• Elsa73

    Hur bli av med avundsjukan?

    Jag orkar inte detta.
    Jag kan inte bli gravid, det är medicinskt omöjligt. Jag får aldrig veta hur mina och sambons barn hade blivit och sett ut. Jag kan inte hoppas på något.

    En efter en blir människorna i min omgivning gravida. Arbetskamrater (5 av dem har fått barn på lite drygt 1 år), vänner och bekanta (4 har fått barn de senast 2 åren, eller är gravida), släkt (2 har fått barn det senaste året).

    Jag har dagar när det är helt OK. De dagarna är underbara och jag hoppas alltid att de är begynnelsen av en permanent förändring, men hittills har jag blivit besviken varje gång.
    De andra dagarna framkallar gravida magar och småbarn tårar. Antingen sådana man kan gömma lite diskret eller sådana man måste rusa in på toa och tömma ur sig i gråtkramper på golvet eller lutad mot väggen.

    Jag undrar hur man kommer vidare? Någon som vet?
    Jag har tänkt att söka hjälp hos psykolog, men jag har så lite förtoende för den kåren, att jag är rädd att det är dömt att misslyckas på förhand.
    Jag försöker finna glädje i alla små vardagsting, och jag är faktiskt rätt bra på det, men det hjälper inte när man får det där telefonsamtalet med en glad röst i andra änden som berättar att om 7 månader ska de bli föräldrar! Då måste man vara glad och lycklig för deras skull, och förr var jag det. Glad först och sedan gömde jag mig och grät. Men ju längre tiden går, ju fler sådana besked som droppar in, desto svårare har jag att känna den där inlednignsvisa glädjen. Det mörka tar över, ställer sig i vägen.

    Jag vill dra mig undan mina vänner och bekanta som har barn eller planerar att skaffa. Jag fixar det inte längre. Men jag vill ju inte förlora dem.:(

    Vad ska man göra? Hur bär man sig åt?
    Jag är så hjärtligt trött på avundsjukan inom mig!

    *trött och ledsen*

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-05-12 18:52
    21 april:Jag vet inget om framtiden längre. Men för 2 veckor sedan hände något som jag upplever som en milstolpe: vi fick besked om att en väns lille son hade fötts. Jag blev glad för deras skull, drog efter andan och försökte stålsätta mig inför smärtan som skulle hugga klorna i mig sekunden efter... och den kom inte...!!!:D Jag har fortfarande inte blivit ledsen! Det är första gången på 5 år som jag har känt så här och för mig är det så stort att jag knappt kunde tro att det jag kände var sant. Bara glädje, precis så som jag drömt om och längtat efter att få känna.:D

    Jag är rädd att det kommer bakslag längs vägen, men nu har jag känt det och vet att det är möjligt, nu vet jag att även om smärtan kommer tillbaka så KAN den försvinna. Det kanske blir lättare i fortsättningen om jag kan minnas det?

    Jag hoppas innerligt att jag är på väg upp nu. Två steg fram och ett tillbaka kan jag hantera, bara jag vet att det är framåt jag går...!

    Och jag önskar alla er som också lider att få känna det jag kände för 2 veckor sedan, av hela mitt hjärta!*kramar*

  • Svar på tråden Hur bli av med avundsjukan?
  • Solkattan

    Hej!
    Här är en till som är skamligt avundsjuk...
    Jag skulle också väldigt gärna vilja få tips om hur man ska vända sitt tankemönster. Jag och min sambo har manlig faktor och ska snart få hjälp via insemination/IFV. Vi har försökt sen vintern 2006.
    För 2-3 veckor sen fick jag reda på att min sambos kusin var gravid. Det liksom slog slint i huvudet. Jag skrek typ "den jävla bortskämda kossan - glöm att jag tänker säga nåt grattis!.. och jag tänker inte gå på nån enda släktträff!!".
    Jag blir såååå grymt avundsjuk. Och detta drabbar min sambo. Han försöker säga att det påverkar ju inte oss om så hela världens alla kvinnor är gravida. Men det hjälper liksom inte.
    Även när jag sover så ligger jag o pratar i sömnen om "den jäkla bitchen"...
    Andra vänner har jag på sistone börjat undvika. Svarar/ringer inte på mail/telefon... är så himla rädd att de ska berätta att de är gravida.
    När min sambo inte ser gråter jag, men oftast övergår det i ilska. Det är som en ond spiral som inte går att stoppa. Jag liksom målar upp saker som ännu inte hänt. Är helt övertygad om att kusinen ska säga "Men, köp en hund.. det gjorde vi.. och vips blev vi med barn!"...
    Så min fråga är .. hur gör Ni andra för att fastna i den onda tankespiralen? För jag kan väl inte vara ensam om att känna frusteration och ilska?

