Jobbar på Neo

tinaw: Läste lite i din blogg, bl.a. om den där forskningen kring prematurföräldrar och jag kan bara säga att jag håller med till tusen procent. Jag sitter med gråt i kroppen nu, blev väldigt berörd, minns utsattheten jag kände under tiden på neo... Vi hade dessutom förlorat ett barn - hur fasen kunde nån begära att vi skulle funka "normalt" under de omständigheter vi befann oss i!? Det fanns inte ens nåt "normalt" att förhålla sig till! Verkar väldigt bra att du skriver en bok!

Paulina, tack! Och :(

vi var inskrivna 3 veckor då sonen kom i v33. jag hade önskat jag fått hjälpa till lite mer när bebisen låg i kuvös och värmesäng.
var vårat första barn och vi visst inget allt hade blivit så fel från början.
jag fick lov att fråga om jag fick byta blöja prova amma osv.
det var som ingen som hjälpte en på traven.
det var som om det inte var min bebis. sen helt plötsligt så var det. här är eran bebis nu kan ni åka hem.
jag ville själklart vara delaktig i min son. även om saker tog längre tid med alla sladdar och dyl. jag ville känna att jag var mamma.
hela situationen var ändå så himla overklig

missförstå mig rätt.
det är underbart att läsa din blogg.
själva innehållet är skrämmande och fruktansvärt berörande
men att se och läsa att någon annan satt ens känslor i text är underbart att se.
jag skulle inte önska min värsta fiende att behöva uppleva ett förtidigt fött barn men att veta att andra har gått igonom samma sak och förstår..
man träffar på många som frågar när han kom.
och man berättar hela historien för den som nu "är" intresserad och dom säger oj det måste vara jobbigt.
en som inte har upplevt det kan omöjligt förstå denna känsla av att bli "lurad" lurad på sin graviditet lurad på att få ha sin bebis nära. lurad på historien hur det är att få barn.

Vi låg bara mycket kort tid på neo. Dottern föddes i vecka 40+6 och var tillväxthämmad och slö så hon fick sondmatas för att komma igång lite. Jag var jätte nöjd med bemötande på neo på Huddinge sjukhus, personalen var varm och vänlig och pratade med mig som förälder och berättade om avdelningen osv. Det enda som gjorde mig riktigt ledsen under tiden var en sköterska som bemötte min ledsenhet över kapsejsad amning med att säga att "ja, man måste ju kämpa hårt för att få det att funka". Jag kände mig så misslyckad, som att det var mitt fel att lilltjejen inte orkade suga utan måste sondmatas. Som att om jag bara kämpat hårdare så hade det fungerat att väcka henne och få henne att ta bröstet. Sköterskan kanske inte alls menade så men man har ju nerverna utanpå som nybliven förälder med ett barn som inte mår bra och minsta obetänksamma kommentar kan såra. Så ett tips är kanske att verkligen tänka på hur man säger saker och att ta sig tid att se hur föräldern reagerar för att upptäcka om man trampat i klaveret av misstag.

Måste också bara få skriva till alla er som vistats under lång tid på neo. Min korta tid där satte spår i mig för livet och jag har mått så dåligt över det som hände i början trots att jag vet att jag var lyckligt lottad som fick ta med mig min bebis hem så snabbt. Mina tankar går ofta till er som haft både längre och jobbigare vistelser och jag beundrar er så för att ni faktiskt har tagit er igenom det på ett sätt eller ett annat! En stor eloge till er alla för er kamp!

De som jobbade på vårt NEO var kanon. Jätteduktiga. Men det som utan tvekan var jobbigast var att alla sa så himla olika om t.ex amning: amma så fort barnet skriker, håll upp mellan amningarna och gör amningarna effektiva, använd amningsnapp så mycket du vill, ta bort amningsnappen så fort du kan, amma innan sondmatningen då är han som hungrigast, amma under tiden så han ser kopplingen mellan mättnad och mat osv... att vara på samma linje som sina kolleger kan vara bra

Trulis78, så tråkigt att det blev fel med sköterskan där. Jag känner så väl igen det där, och det är svårt att dra gränsen för mig själv så här i efterhan mellan vad folk faktiskt inte borde ha sagt och vad som var ens egen "överdrivna" känslighet, för man blir ju faktiskt helt otroligt känslig, precis som du säger.

