Hur bli av med avundsjukan?

Åh, vad jag känner igen mig i det ni skriver. Vill bara att ni ska veta att ni inte är ensamma.

Min syster har gått igenom samma helvete som du. dom försökta få barn i ca 10 år och provade även IVF. hon jobbade dessutom inom ett kvinnodominerat yrke där alla blev på smällen hela tiden. hon har lidit nåt alldeles fruktansvärt, blivit lite av en arbetsnarkoman för att döva känslorna. men förra året ställde sig i kö till adoption, gick igenom utredning och blev godkända. och när jag blev gravid så vågade jag inte berätta det för henne just pga jag vet hur hemskt det måste kännas för henne. så min pappa fick berätta det istället. men då sa hon helt ärligt att sen de ställde sig i kö för att få två söta syskonpar genom adoption så hade den värsta sorgen och avundsjukan gått över - efter 10 års helvete! nu käns det mer som att de väntar på sina egna barn och då är det OK att alla andra blir gravida.

bara en liten historia jag ville förmedla.

Hej! Jag lider med dig, det är en mycket djup sorg som ofrivillig barnlöshet bär med sig. Vi tacklar alla denna sorg på olika sätt, och hur vi hanterar den beror så klart på vårt förhållningssätt gentemot själva barnlösheten. Många ser graviditeten som ett mål i sig, att få uppleva en en graviditet, föda ett gemensamt biologiskt barn osv. Andra ser barnet som målet, att bli en familj. Inget av dessa sätt är mer rätt eller fel än det andra, utan det handlar om våra förväntningar på livet. Barnlösheten är också mycket kopplad till vår kvinnlighet, och kan man inte bli gravid känner man sig värdelös som kvinna. Därtill kommer skräcken att bli övergiven av sin man pga av det här, att han ska söka sig en fertil kvinna.

Vi har varit mycket öppna med vår barnlöshet gentemot familj och vänner, och pratat mycket med varandra om känslorna som uppstått. Det finns mycket bra litteratur i ämnet som du kan läsa och känna igen dig i på biblioteket.

Huvudsaken är att du får någon att prata med om din sorg, antingen en vän eller en psykolog. Situationen du befinner dig i nu är paralyserande och tärande och jag önskar så att jag kunde hjälpa dig!

Tack snälla ni för stöd och råd!*kramar*

Ja, det är en i sanning komplex sorg detta. Man sörjer så många olika saker: barn som aldrig funnits - från fosterstadiet till en vuxen individ, barnbarn osv osv. Att inte längre känna att man är en del i något större. Så är det iaf för mig, jag känner det som att jag plötsligt (min infertilitet uppstod till följd av en operation) ställts utanför hela livskedjan, att "alla andra" är en del av denna oändliga kedja med en historia och en framtid och jag plötsligt var ensam kvar med bara mitt förflutna.
Vad det innebär att vara kvinna, vad ordet betyder, är något jag har fått omvärdera flera gånger. Jag är inte färdig än...
Min man är jag inte rädd att förlora tack och lov. Han kände till min situation när vi träffades och gjorde ett val. Det känns både underbart och lite pressande ibland. Hur hade jag valt...? Kan inte svara på det.
Jag trodde innan allt detta kom, att det var barn som var mitt mål, inte graviditet osv. Jag tänkte ofta och mycket på adoption, redan i väldigt unga år, utan att ha en aning om att det skulle komma att bli det enda alternativet. Men idag är jag mkt tveksam till om det är rätt sätt för mig, för oss, att bli föräldrar. Ju längre tiden går och ju mer jag lär, desto säkrare blir jag på att det inte är rätt sätt för oss.
Det har varit en slags sorg i sig.
Tankar kring den biologiska delen har tagit allt större plats också. De känns lite förbjudna. Självklart är det som Hanya72 säger, den ena önskan är inte mer rätt eller fel än den andra, men det KÄNNS så.
Är man infertil och är ledsen ska man vilja adoptera. Annars får man inte vara ledsen. Det ena ska utesluta det andra.

Jag vet inget om framtiden längre. Men för 2 veckor sedan hände något som jag upplever som en milstolpe: vi fick besked om att en väns lille son hade fötts. Jag blev glad för deras skull, drog efter andan och försökte stålsätta mig inför smärtan som skulle hugga klorna i mig sekunden efter... och den kom inte...!!!:D Jag har fortfarande inte blivit ledsen! Det är första gången på 5 år som jag har känt så här och för mig är det så stort att jag knappt kunde tro att det jag kände var sant. Bara glädje, precis så som jag drömt om och längtat efter att få känna.:D

Jag är rädd att det kommer bakslag längs vägen, men nu har jag känt det och vet att det är möjligt, nu vet jag att även om smärtan kommer tillbaka så KAN den försvinna. Det kanske blir lättare i fortsättningen om jag kan minnas det?

Jag hoppas innerligt att jag är på väg upp nu. Två steg fram och ett tillbaka kan jag hantera, bara jag vet att det är framåt jag går...!

Och jag önskar alla er som också lider att få känna det jag kände för 2 veckor sedan, av hela mitt hjärta!*kramar*

jag vet exakt vad ni menar med de här känslorna. trodde att det var jag som höll på o förvandlas till en äcklig avundsjuk häxa...