    //Solkatta

  • Elsa73

    Wingtear: ja faktiskt känns det som att själva ventilerandet har hjälpt lite.

    Solkattan: Du är inte ensam, vet precis hur du känner...! Jag har aldrig skrikit något högt, men inombords har jag gormat både de ord du skrev och en del ännu värre...

    Även för mig är skillnaden stor mellan min sambos reaktioner och mina. Det är ett problem. Han kan koppla isär sin sorg och andras lycka. Jag vet inte om jag har kommit dit än, trots att jag mår så mkt bättre just nu. Tror det mer handlar om att jag börjat återerövra min person och mitt liv.

    När jag varit mitt i sorgen blir jag någon jag inte tycker om. Alla mina intressen och allt jag normalt tycker om och som ger mig glädje rinner bort. Kvar blir bara sorgen, tomheten och meningslösheten. Varför ska jag roa mig med mina hobbies eller unna mig något trevligt när allt ändå är meningslöst? Så har jag tänkt ofta.
    Sorgen dränerar mig på energi och jag blir apatisk. Avundsjukan däremot frodas i den miljön...

    Precis som du kunde jag hitta på saker som inte ens hänt, i mitt huvud. (Och fram tills nu var jag helt övertygad om att jag var ensam om att göra det...) Svårt att förstå varför man gör som man gör ibland, men helt klart skapar negativa tankar nya ännu värre tankar och känslor.

    Känner igen det där att dra sig undan vänner av rädsla för att få bebisbesked när som helst. Även det gjorde mig rädd och fick mig att inse att något måste förändras.

    Jag vet inte säkert hur man kommer vidare, det enda jag vet att jag aktivt gjort innan det plötsligt vände är att fokusera på mina intressen.
    T.e.x. lade jag ner massor av energi på att leta efter en lämplig kattras att ha i framtiden (älskar djur i allmänhet och katter i synnerhet, och ja, något måste jag få lägga mina omsorger och min kärlek på. Måste vara behövd och få pyssla om, så hur patetiskt det än må vara kommer de att vara ett slags bebis-substitut.) och på ett hobbyprojekt jag har ihop med en kompis (det var f.ö. hon som föreslog det, när hon såg hur all glädje och alla drömmar runnit av mig. Projektet är en gammal dröm jag haft många år men aldrig vågat göra nåt av. Är henne evigt tacksam för att hon kom på något konkret åt mig!)

    Genom att fylla tillvaron med allt fler positiva saker, smått och stort, fick jag mer och mer energi. Sorgen finns kvar, men den har snällt fått flytta sig längre och längre bak.
    Jag tror inte det går att tvinga bort sorg, men kanske att det går att leva gott med den om man har minst lika stora delar glädje sida vid sida? Hoppas på det.

    Det är nog det enda råd jag har är jag rädd: tvinga dig att göra saker du brukar må bra av. Jaga varje litet uns av lycka och glädje, spelar ingen roll hur liten eller stor, allt räknas!

    All lycka till dig!

