En Tråd För Oss Maskrosbarn!

Jag växte upp med två alkoholiserade föräldrar.
Pappa märktes det aldrig på, förutom att han alltid drack öl. (Får fortfarande obehagskänslor när en burk öppnas av nån anledning - jag visste ju inte att pappa var alkoholist...)
Bad man att få skjuts nånstans klockan 11 på förmiddagen kunde han inte det - han hade ju drukit öl.

Min mamma märktes det mer och mer på ju mer åren gick.
Man såg på henne när det inte var nån idé att prata med henne - ögonen hängde och var simmiga och underkäken sköts fram...

Mamma gjorde så mycket saker som en mamma aldrig ska göra, inga "farliga" saker eller dumma, men saker som förstör ett barns oskyldiga tillit...

Jag är hel, men har vissa små bestående men efter min uppväxt. Tycker exempelvis inte om när min man öppnar en öl själv på lördagkvällen.
Ser med extrem irritation på alkisarna som sitter på torget varenda morgon när man går till dagis - jag förstår inte hur i helvete man kan göra så med sig själv! Det är en sjukdom , blablabla, men jag blir så arg!! Fula, idiotiska, egoistiska fyllon!

... det var lite från mig... tack.

Måste skriva mer...

Det är så många saker som är "normala" som jag har gått miste om...
Jag kunde bara drömma om att gå ut och shoppa med min mamma... hon var folkskygg och ville inte gå utanför dörren - men alla mina kompisar hade ibland mamma-dotter-dagar - åååh vad jag avundades dem...!

Vi åt aldrig middag tillsammans, jag fick laga min egen middag från tidiga tonåren, även tvätta min egen tvätt av nån anledning.

Jag vågade nästan aldrig ta hem kompisar, för tänk om mamma skulle skämma ut sig/mig... Det var alltid ostädat och smutsigt hemma hos oss, bara det är ju pinsamt när man är ung...

På grillkvällarna på landet, när alla grannarna tog med en korg och satt och mös vid grillen, kom jag ALLTID ner själv, med ett paket korv och några bröd, samt senap och ketshup. Vad det hade vetytt mycket, om mina föräldrar var med NÅN gång. Jag satt ALLTID vid min kompis familj och kände mig såååå annorlunda...

Det är så mycket normalt familjeliv jag har gått miste om och jag är så ledsen över det... Småsaker, men saker som är viktiga när man är liten...

Anonym (Dotter) skrev 2008-04-27 08:42:04 följande:

åh vad jag känner igen mig...jag fick aldrig heller chansen att socialiseras in i vanligt vardagligt familjeliv. Har också alltid kännt mig utanför och konstig. Började i slutet av grundskolan umgås med människor från övre medelklassen. Jag växte upp i trashförorten Hökarängen med missbrukande mamma och började umgår med välbärgade barn från stennormala familjer på Lidingö, snacka om kulturkrock . Då blev det ännu mer tydligt hur annorlunda jag var. Ibland kände man sig ju nästan som ett exotisk inslag (och de tyckte de väl också) men klarade mig väl pga min "maskrose"-anlag och kunde till stor grad smälta in men oj vad jag kände mig misslyckad och annorlunda. Hemma i Hökarängen var jag väl också lite missanpassad men där var det ändå mer "accepterat" att inte komma från kärnfamilj, att det var missbruk i min familj var väl uppenbart men jag trodde inte att alla förstod det. Varför ingen agerad kraftigare kan jag bli fly förbannad på. Jag som barn var nog väldigt duktig på att sopa igen spåren och inte berätta hur illa det var.

Har tagit mig halva livet att komma ikapp vad gäller "normala" saker som tex vad gör man på en kräftskiva, hur tältar man, hur grillar man...Banala saker för de allra flesta men varje liten vardagshändlese har jag själv fått klura ut (vågade ju aldrig i mina sena tonår erkänna för folk at jag inte visste hur man marinerade kött, dukade fint eller gjorde en sallad)

Är nu hyggligt välanpassad och på ytan kan jag väl inte bli mer svensson, men vägen dit har varit snårigt.

