Sorg efter förlorad förälder, syskon eller annan närstående.

hej! hittade till den här tråden när jag kikade runt. jag förlorade min storebror, som var min allra bästa vän, 2001. usch blir så ledsen när jag tänker tillbaka på den hemska dagen. Dagen innan hade vi pratat om allt möjligt. vi åt frukost tillsammans, brorsan spelade sin favorit låt "I will survive". Vi skrattade och pratade. Senare på kvällen när min bror ska åka iväg med vänner säger han "kommer hem sen, hej då".

jag känner hur ångesten och paniken kommer smygandes när jag tänker på olyckan och när det stod tre personer utanför vår dörr och de skulle lämna det fruktansvärda besked (jag kände på mig inom mig att nåt riktigt hemskt har hänt min älskade storebror...men jag ville inte tro att det var sant. så den tanken spoade jag under mattan totalt. jag ville inte tro det helt enkelt). Jag minns att jag hann tänka "det får ha hänt vad som helst! han får bara inte vara död" tankarna bara snurrade i mitt huvud när de började prata. när de hade lämnat det fruktansvärda beskdet, skrek jag rakt ut. pappa stod brevid, han var tyst. stackars pappa.. sen är minnet luddigt. minns bara små luckor här och var de kommande veckorna. jag kommer knappt ihåg begravingen. minns att vi klev in i kyrkan. det var fullt med folk. såg båda kistorna (min bror och hans kompis). klockorna började ringa. sen minns jag låten som spelades "knocking on heavens door". nästa minne är när vi är utomhus och står vid deras gravar och jag släpper ned varsitt brev som jag skrivit till killarna. Jag får kramar. men jag ville inte kramas tillbaka.
är det så för alla? att dem knappt minns begravningen?

det var sju år sen min bror gick bort. saknar honom enormt mycket. han var så snäll och bra. världens bästa bror helt enkelt. jag är ofta ledsen. men jag berättar gärna för folk hurdan person han var. i mitt hjärta lever han kvar. det ska väl inte hindra mig från att berätta om honom och våra stunder tillsammans?
min bror är mycket utav det jag är idag, han var mitt stöd under min uppväxt. så sorligt att jag inte fick lära känns honom som vuxen. han blev bara 19 år gammal :(

kramar till er

hej hej.
först och främst vill jag beklaga sorgen till er alla. det är hemskt att förlora en nära anhöring.
Vi får stötta varandra och hjälpas åt och förhoppningsvis mår vi alla bättre.
hoppas att ni orkar läsa mitt långa inlägg :-/

Min pappa lämnade mig den 3/8-07
Han tog livet av sig hemma i mitt barndoms hem.
Varför? det vet ingen, och vi får nog aldrig veta.

Jag minns exakt vad jag hade gjort den dagen,

först var jag och Alfons på äventyrsbadet i kalmar och badade hela dagen,

sen åkte vi hem och hämtade Sascha och körde till svärföräldrarnas restaurang och åt middag.

Sen i bilen strax utan för restaurangen på väg hem så kollade jag min mobil
och då såg jag två missade samtal.

1 från "pappa" och 1 från Putte.

Och två medelanden fanns också.

Så jag lyssnade av medelandet och det första var Ingrid som sa att jag skulle ringa henne när jag kom hem och det andra var Putte där jag skulle ringa honom om jag ville prata.

Jag fattade ingenting så jag ringde upp "pappa" och det var Ingrid som svarade.

Och först ville hon inte säga vad det var men efter en massa tjatade från min sida och jag nästan blev sur,
så sa hon: Du har ingen pappa längre...

jag fattade inte vad fan hon sa och vad fan hon menade?!

Så hon berätta allt och då brast det.
Jag blev helt förkrossade och grät och grät och grät.
Sascha körde in till kanten och stannade och jag klev ur bilen och fortsatte prata med Ingrid.
Sen när vi lagt på så fortsatte jag att gråta men jag fattade inte rikigt.

Var han död eller skojade hon?
ett superdåligt skämt eller va?

jag satte mig i bilen sedan och körde vi hem.

Jag fixade med hästarna och jag var som i chock.

sen på kvällen brast det för mig och då började jag fatta vad som hande hänt...

Jag pratade alltid med honom när det var nått roligt som hände, när det var nått tråkigt, när jag ville prata eller så ringde han när han ville prata.
Han skickade roliga mms, han skickade roliga mms på julaftons morgon (supertidigt) och sa att nu var han uppe och kokade gröt (så som han alltid gjorde när jag och min bror var små)
Han fanns alltid där om man behövde honom.
Visst pappa var väl inte "guds bästa barn" men vem är det?
men han var min pappa och han fanns där!

Nu när man tänker på det i efterhand...jag frågade aldrig hur han mådde...
om jag hade gjorde det 2 veckor innan han dog, då de var nere sist, kanske han hade levt?!
Kanske var det den frågan som han väntade på från någon, och kanske var det aldrig den frågan han fick??

Jag hade en storebror en gång som oxå sommnade in på natten, man konstaterade dock senare att han hade dött av akut hjärnhinneinflammation. Men jag var inte född när det här hände utan föddes först 4år efter hans bortgång, men min älsta storebror var född, det var han som hittade sin 14månader gammla lillebror på morgonen och sprang in till våra förälldrar endast 4år gammal och skrek att lillebror var död. Det känns så konstigt att ha en storebror som jag aldrig har haft, jag vet inte om jag ska säga att han var min storebror eller inte, vi har ju samma mamma och papppa men vi träffades ju aldrig, det är en märklig känsla, och att sakna nån man inte känt och inte träffat, är oxå konstigt på nått vis.. Det märkligaste av allt var dock att min sambo har en lillebror som heter likadant som min bror som dog, är född samma år,samma månad, två dagar tidigare, det känndes väldigt märkligt när jag fick reda på hans födelsedag och år och märkte att det nästan stämde precis med min storebror..

www.familjeliv.se/Forum-5-190/m36494587.html

Satt precis och skrev detta!

Far/ svärfar min sambo fick samtal från sin syster igår att deras pappa hade blivit sämre (Cancer) så min sambo åkte till sjukhuset där han hade legat ett tag..Han har kämpat ett tag med cancern,min sambo skicka sms till mig vid 21 igår kväll att hans pappa vart sämre och sa att han trodde inte han skulle överleva natten,Han led av hög smärta cancer satt i njure och lever..Igår kväll fick svärfar en ångest attack, han hade väl på känn att det var slutet, för kl 00:00 inatt så somnade min svärfar in..Jag saknar han så j***a mycket..

R.I.P Svärfar

jag beklagar verkligen sorgen!
massa kramar

Tyvärr så fick vi aldrig svaret varför han dog. Trots att 3 rättsläkare undersökte han på 2olika sjukhus. Så vi få leva med den eviga VARFÖR? eftersom vi aldrig komma att veta varför han dog.

En av läkarna sa "Han kanske mådde så bra oh glömde andas"...

Det har nu gått 4,5år sen han den dagen min pappa ringde och berätta det för min mamma. Jag minns fortfarande orden mamma sa "T är död" då rasa min värld fy f-n säger jag bara...

gudars så hemskt.
jag beklagar verkligen än en gång...

puffar lite så tråden kommer till lite liv igen, det är synd att den bara ska ligga om man säger, det kan ju finnas folk som behöver skriva iden och inte vet att den finns :)