Hej Elsa73!

Jobbig situation! Men som många påpekar så måste man gå vidare. man kan ju inte gå och känna sig som du gör nu för resten av livet!
Är det inte möjligt att få biologiska barn så får man fundera på hur man skall gå vidare. Är den biologiska biten, att själv kunna spegla sig i barnets utseende och att få föda fram barnet det viktigatste, måste du acceptera din barnlöshet och veta att du och din man kan ha ett underbart liv utan barn.
Du får försöka inrätta livet efter det!
Utan barn kan du resa, skaffa karriär, du är fri på ett helt annat sätt. Du kan göra vad du vill och du har inte så många att ta hänsyn till.
Ett sådant liv kan vara avundsvärt för många!

Är det kärleken till barnet, att få bli "familj", att ha ett barn att älska, se växa upp och formas som är den viktigaste biten går det lika bra med ett adoptivbarn! Själv har jag två helt underbara adoptivbarn som jag älskar över allt (ärligt.....jag är glad att vi inte fick några biologiska barn, för då hade vi aldrig fått våra underbara adopterade flickor)- men för mig och min man har inte det biologiska varit någon big deal!.
Men jag har också väldigt många nära väninnor som är barnlösa och fria och trivs med det livet och som aldrig skulle villja byta med mitt bundna liv med hus, barn och make.

Det är ett val man gör i livet. Det ena är inte bättre än det andra. man får göra vad man kan av de förutsättningarna man har och oftast blir det ganska bra när man väl kommit till ro med sitt beslut!

Hej Elsa 73!
Först vill jag börja med att ge dig en stor kram, även om så många andra redan gjort det, för dem får man inte för mycket av.
Å vad jag känner igen mig i det du berättar. Jag har "tur" som fick veta om min infertilitet när jag inte försökte få barn och hann berätta det för alla i min närhet innan det blev en känslig grej. Så när en på mitt jobb blev gravid så tog hon inte illa upp över att jag inte ville höra och när barnet kom inte ville titta. Dock har hon PCO och har fått kämpa som f*n själv för sina två pojkar så jag missunnar henne inte dem på något vis, och hon har ju en annan förståelse.
För snart 4 år sedan kom min bästa vän och berättade för mig att hon hade blivit gravid (på p-piller...) och skulle måsta göra abort, bla pga att de bodde två vuxna och tre barn i en 2:a med kokvrå på ca 45 kvadrat. Hon grät när hon berättade, för hon måste få prata om det, och hon visste hur illa det skulle göra mig att höra om det men hon hade ingen annan. Dock slutade historien med att de behöll den lilla tös som numera är mitt gudbarn.
Men jag tyckte att livet var så orättvist då att det inte var sant. Och nu närmar det sig åter en morsdag som man inte får uppleva, en sommar då magar verkar ploppa upp värre än maskrosor och tankar så mörka att jag skämms för dem.
Jag vill oxå understryka att du absolut inte är mindre kvinna för att du inte kan få barn! Det är en sak jag tycker att du ska ta upp när du söker samtalshjälp, att du känner så.
Men trots allt detta så hoppas jag att du får en bra sommar och att du hittar något som ger dig sinnesfrid.

Tack alla underbara människor för värmande och tröstande ord, det betyder verkligen så mkt...!
Det är hemskt att många delar det här ödet med mig, men samtidigt skönt att inte vara helt ensam.

Den omvälvande förändringen för några veckor sedan håller i sig än så länge. Just nu väntar jag på sms från en vän som ska få sitt första barn vilken stund som helst, och jag är i princip enbart förväntansfull och glad inför det. Inte rädd, arg, avundsjuk och ledsen. Jag njuter av varje dag som går och hoppas att det fortsätter så här länge till, helst för evigt...! Jag har inte gråtit på snart en månad!!! Från 10 ggr/dag till 30 totalt tårfria dagar är nästan overkligt, jag vet inte vart jag ska ta vägen...*gapar*

Det känns som att det finns en möjlig väg framför mig nu. Inte säkert att den kommer att bli lätt eller att jag alltid kommer att känna att den är rätt, men den finns iaf och just nu tror jag på den.

Jag har börjat kunna se goda ting igen. Tror mig kunna se en mening med min existens även om jag aldrig blir mamma. Det är stort.

Det känns nästan lite knäppt att jag så kort tid efter att jag startade den här tråden, fick uppleva en så genomgripande förändring. Nästan lite skrämmande. Rädd att ramla tilbaka ned igen med dunder och brak när som helst...
Gör jag det ska jag söka hjälp och minnas att det kan bli bättre igen.

Ni som hoppas och längtar: all lycka!
Ni som fått det ni längtat efter: grattis!

kram till er alla!:)

Elsa 73
Jag tror att detta, att få skriva av dig om en så tabubelagt sak och se att det inte alls var så tabu, och att du inte var ensam kanske var den säkerhetsventil du behövde.
Vi finns ju dessutom här om du behöver ventilera igen.
Jag tycker att det är underbart att du får må bra nu, och ska hålla tummarna för att det håller i sig, länge!
Lycka till!