Hej,
har en mamma som oftare kommer till graven än vad jag har möjlighet till.
Hon har frågat om hon får plantera blommor där vilket jag godkände. Nu upplever jag att hon har "tagit över" skötseln och jag vet knappt hur graven ser ut när jag kommer. Såklart är det jobbigt, det är ju min son som ligger där inte hennes..
Hur engagerade är era föräldrar och hur upplever ni det?
Tack för era svar.
Jag har pratat med mamma och sagt att jag vill vara den som planterar blommorna för att det känns bättre så. Då vet jag hur det ser ut när jag kommer dit osv. Först blev hon lite ledsen, men när hon väl förstod hur jag kände och vad jag menade var det inga problem. Det var skönt, för jag ville ju samtidigt att hon skulle förstå hur mycket jag uppskattar vad hon gjort.
Tack för flera svar. Ja precis som du skriver, ploppviola, tycker jag att det blev så lite som vi fick göra för Martin, att det här med att han är VÅR och att vi bestämmer känns som väldigt starka känslor gällande de skaer som vi kan göra. Göra iordning graven känns som det substitut som finns kvar istället för att få stoppa om honom i sängen.
Ja, mamma förstod och jag trodde väl inget annat, samtidigt som det är väldigt känsligt för oss båda.
Det verkar helt klart vara lite olika hur man känner, tycker dock det är skönt att några fler än jag känner starkt för hur det skall skötas och särskilt det där med vem som ska få plantera. Kramar på er alla underbara mammor 