kännas att dö, man kan inte andas typ kvävs o man bara försvinner är jätte rädd asså lixom hur känns det och typ är man bara borta det är jätte förvirrande har börjat gråta för detta :/

Jag är skiträdd för döden, liksom. Tänk att inte finnas, Inte andas, tänka, se. Gråter ofta! Vill ådstakomma ngt stort då det känns som att det kommer lätta på trycket. Well that's it folks!

Jag är rädd för döden. Tänk att det finns inget jag. Inga minnen, ALLT ÄR BORTA. Ett svart hål som inte innehåller ett skit. Du kan inte älska. Du kan inte sakna. Du kan inte skratta. Du kan inte hata. Du kan inte gråta. Sånt, gör mig väldigt skraj.

Jag är rädd för döden men så är jag rädd för att bli riktigt gammal och klen också så jag vill inte leva hur länge som helst. På senare tid har jag insett att jag är ungefär lika rädd för livet också, Jag är rädd för att få en långdragen plågsam död.
Jag tror att vi alla är själar (andar) som lever i våra kroppar från att vi föds och tills vi dör och sedan fortsätter vår existens andligt en lång eller kort tid tills vi föds som människa igen (jag längtar inte efter att födas på nytt).
Om det däremot inte är så som jag tror utan att vi dör och upphör existera så är det ju i min mening ingenting att oroa sig för, för då finns vi ju inte mer och vet ingenting om någonting.
Om jag visste säkert att min existens upphör när jag dör så tycker jag faktiskt att det lockar med självmord för varför ska man kämpa med livets lidanden och oro över det ena och det andra om det ändå inte finns någonting mer när livet är slut(?),
Nåväl, jag vet inte så jag fortsätter att tro att livet är evigt och i min tro så är varje liv en erfarenhet som leder till utveckling av oss alla var och en,

Min erfarenhet är att rädsla för döden är kopplat till stakka känslor av livet.

Jag har sett på döden som en befriare, ett efterlängtat löfte om att slippa lida mer, för det värsta har redan hänt mig i livet; att leva avskuren ifrån mina känslor. Jag tror jag har aspergerproblematik, och plågas enormt.

Under perioder då jag haft tillgång till känslor (upplevt kärlek, gått i terapi, fått mina fina barn, varig sjukskriven) så kommer en känsla av att jag inte vill dö, och tillochmed en rädsla för döden, för hur det kommer att bli.

Vad tror ni om detta? Någon som känner igen sig?

Jag instämmer i detta till stor del.......
Aspergerproblematik har jag också men ingen diagnos.
Jag är absolut en "känslomänniska" och sk "högkänslig"