varför stöts bonusen oftast bort???

Men hur fungerar det då? Bonusen ÄR ju halva mamman, alltså det förflutna med sambons ex...?

Jag kan bara säga hur det är för mig (har också ett barn som min sambo inte är pappa till), hos oss behandlas alla lika. Barn rår inte för vilka som är deras föräldrar och förtjänar att behandlas med respekt. Att min sambo har ett förflutet är en av anledningarna till varför jag älskar honom. vore han inte pappa skulle vi för det första aldrig ha träffats, och för det andra hade han itne varit mannen jag älskar utan en ... ja.. stor bebis. :- )

Startade precis denna tråd.

www.familjeliv.se/Forum-3-59/m35309532.html

Det ger många svar på VARFÖR bonusen stöts bort.

Kan inte hålla med om att bonusarna ÄR halva sin mamma. Mina bonusar är egna individer och jag ser dem inte kopplade till sin mamma, eller sin pappa heller för den delen. Jag tycker om mina bonusar för de personer de är och tycker illa om saker de gör, inte på grund av vem som är deras mamma eller pappa utan utifrån vilka de är som individer.

Tillägg...

Som sagt så tycker jag om mina bonusbarn men att jag skulle älska dem på samma rosenskimrande sätt som jag älskar den son som jag själv har fött, det finns inte i denna värld. Det gör däremot båda bonusarnas föräldrar så det är inte så att de blir utan denna sortens kärlek bara för att jag inte kan erbjuda dem det. Det jag har att erbjuda är respekt, vänskap och vänlighet.

Det GÅR INTE att jämföra biologiska barn med bonusbarn och varför skulle man ens försöka. Lika lite som jag kommer att bli mamma på riktigt åt mina bonusbarn, lika lite kommer de att bli mina "riktiga" barn. I min värld är min biologiska son min stora kärlek, så är det bara, och så vitt jag vet så är det ingen som tycker att det är mer konstigt än att mina bonusbarn värderar sin biologiska mamma långt mycket högre än mig.

Jag är bonusmamma och jag särbehandlar inte våra barn alls!!!
Skulle aldrig falla mig in i att göra mina bonusbarn är lika mkt värda som mina egna barn och jag älskar alla våra barn för vad de är!!!!

Jag är bio- och "bonus"mamma och självklart står mitt eget barn mig närmast. Jag hyser ingen kärlek till min mans barn och jag är på eget initiativ fysisk med mitt barn till skillnad från med min "bonus".
Att jag sätter citationstecken runt ordet bonus är för att jag inte ser barnet som någon bonus i mitt liv, han är ett bagage min sambo har och han är här varannan vecka.
De veckor han är här är han självklart med på alla familjära ting från stort till smått men jag känner ingen samhörighet med barnet.
Barnet har en mamma och en pappa och jag axlar inget ansvar över deras barn, bara min man och mitt gemensamma.
Jag är varken elak eller uppenbart frånstötande till min mans barn men självklart känner han av att han inte ses som en naturlig del av mig i familjen. Pappan ser till att barnet har det bra och får den uppmärksamhet han behöver med allt vad lek och allvar innebär och det är ingeting jag hindrar.
De får även "självtid" som det barnet vill ha med sin pappa, men där är jag väldigt noga med en sak som många verkar störa sig på härinne på FL, nämnligen att jag ser till att våran gemensamma får exakt lika mycket självtid med sin far de veckor "bonusen" är här.
Jag vill inte vara med att skicka ut signaler att den ena skulle betyda mer eller mindre för pappan ifråga så detta är helt rättvist tycker jag.

jag accepterar o respekterar mina bonusbarn, men jag kommer aldrig att älska dem....
de är en del av vardagen de veckor de är här, men jag saknar dem inte när de är hos sin mamma...

men som sagt, jag tycker inte att man gör ngt fel för att man inte älskar sina bonusar. det viktiga är trots allt att man respekterar dem för de individer de är...

Hos oss är det bonuspappan som favoriserar SITT barn och inte ens talar med mitt.. det suger.

Sambon tycker att sonen redan har en pappa och att han inte behöver leka pappa till honom. Han ger honom order att torka av bordet och att sluta med det ena eller andra. Men "pratar" inte med honom.

Hur kan man låta bli att älska barn man lever med så tätt?

Inte allt särskilt svårt om du frågar mig,(vilket du inte gjorde jag vet) men alla är olika.

Inte älskar man väl en människa för att man lever tätt ihop med den? Jo visst en gullig 1,5 åring hade jag nog säkert kunnat älska oavsett vem som fött honom/henne men varför skulle jag älska en tonåring som inte gör mycket annat än grisar ner, är högljudd, kallar sin pappa för otrevliga saker, bryter alla regler som finns att bryta osv osv bara för att jag lever tätt ihop med honom?