Detta var bara en liten negativ del att att växa upp med en dysfunktionell mamma, den enkla biten. Den största taggen är nog att jag alltid haft svårt att lita på människor och svårt att släppa dem inpå livet. Har man blivit så bränd är det svårt med tilliten. Men många år av terapi och självarbete kom jag för ca 10 år fram till ett vägslut. Jag kunde från mitt djupa innersta förlåta och gå vidare. JAg kom till insikt att min mamma aldrig skulle förstå hur illa hon gjort mig och när jag kunde släppa den sorgen vek jag in på en ny väg i mitt liv (låter klyschigt men så var det...)

Idag har jag lyckats med det jag allra mest vill. Gift mig, skaffat barn, utbildad mig och lever ett någorlunda svenssonliv En seger för alla oss som likväl kunde hamnat på andra sidan!

Men alla soctanter och annat löst pack har alltid kallat mig för maskrosbarn och jag har hatat den ordet även fast det har en fin innebörd...

Vilken bra tråd. Jag känner så igen mig.

Jag går i terapi nu för att kunna hantera allt som hänt i min barndom. Jag vill bara vara normal men ingen har lärt mig det och när jag slutade gymnasiet fick jag försök lära mig allt som alla normala barn fick med sig i sin barndom. Hur man uppför sig när man är ute och vad man ska tänka på osv.

Jag har heller aldrig gillat ordet maskrosbarn...Men det är väl det jag är eller förhoppningsvis var för genom terapi, vänner och universitetsutbildning tror jag att jag är nästan normal nu. Min terapeut försöker varje session övertyga mig om att jag är normal nu.

Jag är motsatsen till mina föräldrar. Är nykterist, röker inte, väldigt planerade, noggrann, trygghet är väldigt viktigt för mig, att ha koll på ekonomin är också väldigt viktigt för mig.

Jag blev överviktig pga all skräpmat de köpte hem därför onyttig mat är billigare än nyttig mat. Så jag håller nu på att kämpa att gå ner i vikt. Fick ork att börja gå ner i vikt när jag började terapin.

Anonym (D) skrev 2008-04-27 09:34:14 följande:

Hej, bra att du går i terapi. Jag hoppas att det har eller kommer att vända även för dig! Jag har också ett trygghetsbehov, det har blommot ut ordentligt nu när jag def är vuxen och har familj (är snart 38 år) Tex ekonomin har jag järnkoll på och skulle aldrig kunna släppa kollen till min man. Mycket av det grundar sig i att jag vet att om han skulle försvinna så står jag helt ensam med barnen. Jag har ingen släkt som kan backa upp och även fast jag rent intellektuellt vet att min mans släkt skulle stötta mig till 100% så kan jag känslomässigt inte komma undan känslan av att jag måste kunna se om mitt hus för mina barns skull.

Du nämner detta med mat, har aldrig fått med mig ngn matkultur och var fram till ca 25 års ålder mycket smal mycket för att jag bara åt godis och mackor. När jag sedan började i vuxen ålder äta riktigt mat och fortsatte med lika mycket godis började vågen peka uppåt. De första 10 kg som jag la på mig mellan 25 och 30 årsåldern var inget som alls störde då jag var så smal innan men sedan när barnen började komma blev det lite väl mycket. Ligger nu strax över normalvikt och ska gå ner minst ca 7 kg innan jag känner mig nöjd. Vad bra att du gå ner i vikt, hoppas att du orkar kämpa vidare!!! En av mina viktigaste "projekt" när jag fick barn var att vi alltid skulle sitta ner och äta middag tillsammans. Mina barn ska varje dag kunna sätta sig ner vid ett dukat bord där det serveras vällagad mat och sallad. I början kände jag nästan att Socialstyrelsen borde komma och ge mig en medalj, så ovant kändes det trots att jag då var över 30 år Sitta ner vid middagsbordet var bara något jag gjorde när jag hade gäster osv inte till vardags...

Jag är snart 27 så det har tagit tid att komma igång med att lösa allt.

Jag är singel och utan barn. Vägde 20 kg för mycket men nu är det 15 kg för mycket. Mina föräldrar gav mig skuldkänslor och jag fick se till att familjen höll sig flytande. Flyttade hemifrån när jag var först 25 tyvärr och sedan dess har jag förändrats mycket.

Först förra året började jag med terapin. Eftersom jag tog hand om allt hemma fanns ingen tid till att motionera därför all min lediga tid skulle gå till att plugga. Att sluta äta godis och dricka läsk var lätt hemma men att för övrigt äta rätt var svårt eftersom jag inte fick styra inköpen.