  • Solkattan

    Det låter som ett väldigt bra tips... känner själv så himla väl igen mig i just detta "varför ska jag göra ditt eller datt" ... jag blir ju inte mer gravid för det. Hur man liksom lägger ner sitt övriga "roliga" liv eftersom det "inte är nån idé".
    Det här med barnlösheten liksom äter upp en innefrån. De negativa tankarna ploppar upp när man minst anar det.
    I helgen nu satt vi o käkade frukost o lyssnade på radio. och så spelade de den där "den blomstertid nu kommer". Den fick mig att tänka på skolavslutningar. Och att jag kanske aldrig kommer få stå där på skolgården och bevittna mina framtida barns avslutningar. grinade som en stucken gris...
    Eller när min sambo i ett försök att muntra upp mig sa "i de här snickarbyxorna ser jag väl ut som en riktig farsa?". Tankarna kom genast över mig att han kanske aldrig kommer att stå där med sågen och säga "ajabaja.. den är pappas!". Jag blir sååå fruktansvärt ledsen o deppig.
    jag tycker inte att jag kräver så mycket. Det enda jag vill ha är ett barn.. är det så mycket begärt..?

    Jag har läst ditt inlägg flera ggr nu och ska verkligen försöka som du skriver att försöka hitta tillbaks till nåt som jag tycker är roligt. Att mota bort tankarna på att "det spelar ingen roll" osv.
    Hur fånigt det än låter så är det så skönt att veta att det finns fler ute i verkligheten som lider. Ibland så känner man sig ensammast i världen angående detta. Speciellt när det kommer till det så FÖRBJUDNA att vara avundsjuk.

    Håller tummarna för att din "sinnesfrid" får vara läääänge. Att glädjen kan få vinna över sorgen i långa loppet.

    Tack för ditt inlägg!

  • Le petite moi

    Åh, jag känner precis som du. 2,5 år av febrila försök att skaffa ett barn har börjat tära på en. Man känner sig svartsjuk, bitter & missunnsam. Man kan inte riktigt glädjas i djupet av sitt hjärta när någon bekant blir gravid. Man önskar att man kunde men man kan inte.
    Den där fruktansvärda smärtan i bröstet, magen och hela ens inre när någon i ens närhet blir gravid börjar bli ens vardag.  Aldrig hade man kunnat tro detta när man började bebisverkstan. Detta med barn som VERKLIGEN är meningen med livet kommer man kanske aldrig att få uppleva... om så är fallet varför föddes man då ens?

  • Elsa73

    Solkattan: vad glad jag blir att jag kunde bidra med något litet. Jag håller tummarna för dig, på alla plan.

    Mia 29: Ja, hjälp vad jag ältat den frågan...! I min hjärna, rent intellektuellt sett, vet jag att det finns många olika meningar med livet. Men faktum kvarstår, att på ett krasst biologiskt plan är meningen med livet att föröka sig. Det går aldrig någonsin att komma ifrån.
    Men som de tänkande och mångfascetterade varelser vi har blivit genom årtusenden av evolution, är det inte längre vårt enda syfte.

    Jag försöker se den nytta jag gör i tillvaron trots att jag aldrig kommer att sätta barn till världen. Om man bara letar med öppna ögon kan man hitta en massa goda anledningar till att man fötts och fortfarande lever och tar upp plats, trots att man inte får barn.
    Till att börja med finns det alltid människor som skulle sakna en om man inte fanns. Man har alltid betytt något, mycket eller litet, för flera människor.

    I mitt eget liv finns två tonårstjejer, döttrar till en gammal vän som jag tyvärr kommit att glida ifrån med tiden. Flickorna hälsar dock fortfarande på, ringer och mailar. De kallar mig moster och andramamma *nästan kvävs av stolthet* och självklart hade jag funnits där för dem även om jag haft barn, men ibland försöker jag fokusera på hur mkt lättare det är för mig, för oss, att ge dem tid och uppmärksamhet eftersom vi är barnlösa.

    Bara häromdagen frågade den yngsta om hur jag kände inför barnlösheten. Jag svarade att jag ibland är väldigt ledsen över det och då sade hon genast. "Men du har ju oss i alla fall!" Och det är så sant så sant. Inga ord kan beskriva vad de betyder för mig.

    Jag vet att vi alla har små och stora anledningar till att finnas, det gäller bara att se dem. Och jag hoppas att vi alla kan hitta meningar med livet även utan barn.

