Jessa6 skrev 2008-06-25 23:12:11 följande:
Tänk så olika alla barn är ändå, ganska skönt att inte alla är lika så man kan känna att något ibland är lätt och ibland jobbigt. Jag tänker alltid "finns ju de som har det värre" om det skulle vara något men visst har humöret sviktat ibland. Under de första 8 månaderna när han kunde vakna 20 ggr på en natt, det var strängt, men hans glada humör vägde upp det på dagen så det har jag glömt nu. Tittade precis på "Guldkompassen", någon som sett den? Den var sådär tyckte jag...Sitter själv hemma för gubben är iväg och kollar på fotboll, borde komma hem snart antar jag.
Nej, den har jag inte sett! Det enda jag ser på Tv just nu är makalösa In Treatment
misan84 skrev 2008-06-25 23:20:52 följande:
Wiiiiiieeee måste berätta att hampe börjat hasa sig framåt på rumpan nu eller typ hoppar han är sååå lycklig när han kan ta sig från ena sidan av rummet till det andra o så går han jätte bra nu när man håller i han glaaaaaad Har med en extremt lättsan bebbe känner jag:) leker väldigt mycket själv nu eller myser i famnen:) riktigt gosig:) men tror det är för att jag börjat jobba nu kanske:)Nehe ska ta o sova. Missade bussen hem idag så svärmor fick köra 4 mil för att hämta mig. gulle hon. så nu är man helt slut. Öland imorgon o sen fredagsmys med en kompis ha det gott alla!!
Åh vad kul för Hampe!
tacky skrev 2008-06-26 00:33:28 följande:
PRECIS så kände jag med maja. har alltid längtat framåt och vidare med henne. hon är en klurig tjej. mycket blyg, lite svår, extremt trotsig. sov dåligt första året. har njutit av att hon blivit större. att kunna kommunicera, skämta, läsa med henne. jag tyckte bäbistiden var långsam och asjobbig. men den här bäbisen. vilken lättsam unge. glad typ jämt. sover hyfsat bra. älskar alla människor och vill kramas och flirta och busa med alla. tiden har bara flugit iväg och jag kan knappt tro hon redan är ett år! (på måndag.)H e l e n a skrev 2008-06-25 22:42:13 följande:
Återigen får man lite hopp. Vill som sagt ha tre eller fyra barn om vi kan och gärna överleva på kuppen
. Underbart att få höra exempel på andra som känt likadant!
Grattis i förskott till Madi; inte långt kvar nu!
solstraalen skrev 2008-06-26 06:41:28 följande:
Helena: Jag har oxå känt som dig, "vill att tiden ska gå fortare".Just pga den jobbiga biten."skönt" att man inte är ensam om det, men det är verkligen inte kul att känna så :(
Kraaaaaaaam!!!
ellenwesterlund skrev 2008-06-26 07:24:32 följande:
Vi har dock redan då barna var bara någon vecka tagit emot hjälp dagtid.Första månaden var jag sj.skriven så då var mamma och svärmor här och hjälpte mig (efter att pappan börjat jobba).Sedan efter sj.skrivningens slut har dom fått komma och avlasta titt som tätt, annars hade inte våran vardag fungaerat. Vi hade en natt i början då barna hade varit vakna hela natten och kräkts+magont+ all omställning som det med barn innebär. Även nu fast barna är ett år (på ons) så fpr våra föräldrar komma och hjälpa.Men inga nätter har vi lämnat bort dom för att få sova. Nu är dom ju så pass "stora" så det skulle säkert gå, å andra sidan är dom inne i nån "mamma"period just nu.Min mamma vill gärna hålla dom uppe längre för att gosa osv. men vi har varit stenhård på rutinerna då vi äntligen fick några! Visst nu på våren/sommaren har vi någon enstaka gång hållt dom uppe längre (varit på kalas) men det är ju vårat eget fel om allt spricker (vilket det inte gjort hittills), hellre att vi sabbar för oss själva än att våra föräldrar gör det.Oj vad långt det blev Massa struntprat säkert, läs det ni orkar bara!
Otroligt bra att ni blev erbjudna och kunde ta emot hjälp!!! Måste ha varit guld med mammas och svärmors stöd. Känner igen det där med att mormor vill hålla uppe sitt barnbarn "past bedtime" medan man som förälder desperat försöker hålla rutinerna, haha.
solstraalen skrev 2008-06-26 07:33:57 följande:
Vad skönt att kunna få avlastning!Josef hade kolik första månaderna,sen kom tempramentet osv.När han var nyfödd kunde hans pappa ta honom oxå, men när han började va mer medveten så var det BARA jag som funkade.. ENda tills nu nyligen då han blivit kompis med sin pappa igen =)Vi har inte haft någon som erbjudit sin hjälp direkt. Någon kan ha erbjudit sig, men inte längre än så.Hans farmor å farfar har tagit honom vid 2 tillfällen då vi vart tvugna å ha barnvakt, då har han skrikit sig igenom de timmarna, tills jag kommit tillbaka.Att skrika en kvart är ok för mig, men att han ska skrika i timmar, nä. Då lämnar jag inte
borthonom.Vi har vart mkt på öppna förskolan osv för att vänja honom vid andra, men icke.Jag hoppas dagis gör underverk på Josef. Ska bli semester för mig då han väl kommit in i dagis å allt. ( Fast jag ska börja plugga då ).Jag hade gärna fått avlastning.Snarare kommer de bli samtal för mig, känner mig inte alls på en bra nivå i psyket pga all stress som de inneburit med
Josef.Nu känner jag mest att jag hamnat i en ond cirkel, så fort han börjar skrika/gnälla osv så blir jag så totalt less. Mao nästintill hela tiden.Jag är lite rädd, tänk om det kommer fortsätta så här, att han kommer ha dehär tempramentet å tjurigheten sen oxå???HJÄLP känner jag då
Tror det är en jättebra idé att få chansen att prata av sig ordentligt när man har haft en så tuff period bakom sig. Förutom allt med Josef har du ju andra barn att ta hand om som ofta varit sjuka (iallafall Saga som jag minns det) och det måste ha tärt enormt på dig/er. Tycker du är en riktigt tuff och stark mamma trots allt!!!
jennsans skrev 2008-06-26 07:39:47 följande:
jag har också velat att tiden skulle gå snabbare.. men samtidigt vill jag att tiden ska stanna upp och jag minns typ ingenting (förutom det på kort) från de första 3-4 månaderna.. känns så hemskt.. o det som känns absolut mest i mig är att jag inte kunde njuta av att ha min lilla bebis för att jag var för trött (varannan timmes matning enl shema dygnet runt) o tiden på neo framförallt då man kanske borde njuta då de är helt nya så kännde jag mig bara stressad av att vara instängd på sjukhuset. klarade tydligen inte det.. så jag sörjer sådana saker.. så är tvetankad.. vill ha tillbaka tiden men inte den jobbiga.. men mest för att jag inte kommer ihåg så mycket tror jag. o jag känner att jaginte tog till vara på tiden.. (men som sagt det var nog svårt när man inte mådde nå bra)
Känner också att första tiden är som i en dimma och känns ibland overklig! Vem vet, minnena kanske delvis kommer tillbaka när det gått ytterligare en tid och man slappnar av mer och mer? För man vill ju komma ihåg även om det var jobbigt - eller kanske just därför! Man vill ju kunna bearbeta... Kram till dig också!
