Att prata om sig själv i tredje person.....!

Jag började göra det med min numera stora pojke (4 år) för jag upptäckte att han inte alltid förstod pronomen (jag, du , mig mm).

Nackdelen med det var att jag har jättesvårt att sluta. När jag arbetar (på dagis) talar jag aldrig i tredje person. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att fråga min pojke "Ska mamma hjälpa dig?" Så himla irriterande och mamma jobbar verkligen på det =)

För att barn har lättare att lära sig ord och begrepp om man använder samma för samma sak på ett enhetligt sätt. För barnet blir det förvirrande om jag ibland är jag, mig, mamma, mittnamn, hon, ... Om alla enhetligt kallar mig "mamma" för mina barn är det lättare för dem, precis som det är lättare för dom att till en början lära sig ord för annat om de används konsekvent och enhetligt. T ex är det lättare att lära sig "tröja" om man endast använder order "tröja" istället för att växla med t-shirt, sweatshirt, mjukiströja, t-tröja, osv. När barnet lärt sig ordet kan man sedan introducera fler ord allteftersom barnet lär sig.

Eftersom så många gör det omedvetet, så finns det säkert någon anledning till det.

Men håller med om att det låter konstigt efter treårsåldern. Men som jag har upplevt det så slutar de allra flesta med det när barnent är så stort. I mitt fall lika omedvetet som man började med det.

Undrar om det inte har något med att befästa den nära relationen. Man säger det ju inta till alla barn utan bara sina egna.
När min 9 åriga dotter ska trösta lillebror, så har jag lagt märke till att hon ibland säger. "Ska Moa blåsa?" Aldrig att hon säger det annars om sig själv. Bara när hon tar på sig en roll som "mamma" till det lilla barnet.

för mig är det både och.... blir en hel de. " mamma kommer"... men säger även " ja jag komer"... helt olika.. he he

Jag gör det inte. Jag pratar om mig själv i jag-form och jag håller inte på att ställa en massa onödiga frågor.

Maken gör det och det gör mig irriterad. Jag tror inte alls det är nödvändigt, lillan har ju kopplat att jag är mamma, om inte annat .

Jag har ingen bra idé om varför man gör det. Tror inte det försvårar för barnen att lära sig språket om man pratar i jag-form, tvärtom. Ju fler nyanser man använder, desto mer lär dom sig uppbyggnaden. Är min tanke.

Har också läst att man egentligen ska ligga "snäppet över" barnets språknivå, för oftast så underskattar man vad de kan. De lär sig mer på att man pratar mer "normalt" med dom.

Fast jag är helt hopplös. Försöker tänka på att inte prata i frågor, för isf får jag ju acceptera det svar jag får. Och sen låter det himla fånigt att prata om sig själv i tredjeperson. ;)

Vi säger ibland typ "låt mamma/pappa/mormor..." osv för att han ska koppla vem som är vem, precis som att vi säger "vad fin Teo blev" istället för "vad fin Du blev" för att han ska lära sig att han heter Teo. Tycker inte det är speciellt konstigt?

Fast det beror på barnets ålder. Många studier visar att barn under ett år (ungefär) har mycket fokus på att koppla ord och namn till objekt och människor. Att då endast använda ett ord, ett namn för respektive objekt resp människa, underlättar i både att förstå ordet/namnet, att objekt och människor har namn, och kopplingen däremellan. Speciellt användningen av pronomen är mycket svåra för spädbarn att förstå och kan göra det svårare i ordinlärningen. Det tar ju ett antal "lyssningar" innan de förstår ordet och till vad det är kopplat, och ett betydligt större antal innan de börjar kunna tala ordet. Även att exempelvis kalla nallen för "Nalle" eller dess namn t ex nu går Nalle och sover, nu sitter Nalle, osv istället för att säga Nu går han/hon och sover osv. underlättar i språkinlärningen, det finns det rätt mycket forskning om.

Så det är ingen slump att många pratar om sig själva i tredje person. Det gör det lättare för barnet helt enkelt.

Snart sommar skrev 2008-05-13 18:34:41 följande:

Säger Jesper Juul så? Han har inte gjort en ingående undersökning i alla fall, jag vet inte om något språk man inte gör det, på alla språk jag kan gör man så.. Säkert många ställen man INTE gör så, men det är absolut inte enligt i Sverige det är supervanligt!:)

När jag läste till svenskalärare så var det en kurs i barns språkutveckling där litteraturen sa att barn har lättare att lära sig tala om föräldern talar "bebis-språk", alltså med mjukare röst, lite enklare grammatik o.s.v. Som några skrivit ovanför så inkluderar ju detta att använda ett och samma pronomen, att konsekvent säga "mamma/mammas" istället för "jag", "min", använda sitt tilltalsnamn osv. Detta underlättar alltså barnets språkinlärning. Dessutom är det ju något som faller sig naturligt för de flesta, man anstränger sig inte för att tala så med ett litet barn, utan det bara blir så. Naturen är fiffig :)

Ja det är ju lite lustigt egentligen att vi har det där inbyggt i oss utan att oftast ens vara medvetna om det. "Kom till mamma" är tydligare att förstå eftersom det inte är kopplat till "jag". Små barn har nämligen inget "jag", det utvecklas först senare. 

-Jag är jag och du är du. -Nä det är du som är du och jag som är jag. -Är du jag? Nej du är inte jag och jag är inte du. Jag är jag för mig och du är du för mig, men du är jag för dig och jag är du för dig.

Ja, ni förstår att det kan bli rörigt för ett litet barn om man talar om "jag" först och sedan skall lära barnet att även barnet är/har ett "jag".

Ni kan läsa om små barns utveckling; jaget, detet och överjaget om ni vill veta mer.

Jag säger mamma om mig när jag pratar med lillasyster på 16 mån men säger säger jag/mig om mig när jag pratar med storebror som är 3,5 år.