    Ibland glömmer jag bort att det finns många som lever utan barn, av nöd eller av egen fri vilja. (Särskilt som man ser barnvagnar och gravida magar precis överallt...!) Människor som antingen lärt sig hantera sorg och saknad eller som gjort ett medvetet val och trivs med det. Jag skulle ju aldrig komma på tanken att kalla deras liv meningslösa.
    Nu är ju alla olika, men det påminner mig ibland om att det finns många olika sorters liv och livskvaliteter, och att man förhoppningsvis inte bara har en enda chans till ett gott liv, utan att det finns alternativa vägar att gå.
    En dörr stängs men en annan öppnas.
    Jag hoppas på det.

    En kram till dig och jag hoppas att du får vad du längtar efter.

  • Solkattan

    Mia 29,
    Jag läste på din presentation att du just flyttat till Uppsala.
    vi var på vårat första besök inför insemination/IVF i Uppsala (Akademiska sjukhuset, RPC) nu i veckan. Jag vet inte om Ni varit där ännu och träffat personalen. Kan i alla fall meddela att de vi träffade var väldigt gulliga och trevliga samt så verkade de ha väldigt mycket kunskap.
    Håller alla tummar jag kan för att Ni som kämpar under flera år äntligen lyckas. Det vore på något sätt rättvist...

    //Solkatta

  • maritmedm

    Hej alla. Här har vi en till avundsjuk tös.
    Vissa människor i min omgivning som berättar att de ska ha barn kan jag ärligt talat känna ren och skär glädje med, men andra vill jag bara skrika rakt ut åt att de inte borde få skaffa ett till barn, att det är min tur... Jag känner hur jag riktigt avskyr de bara för att de är med barn.
    Men va fan gör man... jag blir ju inte gravid för att jag känner så, ska man bara bita i det sura äpplet? Eller kan man ärligt erkänna att man inte är glad för deras skull? Utan att säga för mkt? De kan ju inte förvänta sig att jag ska känna ren och skär glädje för deras skull...

  • Amazina

    HIMMEL!
    Det kunde ha varit jag som var TS! Jag skulle ha kunnat skrivit allt det själv. Varje ord! Har inte läst hela tråden men jag ska göra det nu, var bara tvungen att skriva ett inlägg först.

    Känner med dig!

  • frukarlssonn

    Gud så jag känner igen mig i dessa inlägg, de där me att man nästan e rädd för att lyfta luren för rädslan att höra någon berätta att hon är gravid. Min frisör har precis köpt hus me sin kille och jag har t.o.m. börjat känna rädsla för att gå till henne för att jag e rädd för att hon ska säga att hon e gravid. Helt sjukt egentligen! Jag vill ju inte sluta hos min favvofrisör...

  • maritmedm
    Marinero skrev 2008-05-19 17:59:27 följande:
    Gud så jag känner igen mig i dessa inlägg, de där me att man nästan e rädd för att lyfta luren för rädslan att höra någon berätta att hon är gravid. Min frisör har precis köpt hus me sin kille och jag har t.o.m. börjat känna rädsla för att gå till henne för att jag e rädd för att hon ska säga att hon e gravid. Helt sjukt egentligen! Jag vill ju inte sluta hos min favvofrisör...
    Ja måste då säga att tur i oturen (hur hemskt det än låter) så har även min frisör problem att skaffa barn med sin karl. Skulle självklart bli glad om de lyckades, är bara så skönt att kunna ventilera lite då man är där
  • Tintalle

    Känner skamkänslor när man blir arg inombords på folk som går omkring med sina gravidmagar! Flera på jobbet som fått barn men jag vill inte vara med och "gulla" med deras barn och flera tycker säkert jag är konstig som stänger in mig på rummet när de nyblivna mammorna kommer med fika och ska visa upp sina små. Men jag orkar och vill inte.
    Frågorna kommer hela tiden om varför, varför vi? När det springer omkring folk som både knarkar och gör allt möjligt elakt med sin kropp när de är gravida och som sen får barn som mår dåligt hemma. Just nu känns det så orättvist! Och jag som slutade röka också men inte hjälpte det. Kan lika gärna börja igen för det spelar ingen roll i alla fall känns det som. Man försöker skära ner på allt roligt som alkoholen, kaffe, te, choklad och lik förbaskat så blir det inget för oss. Livet börjar kännas lite tomt och tråkigt.

