Hon måste bort från sin pappa till att börja med, oavsett vad hon tycker om dig.
Precis det här hände min mans dotter då hon var 14 år. Hon bodde hos sin mamma i samma stad som vi bor i, därför var det inget alternativ att hon skulle flytta till oss även om vi ville och föreslog det. Mamman satte inga gränser, dottern hade inga tider att passa, sov borta jämt och struntade fullständigt i skolan.
Till slut fick mamman nog, ringde min man och sa att nu kontaktar hon socialen för att få bort dottern från stan, de dåliga vännerna och drogerna.
Soc var snabba, det blev möte redan dagarna efter där de började en utvärdering av situationen. Det bestämdes där att dottern skulle gå på AA-möten, i samtal om drogberoendet och följa med i skolan. Skolan var det som inte fungerade och då ordnade man en praktikplats åt henne under tiden.
Tanken och viljan hos mamman (och pappan) var att hon skulle komma til en familj långt bort i Sverige för att kunna hitta sig själv. Det "hotet" blev för mycket för dottern och hon insåg att hon var på väg att förstöra sitt liv.
I hennes fall blev det en räddning att vilja sända bort henne även om det är det svåraste man kan göra som föräldrar är att skicka bort sitt barn.
Idag är hon 18 år, har aldrig testat droger igen (test så vi vet), har fått arbete. Dock fortsatte hon inte pluggandet men det är ok, hon överlevde ju, och hittade sig själv. Plugga kan hon alltid göra senare om hon skulle vilja. Hon har också hittat en pojkvän långt ifrån de forna "vännerna".
Är du hård och står på dig så kommer det förhoppningsvis att lösa sig. Tänk på att du gör det får ditt barns skull.
Jag håller tummarna för er. Lycka till
