VIHPS VIII

Cah - nej vem hade kunnat tro att man skulle höra till dom som inte ens lyckas med IVF?? och därefter vem hade kunnat tro att man inte skulle lyckas efter 3 IVF?? ursch hoppas bara denna mardrömsresa får ett lyckligt slut någongång så att man kan känna att man inte har kämpat i onödan..... kram tebax

Hej sötingar

Jag läser tråden och jag gråter och våndas med er Jag träffade min systers svägerska för ett par veckor sedan och hon och hennes man har varit gifta i femton år ungeför men väl itne tagit itu med det här med barn på allvar förrän på senare år pga en mängd olika faktorer - framför allt osäkra jobb, tror jag. Nu sitter de då där, båda fyllda 40 med två misslyckade ivf bakom sig och Falun dömde ut dem då de bara fick två resp ett ägg på försöken. Nu går de vidare och håller på med hemutredning parallellt med ÄD utomlands och både pengarna och tiden rullar utan att de har några som heslt garantier. Då vällde det över mig igen hur det var för ett år sedan när vi satt där på föräldrautbildningen inför adoption som vi "måste" gå för att A höll på att bli för gammal för adoption och samtidigt meckade jag järnet med Menopur och grejer med en svaaag förhoppning om att det var den misslyckade medicineringen inför första ivf som gav "dålig äggkvalitet". Det är så tungt att inte veta hur det ska bli, när man känner att allt går för fort och för fel och man vet itne om det nånsin ska få finnas små trippande fötter hemma...

Jag tror det är sunt att inte stoppa undan några känslor utan bejaka det faktum att man faktiskt är rädd för att stå ensam kvar när "alla andra" är gravida och har barn - både de som "skaffar" sina barn och de som fått kämpa... Det är nästan än värre när vänner i barnlöshetssvängenäntligen lyckas för då gläds man ju åt att någon kan lyckas och åt att just den kämpade vännen lyckats men samtidigt känns det som att ens egna chanser krymper för varje gång - för "någon" måste väl höra till de där procenten som faktiskt aldrig lyckas... Känslor är inte farliga och förbjudna utan det är vad man gör med dem som räknas Att vara öppen mot sig själv och erkänna att man innerst inne faktiskt missunnar alla människor i hela världen att de får barn måste väl vara tillåtet för annars kansek amn kvävs... Man är itne en dålig människa för det - bara en alldeles för hårt prövad människa.

(måste skicka så inte pajdatorn käkar upp allt...)

Jag vet itne vart jag vill komma med de här filosofierna... Här kommer jag och kapar tråden fast jag förunnats att bli mamma både till himlens finaste änglaflicka och jordens bamsigaste, busigaste och lättsammaste bebis Man glömmer aldrig hur det är att vara barnlös men visst trubbas udden av när man väl fått sitt knyte - något annat kan jag inte påstå. OCh visst finns det kvar ändå, den lilla smärtan över att det knappast blir syskon medan "alla andra" kan välja hur månag barn de vill ha När man står här med knytet upptäcker man också att det visst finns annat i livet än den där bebisen och allt blev inte världsbra bara för att bebisen är här. Allt i livet är inte bebis! Men man måste välja vad man vill fokusera på och själv fokuserar jag på min lilla stjärna och tänker att allt annat är petitesser (fast det kansek itne är det). Innan stjärnan var här var jag tvungen att tänka att jag visserligen inte hade en bebis, men det och det och det är faktiskt rätt bra ändå Ändock, bebis löser inte allt - konstigt nog

ÄH, nu vet jag än mindre vart jag ville komma och om jag ville komma nånvart...

Jo, jag tror att jag ville komma till att all kamp och all längtan till slut handlar om ens självkänsla och ens sätt att se på livet. Ens människovärde sitter ju inte i hur många barn man har eller om man har barn utan någon annanstans! Det är bara man själv som kan bestämma hur stark drömmen coh längtan är och vad man är beredd att satsa för att nå dit. Och om man känner att målet är långt borta... Kanske måste man våga ställa sig frågan om varför man vill nå dit? Lite skamset måste jag själv erkänna att det inte på något sätt var några ädla värden som bar mig hit... Och något ritkigt svar på frågan varför jag vill ha barn har jag nog aldrig vågat mig på att peta fram ur mitt inre Jag hoppas jag kan vara en bra mamma ändå...

(Slå mig i huvet om jag svamlar för mycket )

Tack för att jag fick bejaka min mörka sida hos er! Tack för att ni känner igen mina fula tankar. Ja, det är precis som du skriver Ma Lu, det 'r nästan värre när nån i barnlöshetenssvängen som lyckas, just därför att det gör ens situation ännu ensammare. Samtidigt finns det ju inga som man så väl unnar... För övrigt tror jag att du är en utomordentlig mamma!

Gomorron flickor!

Malu: du är så klok

Kram till alla hoppfulla kämpar som plussar snart

(och till alla oss andra också)

I'm no drug-addict, I'm a hug-addict

Tack proppens tur att en äkta HK:are kan hjälpa upp minnet

Malu det var värst vad du var filosofisk igår hoppas allt är bra med lilla stjärnan och de andra saker ni kämpar med i familjen ordnar sig!

Kram Kram

Godmorgon!

Caribe: håller tummarna och tänker på dig varje dag! Hoppas så att det ska gå bra den här gången! Ni har alla förutsättningar för det i allafall och det är ju positivt!! Hur känns det i magen? (eller så kanske jag inte ska fråga det så att du slipper analysera....fast det gör du väl ändå om jag känner dig rätt )

Maskros: Det gör mig ledsen att läsa att du inte får gå omkring på små rosa moln hela tiden! Hoppas att ni snart kommer underfund med varandra så att du slipper gå och oroa dig!!

Malu: fint skrivet! (och långt... )

Kram till er alla!

Vart har sessan tagit vägen? Semester?

Hej Lilja

Hur mås det med dig då? Föresten hur går det med GI metoden ni höll på med förut?

Jo här analyseras det eller jag önskar att jag hade ngt att analysera? I helgen så kändes det som jag var gravid, var alldeles uppblåst och öm i magen & onda bröst, men sen till igår så har alla symptom försvunnit och nu känner jag bara oro

Jag är ju inte längre en tjuvtestare heller så jag kan förkorta plågan... test skrämmer livet av mig numera!

Jag undrade just oxå vart sessan håller hus? Hoppas allt är bra!

Kram Kram!

Det är bara bra med mig. GI, vad är det för nått??? Det har jag glömt bort....hehe
Ang. symptom/icke symptom så är det nog bäst att inte känna efter dom. Jag tror att det kan gå precis hur som helst oavsett symptom..(fast jag är ju så dum så jag tror ju att jag ska känna den dagen jga blir gravid...koko, eller hur?! även fast jag vet att så inte är fallet!)