    Ledsen och frustrerad och lätt aggro. Vet att det kanske finns några få som gillar mig, som mina föräldrar. Men när dom är borta då? Då har jag ingenting kvar. Känner igen känslan med: vad det är för mening med mitt liv egentligen? Och jag vet ju att det är dom som har det värre än jag för jag vet egentligen ingenting ännu men det tar knäcken på en ibland när alla stolta föräldrar bara dräller omkring.

    Och jag skäms över det och tänker att jag inte får några för att jag har så elaka tankar. Som straff liksom.

    Sen skäms jag för att det finns de som har det mycket värre och att jag inte borde gnälla.

    Kram och tack för den här tråden!

  • KATITZY

    jag kan visserligen bli gravid, men har fått två missfall, och jag börjar grina varje gång nån jag känner blir gravid, fast jag också är gravid igen, för jag förstår inte varför det får gå bra för dem och inte för mig.
    jag tror inte för fem öre att det kommer att gå bra för mig. och all avundsjuka mot min sambos kompisar som börjar skaffa barn, det känns som att jag aldrig vill se dem igen för jag hatar dem för att det går bra för dem. och det är sjukt jobbigt att känna så. t.o.m när jag är gravid själv liksom.

  • Elsa73

    När jag läser alla inlägg här slås jag av något: trots att historierna och situationerna som beskrivs skiljer sig åt ganska mkt, allt ifrån gravid till infertil och alla varianter däremellan, så är känslan av att avundsjukan är förbjuden uppenbarligen densamma.

    Det får mig att tänka (mer än någonsin) att känslan inte alls är förbjuden. Den kanske t.o.m. är nödvändig, under en tid. Om man inte får erkänna för sig själv, och helst för en del andra också, att man känner så här, hur ska man då komma vidare, komma därifrån?

    Jag börjar tro att avundsjuka i sig inte är någon skadlig känsla, att det är bra och sunt att man har förmågan att känna den rent av. Varför ska man inte reagera på att man inte får något man längtar efter? Och varför förväntas man glömma den längtan och den sorgen bara för att någon annan fått det man vill ha? Ganska bakvänt egentligen...
    Vi är inga helgon. Vi är ju människor. Vi styrs av känslor.

    De som aldrig lidit av avundsjuka är lyckligt lottade. Jag säger inte att DE skulle var onormala, men kanske är vi "grön-nyllade" precis lika normala?

    Däremot är det skadligt för en själv att må dåligt på det viset. All den negativa energi man omger sig med gör allt ännu värre. Så för sin egen skull är det viktigt att göra vad man kan för att komma till en annan plats i känslolivet så att säga. Men inte för att vara duktig eller god. För sin egen skull!

    Så tror jag, att jag tror, just nu...

  • guldplutt

    har också känt såhär. vi höll på i ett och ett halvt år utan att bli gravida, trots att alla utredningar visade att det inte fanns några fel. jag tyckte det var urjobbigt när andra blev gravida till höger och vänster, på första försöket och oplanerat mm. tom kompisar som hade konstaterade fel blev gravida av sig själva ändå, men inte vi. till slut fick vi hjälp med insemination, och då lyckades det. idag har vi världens finaste flicka. trots det kan jag fortfarande bli förbannad när folk som uppenbart inte mår bra eller har en bra levnadssituation för barn att växa upp i (för unga, missbrukare, panka, psykiskt sjuka etc) tvunget ska skynda sig och skaffa barn det första de gör utan att försöka få ordning på sitt liv först. och självklart lyckas de också, bums. *morr* nu skulle vi vilja ha ett syskon, och lyckades faktiskt bli gravida, av oss själva och snabbt! (vi var helt chockade) men säg den lycka som varar. jag fick ett MA, och nu väntar vi på mens för att ens kunna försöka igen. ibland är livet inte rättvist... tur att vi redan vunnit högsta vinsten en gång, det kompenserar det mesta!