Jag är arg på mina föräldrar och önskar jag kunde bryta med dem eftersom de fortfarande vill styra mitt liv.

Jag är så förstörd att trots att alla mina pengar över 50 000 kr gick till att försöka ta körkort förra året gick det inte. För rädd, otrygg m.m. Hade 2 jobb för att kunna ta körkort varav ett heltid.

Mina föräldrar har inte körkort så jag är inte van med bil.

Jag vill bli hel alltså normal innan jag skaffar familj. Ge mina barn allt som jag inte fick. Till det krävs körkort. Till slut blev besvikelsen och fd pojkvän problem för mycket att klara när jag fortfarande hade oron över hur mina småsyskon ska klara sig när jag inte bor hemma längre och allt som mina föräldrar gör.

Alla andra har familj och föräldrar som kan alltid ställa upp med pengar eller tid om det behövs. Det har inte jag. Det är bara jag. Jag är arg på dem för det.

Min mamma vet att jag vill ha barn jättemycket men jag tycker att det får ske när jag är redo och träffat rätt man.
Hon tjatar nu om att jag ska åka till Danmark och inseminera mig bara för att jag en gång för flera år sen sa att jag kanske skulle göra det om jag var singel och över 35.

Min mamma vill passa sitt barnbarn då men det vill jag inte. Jag vill inte att hon röker inomhus som hon gjorde och gör fortfarande hemma hos sig. Trots att jag säger till så röker hon inomhus hemma hos mig. Hon lyssnar inte på vad jag säger och att bli arg på henne och be henne gå ut på balkongen eller gå hem funkar inte för hon bli så arg på mig och skyller på allt som har hänt i sitt liv på mig.

Det var inte jag som bad om att få bli född. Jag förstår inte varför hon skaffade barn när hon inte kunde ta hand om dem.

anonym D:
Låter som om jag har kommit en bit på den vägen du nu vandrar ner på (låter klyschigt igen men men...) Jag är 11 år äldre än dig och känner igen mig i det du beskriver med att skaffa barn. Jag väntade till jag var psyksiskt redo att ta emot och ta hand om ett litet barn. Jag ville inte att mina barn skulle få bli för färgade av min bakgrund. När jag var 32 var det dags, jag stod med båda fötterna på jorden, hade gått i terapi mååånga år och lagt allt bakom mig, jag hade träffat en bra man och då var allt rätt. Nu har jag två barn och kan ge dem allt det jag inte fick i form av inte bara kärlek utan stabilitet, uppfostran och en normalitet. Min mamma dog när jag var 28 år och jag måste säga att jag är glad att hon inte fanns med i bilden när det var dags för barnbarn. Jag vet att hon hade älskat dem på sitt sätt men jag skulle haft svårt i kontakten. Även hon var storrökare så jag förstår vad du menar med att låta sina barn vara i den miljön men jag tänker framförallt på hur knepigt det skulle vara med att behöva ta hänsyn till henne och hennes hang-ups. Hon var upsprungligen vanlig pundare men gick from jag var ca 6 år in i ett tablettmissbruk och hade förföljsemani, sociala fobier och annat "konstigt" för sig. Detta färgade hela min barndom, vi kunde aldrig leva normalt. Skulle hon funnits med i bilden idag hade det varit svårt för mig att acceptera att hon skulle bete sig mot mina barn som hon beteede sig mot mig. Tex inte röra vissa saker eller få hysteriska utbrott för ingenting. Jag var så j-vla strykrädd när jag var liten och var konstant rädd för när nästa utbrott skulle ske. Hon slog mig aldrig men hon skadade mig mentalt. Tex upptäckte hon att en sak låg på fel plats kunde hon riva hela lägenheten.

När jag läser ditt inlägg så ser jag en person som börjat förstå att det inte var ok det hon/de utsatte dig för, du måste få älta det en lång tid i din terapi och så småningom kommer du hitta en förlåtelse oavsett om din mamma erkänner vad hon gjort resp inte gjort. Du ska inte behöva utsätta dina framtida barn för det du blivit utsatt för!! När du är klar med ditt arbete kommer du inte heller ta ngn skit längre! Jag hade när jag var i din sits svårt att lyssna på hurtiga människor som hela tiden skulle peppa en, jag ville bara kräkas på dem och sina j-vla normala uppväxter de hade...Jag vill inte på ngt vis ge dig en peppning i den huritga tonen utan vill bara berätta att det finns en utväg i det du befinner dig i, tyvärr finns inga genvägar utan man måste lägga ner mycket arbete i terapi och ge sig chans att älta, älta, älta.