Ang att vara länge på neo. Självklart är det tufft, alldeles oerhört påfrestande. Men man hinner också smälta att man faktiskt är där på ett annat sätt än när man är där en kort sväng.

Min erfarenhet av de föräldrar jag pratat med - och de är mååååånga - är att de som mår väldigt dåligt psykiskt i efterhand ofta har fått relativt stora och friska barn och bara varit kvar i två-tre veckor. På nåt sätt är det ofta värre det. För mig, som har provat på bådadera, så var det definitivt värre att vara där kortare tid. Paradoxalt nog. Det är som att man inte hinner fatta vad som händer!

Som långliggare är man också synlig på ett annat sätt, man är inte bara en förälder bland många andra. Jag kan tex fortfarande ringa till neo (jobbar bl a i föräldragruppen) och i 9 fall av 10 vet sköterskan som svarar vem jag är, trots att Hannah är åtta månader och lite till nu. Jag har en annan möjlighet att "titta förbi" när jag känner att jag måste tillbaka för att andas lite sjukhusluft och liksom ta in allt som hände. Dörren är alltid öppen för mig. Och när vi kommer dit så vet alla vilka vi är, undrar hur det går, vad som hänt sedan sist osv.

Och det har varit värdefullt för mig, att faktiskt bli sedd. Sköterskan som kom och sade "Du, jag ser att det där vi pratade om nyss nog blev fel..." - jag är inte så säker på att hon hade kunnat ana det om jag inte varit där så länge. Barnsköterskan som kom ihåg mina andra barn, och hur det varit med dem. Och när man själv lär känna personalen - och efter att ha varit instängd på IVA-salen med sköterskor dygnet runt i ett par veckor har man liksom inget annat val än att lära känna dem, man kommer inte undan - då vågar och orkar man också vara öppnare med hur man mår och hur det känns. Och då har de möjlighet att stötta på ett annat sätt.

Mei: Jag har pratat amning och missfall med många kvinnor pga mitt engagemang i olika stödgrupper, och en sak jag har lärt mig som jag tror kan vara till nytta som personal är att pejla läget innan man kommer med åsikter. Att vara öppen för att människor kan uppleva saker på helt olika sätt och resonera väldigt olika. Tex med flaska, en mamma kanske tycker att amningen inte är så viktig och att det är skönt att nån börjar prata flaska, hon känner det som en lättnad. En annan blir väldigt upprörd och vill inte alls diskutera ämnet. En tredje har kanske redan testat, med nedslående resultat osv. "Vad vill du?" "Vad tycker du?" "Hur funderar du?" "Vad har ni provat?" är viktiga frågor som hjälper en att hjälpa.

jag fick inte hålla i min son på över en vecka.
sen sa en kärring att "har du inte hållt honom"
varför sa ingen det????

jag trodde inte det gick pga alla slangar och han låg inte ens i en kuvös.

jag var helt slut i huvudet efter att ha vart medvetslös och krampat, men pappa blev inte helelr tillfrågad.

det kändes som personalens barn från början.
sen tjatade några för mycket att man skulle pumpa var 4:e timme exakt osv.

men det komemr säkert gå bra för dig om du har sunt förnuft!

sen satt personalen bara och fikade igenom nätterna känns det spom påhuddinge.
sen hände det en rad andra värre saker där , jag kommer föda där men vill helst inte komma tillbaka dit.

är i början av vecla 26 med grav nummer två.

Vi har lite samma upplevelse där... Första natten ville jag så gärna så gärna hålla min son, men trodde inte jag fick och allt var så nytt.. Dagen efter förlossningen pratades det om att vi skulle få hålla honom på kvällen. DÅ blev han akut sjuk och flera pneumothorax följde på rad.. Så, det tog över sju dygn innan jag fick ha honom nära, önskar att personalen vore lite mer informerande direkt efter förlossningen!!