  • Tintalle

    Det känns som en tröst att läsa era inlägg. Typiskt att just som jag skrev om det här med avundsjukan så kommer det en nybliven mamma med sin lilla bebis och hälsar på. Jag stängde dörren (sitter alldeles vid fikahörnan) och så kommer min rumskompis och frågar om jag inte gillar besök. Svarar bara lite surt att jag inte orkar just idag. Man visar sig verkligen från sin glada, postitiva sida ibland. =)

    Precis som Elsa skrev så är det nog ganska naturligt det här med avundsjuka. Det som är synd bara är att det känns som om jag blir en sämre människa av det men det positiva är att jag fått några att dela dessa negativa känslor med och då blir de ju lite mindre bitar i alls fall. Men jag fruktar så att jag kommer bli en bitter gammal kärring i slutändan. =)

  • Solkattan

    Måste bara få skriva in en liten rad här...
    Jag har tidigare i denna tråd skrivit om min avundsjuka. Samt hur olika jag och min sambo ser på saken. Han förstår inte denna avundsjuka som jag tex hyser just nu mot hans gravida kusin. För han så spelar det ingen roll om så hela världen är gravida... vi blir varken mer eller mindre gravida för det!
    I allfall så var vi igår på familjerådgivning här i stan. Jag vet inte om jag har så stor "respekt" för såna men igår tycker jag faktiskt att det hela blev riktigt bra.
    Vi kom in på ämnet just att vara avundsjuk. Och kuratorn lyssnade på hur jag såg på saken. Hur min sambo såg på saken. Sen så avbröt hon ibland och ställde motfrågor. Lite av typen till min sambo "hur tror du att "S" tänker nu?" och likadant "åt andra hållet".
    Just när vi satt där så kändes det rätt "jobbigt"... men efteråt så känns det som om vi förstår varandra lite mer. Alltså att blanda in en tredje person i samtalet var givande! Ofta så fastnar man ju i samma hjulmönster på något sätt när man pratar med sin sambo... (eller med sina "egna" samtal i huvudet!).
    Kuratorn pratade även om just detta med att ta kontrollen över sina känslor. Att försöka hejda sig själv innan man glider för långt bort i den negativa spiralen. kanske är det självklart visa saker... men det skadar inte att höra om o om igen...
    Vad jag ville säga med det här är att tveka inte med att söka hjälp... kanske passar det inte alla... men det är inte särskilt dyrt.. (120 kr/par betalar vi per gång). Tycker just nu att det var värt varenda öre!

    //Solkatta

  • maritmedm
    Solkattan skrev 2008-05-20 15:23:33 följande:
    Måste bara få skriva in en liten rad här...Jag har tidigare i denna tråd skrivit om min avundsjuka. Samt hur olika jag och min sambo ser på saken. Han förstår inte denna avundsjuka som jag tex hyser just nu mot hans gravida kusin. För han så spelar det ingen roll om så hela världen är gravida... vi blir varken mer eller mindre gravida för det!I allfall så var vi igår på familjerådgivning här i stan. Jag vet inte om jag har så stor "respekt" för såna men igår tycker jag faktiskt att det hela blev riktigt bra.Vi kom in på ämnet just att vara avundsjuk. Och kuratorn lyssnade på hur jag såg på saken. Hur min sambo såg på saken. Sen så avbröt hon ibland och ställde motfrågor. Lite av typen till min sambo "hur tror du att "S" tänker nu?" och likadant "åt andra hållet".Just när vi satt där så kändes det rätt "jobbigt"... men efteråt så känns det som om vi förstår varandra lite mer. Alltså att blanda in en tredje person i samtalet var givande! Ofta så fastnar man ju i samma hjulmönster på något sätt när man pratar med sin sambo... (eller med sina "egna" samtal i huvudet!).Kuratorn pratade även om just detta med att ta kontrollen över sina känslor. Att försöka hejda sig själv innan man glider för långt bort i den negativa spiralen. kanske är det självklart visa saker... men det skadar inte att höra om o om igen...Vad jag ville säga med det här är att tveka inte med att söka hjälp... kanske passar det inte alla... men det är inte särskilt dyrt.. (120 kr/par betalar vi per gång). Tycker just nu att det var värt varenda öre!//Solkatta
    Vi har oxå varit hos kuratorn, dock bara en gång, men det var väldigt givande som du själv skriver. Sen går jag i terapi för andra saker så brukar prata av mig lite där oxå, och det är verkligen jobbigt men nyttigt med alla motfrågor då man plötsligt måste tänka Brukar få frågor som "vad skulle vara bra med att ni inte skaffade barn nu" osv... då får man försöka se det från den ljusa sidan och hittar man bara en bra sak så är ju det toppen.
  • frukarlssonn