Själv var jag en riktigt partytjej och var lite väl deskrutiv i mitt festande. När jag var 25 tog det stopp och då gick jag in i en depression och började medicinera och påbörjade även psykodymanisk terapi. Gick i terapi i ca 4 år och under den tiden började jag även plugga på högskolan. Träffade en svennekille som jag egentligen inte var så kär i men jag behövde en kontrast till alla flashiga snygga killar jag hängt med under alla mina år på krogen (från ålder 14 - 25) Han var min "övningskille" Låter hemskt att jag behandlade honom som så men det är först nu så här i efterhand jag kan se att det var så, det var inte så att jag gjorde det medvetet då. Vi höll i ihop några år och jag fick leva samboliv, men då han inte gav mig ngn intellektuell stimulans what so ever gick vi skilda vägar strax innan jag tog examen. Samma år träffade jag min nuvarande man. Det var först då jag var redo att träffa en seriös man som var rätt för mig.

Vad gäller ditt körkort, kanske inte tiden var rätt nu. Kanske du först måste lägga krut på terapi och att hålla vardaglsivet igång innan du är redo för att ta tag i den uppgiften. Var inte så hård mot dig själv, förstår att det känns väldigt tråkigt med tanke på alla pengar det kostade men se det som att du inte var redo nu oavsett hur stor budget du skulle haft.

Nej, varför vissa skaffar barn är ett mysterium...Har för nuvarande i min yrkesroll en handledare (hon är en sån där hurtig kvinna som tror att lite yoga, en självhjälpsbok och solsken gör alla lyckliga...) för vår arbetsgrupp som vid ett tillfälle sa "att det är aldrig för sent för en lycklig barndom" Jag trodde fan att jag var på väg att slå henne på käften så provocerad blev jag. Jag tycker def att det är för sent för vissa att ha en lycklig barndom MEN det behöver inte vara något hinder för att få en lycklig "vuxendom". Men man måste våga erkänna att det var pest och för j-vligt men som jag skrev i ett tidigare inlägg man måste lära sig att förlåta dem som beteet sig illa och inse att man själv inte har ngn del i det. Man råkade bara bli född av en trasig människa som inte hade kapacitet att klara av föräldrarskapet.

När jag läser din historia så känns det som min.

Min mamma har också psykiska problem.

Jag tror också att jag behöver gå längre i terapi men efter 5 månader ska det ta slut nu. Det är en privat terapeut som jag går hos och betalar några tusen per månad att gå till. Efter 2 månader sa hon att hon ska adoptera sitt första barn och bara till april ut kan hon ha terapisessioner och sedan är hon mammaledig. Hon kanske börjar jobba en dag i veckan i höst men vi får se hur jag känner mig då. Vad jag vet är att jag inte vill börja hos en ny.

Anonym (D) skrev 2008-04-27 15:02:25 följande:

Varför vill du inte börja hos ngn ny? Jag har ju fördelen att bo i en storstad där utbudet är stort, jag vet inte dina möjligheter. Jag fick hjälp via landstinget, är det ett alternativ för dig? Sök via din vårdcentral så de kan skicka remiss till den psykiatriska mottagningen du tillhör så gör de en utredning kring om du ska få subventionerad hjälp.

Här finns en till...Blir 32 i år, föddes då mamma och pappa var 17 år och fick bo på barnhem då de var för unga med alkoholprobl. Fick tillslut komma till fosterhem, men flyttade emellan bio-föräldr och fosterf då de absolut ville ha oss tillbaka... Höll på så tills jag var 7 år. Socialen misstänkte sex.övergrepp, jag vet inte än idag hur jag betedde mig eftersom de misstänkte det. Jag växte upp, fick det jag ville ha men inte utan att lära mig vad saker kostar. Trygghet fick jag väl en del just då tills jag blev tonåring... Jag revolterade och blev missförstådd hela tiden, behövde eg kärlek och trygghet men fick inte det.

