Jobbar på Neo

Jag var väldigt ckockad när min dotter låg på neo, blev inbunden och var trevlig mot personalen för att få bli lämnad ifred. Men sen var den en sköterska som tog sig tid att lägga armen om mig och sitta bredvis mig ett tag, bara för att fråga hur JAG hade det i allt som hände. Då grät jag, kan jag meddela. Det var välbehövligt! Jag behövde någon som visade mig att det jag var med om INTE var normalt och att jag inte behövde ha fasaden uppe när jag var på avdelningen.

Lycka till med ett spännande (men bitvis slitsamt) arbete!

jag var chockad, sjuk och inte redo att bli mamma, fick havandeskapsförgiftning och jag fick min dotter i v 29. Dagen innan akutsnittet, fick jag reda på att jag förmodligen kommer att bli mamma de närmsta veckorna. jag fattade INGENTING...jag hann inte fatta det ens då jag såg min LILLA dotter i kuvösen och det jag tänkte på var att folk sa GRATTIS...till vadå? att jag blev så sjuk? jag fattade helt enkelt inte. och jag var inte mig själv på flera veckor... det tror jag inte någon inne på neo förstod.
första gången jag höll i min dotter tyckte jag att det var jättejobbigt. jag forstod att jag förväntades tycka att det var underbart och det var jobbigt, ville bara lämna ifrån mig den lilla fågeln tillbaka till personalen. kändes som att det var deras... Lite mer förståelse till chockade föräldrar kanske...

Håller med ovanstånde! Det handlar om mycket mer än ett bemötande, det som krävs i den situationen man hamnar i med ett barn på neo. En djup förståelse skulle verkligen vara önskvärd, men det tillhör kanske sånt som är svårt om man inte upplevt något liknande själv. Det är fullständigt förvirrande, chock, oro, orsäkerhet, vet inte vem man är, vad man känner, integriteten löstes upp... den absolut konsigaste tiden jag varit med om i livet. (Jag fick tvillingar i v. 28+3, förlorade ena flickan efter sex dagar och var kvar i två månader med den andra.)

Ska förresten tillägga att jag mötte många helt underbara i personalen på neo på SU/Östra i Göteborg! De var väldigt varsamma och fina. Skönt att få prata om allt möjligt med dem. Känna sig som en människa mitt i allt... Men ändå, det var nog inte någon som verkligen "nådde in" till mig just där och då. Kanske inte var möjligt heller, vad vet jag. Men jag hoppas verkligen att salarna med kuvöser är ett minne blott SNART - åh vad jag önskar att jag hade kunna få bo med mitt lilla pyre! Tror det hade gjort stor skillnad. Att vi hade fått chans att tidigare känna oss som en familj, att hon var vårat barn och inte sjukhusets....

PS: Jättefint att du frågar!!! Lycka till med jobbet.

Tack för era svar, det är så bra att veta. Jag har barn själv, men det går ju inte att sätta sig in i eran situation.

Jag tycker många saker, men viktigast är att hela tiden INKLUDERA föräldrarna i vården, berätta vad man gör/gjort och varför. Täta läkarsamtal och kuratorsamtal om sådant önskas, ibland vet man inte att man skulle behöva tala med någon, så ha kuratorn nära till hands... Vet att resurserna är begränsade, men annars skulle man ju önska att alla skulle få familjerum, det är så hjärtslitande att bli separerad från sitt lilla barn! Mer stöd i amningssituationen och gärna någon från amningshjälp/amningsmottagning tillgänglig, det är jättesvårt att hålla igång pumpning/amning med en extremprematur.

hade min dotter på neo ett par dygn för hon mådde inte bra och behövde bra personal och extra övervakning. (född i v 40)

Kan bara säga att jag är skitnöjd med alla och allt som hände de dagarna med undantag för en barnskötare som var en av de som tog emot oss då vi blev flyttade mitt i natten. Vi visste inte var det var som hände utan helt plötsligt skulle vi dit. Den andra som tog emot oss var jätte proffsig(barnskötaren hade säkert 4 hubbabubba i munnen och torkade av sig snor på handen när hon skulle sätta sond) henne slängde jag ut och fick förklara för henne då hon började käfta om att det var torr luft att här kommer jag till er mitt i natten och ingen säger något,den som ska föra ner en slang i min nyfödda sjuka dotter står o torkar snor innan hon ska föra ner slangen i hennes strupe,det känns inge bra alls. JÄTTEJOBBIGT att hon ens ville diskutera det just då.

Så ja...tror jag ville säga med detta att om det kommer oroliga föräldrar som av nån anledning inte vill ha din hjälp...ta det med ro och låt det vara så. En chockad nykläckt orolig förälder orkar/vill inte behöva förklara mer än så.

hade dessutom snittats akut ett dygn tidigare och väl jävligt mör och slut=O)
Sandra och Frippe skrev 2008-03-15 22:51:59 följande:

Kul du frågar, verkar vara engagerad i ditt jobb!! Vi var jättenöjda men i efterhand har det kommit upp saker man aj tänkte på då när man hade barnen inlagda. Mycket är sagt men en sak som ore bra är att ha ngon form av uppföljning efter. vet att det är resurskrävande men bara att någon personla som faktiskt vet man man och ens barn gått igenom kollar upp hade gjort mycket. Vi blev hänvisade till vårt BVC vilket väl i sig är ett tecken på att barnen mår bra men de vet ej så mycket om prematurer. När vi hade läkarkontakt vid 3 mån visste läkaren ej ens att de var prematurer och den ene hade varit sjuk!! Känns ej så tryggt.. Han ska dessutom följas upp och neo menade att vårt BVC kan sköta det med specialister.. Då blir man tveksam då de ej läst journaler ens!

Men lycka till med ditt jobb det är säkert både roligt och stimulerande samtidigt svårt och tungt att möta så små barn som mår dåligt och dess föräldrar!!