    Ja, jag kan bara återigen säga att jag känner så igen mig i allt ni skriver, speciellt de där me at man känner hatr mot gravida kvinnor. I samband me mitt mf blev min sambos bästa kompis tjej gravid. När min sambo berätta de här hade de gått ca en vecka efter mitt mf. Jag blev så jävla arg o ledsen så jag bara grät o skrek o kastade saker o tyckte de va så jävla orättvis att de som inte ens kämpat fick till de direkt. Vi som lämpat i ett o ett halvt år får ett jäkla mf när vi väl lyckades. Min sambo har oxå så svårt att förstå min avundsjuka. Han e jätteglad för deras o alla andras skull o fattar inte riktigt varför jag känner så här. Jag önskar så att jag kunde känna som honom, men de går bara inte. Varje dag e jag så rädd att nån ska kläcka den stora nyheten. Jag har mått så dåligt över detta, men efter missfallet har de blivit ännu värre. Min sambo tycker att vi ska trösta oss me att vi faktiskt lyckats en gång, ja att vi faktiskt kan få barn. Jag tänker bara, hjälp tänk om de tar ytterligare två år eller aldrig... Vet ju att man kan söka hjälp, typ insemination, och de lutar väl åt de hållet.

    Inte för att gotta sig i andras elände, men det är skönt att veta att man inte e ensam om sina "skamliga" känslor, och att det faktiskt snarare e naturligt att känna så här.

  • Elsa73

    Marimedm och Solkattan: just det där att få hjälp att förstå varandra låter verkligen vettigt i mina öron, för sambon och jag förstår inte varandra ett dugg i den här frågan. Är som natt och dag där.
    Men det bär emot att ta hjälp. Har alltid haft svårt för det. *avger heligt löfte till mig själv att bita i det sura äpplet och söka professionell hjälp om det blir illa igen*

    Undrar förresten vad det är med killar som gör att de så sällan tycks känna den här avundsjukan? Är det någon här som har en kille som är avundsjuk på samma sätt?

    Tintalle och Chanell: *kramar* Ja, det är lite märkligt att det är så skönt att höra att andra är lika avundsjuka som en själv. Men innan jag startade den här tråden trodde jag verkligen att jag var ganska ensam om att känna så här. Och det ÄR en tröst att se att det inte var så. På nåt vis.

    Idag prövas min (tillfälligt?) kvästa avundsjuka på ett annat sätt: sambon är och hälsar på sitt ex och hennes man. Han är lika mkt kompis med dem båda. De (exet och nye maken alltså) har ett efterlängtat lite barn de fått kämpa för hårt. Jag har inte kunnat förmå mig att följa med någon gång hittills.
    När jag och sambon blev ett par tog det mig tid att vänja mig vid att hon var hans vän, men det gick och en dag kände jag att det skulle vara roligt att hälsa på dem tillsammans. Men precis då kom beskedet om att de ätnligen lyckats bli gravida, och allt var tillbaka på ruta 1. Och sedan dess har jag inte riktigt kommit dit jag vill igen.
    Men någon dag så...

Svar på tråden Hur bli av med avundsjukan?