När jag var 16 träffade jag killen som jag flyttade ihop med efter 2 år. Det visade sig sen att han var väldigt svartsjuk, och gjorde mitt liv till ett rent helvete. Det slutade efter 4 år med att han nästan slog ihjäl mig, efteråt fick jag veta att han fått en psykos. Har idag men för livet, psykiskt och är invalidiserad i en kroppsdel som aldrig läkt utav hans våld.

Ett halvår efter misshandeln var jag på en efterfest, blev lite för full och sen våldtagen av 3 killar. var så psykiskt under isen att jag inte anmälde, var ff i chock efter misshandeln.

Mina fosterföräldrar stöttade inte mig, jag grät och längtade efter dem, men de orkade inte ställa upp för mig. Jag fick klara mig själv, med hjälp av psykmott.

En tumör hittades i min hjärna, de visste inte om den var malign el benign. Det tog ett tag innan jag fick veta att det inte var dödligt.

Har varit i olika länder och hjälp misshandlade djur från sitt öde, mådde ännu sämre psykiskt av det:(

Har haft anorexi/bulimi i 17 år, har varit inlagd på klinik och blivit ganska bra, men halkat dit emellanåt. Har dock rett ut det innan det gått för långt. Tyvärr ngt jag alltid får kämpa med...

Är nu gift med en underbar man, men före honom träffade jag ett stolpskott som var med andra tjejer.

Försökte med svår deppression ta livet av mig i nov-06, klarade mig...:) Tyvärr var jag inlagd då på sluten avd, en av tjejerna där hade slagit ihjäl ngn... Usch!

Slutl har jag fått diagnosen bordeline, ngt jag oxå får kämpa med resten av livet.

Har ingen kontakt med fosterfam eftersom jag blivit så sviken av dem har jag brutit helt med dem. Gör grymt ont när man längtar efter mamma ibland, spelar ingen roll att jag faktiskt fyller 32...

Jag bor i Sthlm. När jag skulle försöka få hjälp via landstinget var svaret att jag inte är så allvarligt sjuk att jag tar plats från dem som verkligen behöver psykisk hjälp.

Det har verkligen varit ansträngande för min ekonomi att gå privat men jag orkade förra året inte vänta länge för att hitta någon i landstinget och stå i deras kö. Det var akut för mig.

Nu kan jag i allafall spara lite pengar så att jag kan hitta på något på min semester i sommar. Har inte råd att åka utomlands och ingen jag känner kan hitta på nåt med mig i sommar så jag ska försöka hitta på något kul i Sthlm. Orkade bara ta tre veckors semester för det är jobbigt att vara ensam på sin semester. Detta blir min första riktiga semester. År 2006 bodde jag hemma fortfarande under sommaren. Flyttade hemifrån i november. År 2007 gick all min semester och alla pengar åt körkortet, intensivkurs i Mora som jag misslyckades på.

Egentligen hatar jag allt som har med helger, semestrar även lördagar och söndagar att göra. Det var inget kul att umgås med min familj dels därför allt handlade om pengar och hur vi inte har råd att göra något kul då. Vi gick till Gröna Lund en gång per sommar i några år men hela sommaren fick vi då höra hur mycket vi barn har då kostat familjen för att vi gick till Gröna Lund. Vi fick skuldkänslor för att vi fanns och kostade så mycket.

Kläder fick vi bara köpa om t.ex alla byxor var sönder då fick ett par byxor.

Imorgon är min sista terapisession och min terapeut tycker jag är mycket starkare än jag tror. Min självkänsla och självförtroende är inte på topp men har byggts upp jättemycket under den tid jag har gått i terapi. Efter varje session har jag skrivit dagbok om vad vi har pratat om. Hon tycker att det ska jag fortsätta med även om jag inte går till henne varje tisdag. Det ska jag göra.

Jag vet att jag måste lära mig klara migsjälv utan terapi. Detta ska ju inte pågå hela mitt liv utan bara se till att jag klarar mig bra i mitt liv. Jag hoppas att jag gör det.

Min första pojkvän och ex var alkolist men väldigt snäll men hade inte samma värderingar som mig. Uppfostrade inte sin son som jag skulle uppfostra mitt eget barn och det höll inte i längden. Under 1,5 år har vi gjort slut 3 gånger. Första gången gjorde han slut men dum som jag är gick jag tillbaka. Andra gången gjorde jag slut men gick tillbaka. Tredje gången gjorde jag slut nu på nyårsafton 2007. Så fyra månader utan honom och jag kämpar fortfarande med lusten att ringa honom.