så tacksam för att familjeliv finns.

Det här är ganska tragiskt. Men det enda stället där jag visste att det fanns 100% stöd var här. På en internetsida...För inte ens en månad sen förlorade jag mina tvillingar i v.18. Och inga blommor, inga kort..nej, inte ens telefonsamtal eller ens ett mejl eller sms. I helgen var jag i stallet för första gången sen det hände. Alla där vet om det då min mamma berättade. Jag stog de flesta ganska nära där. Ingen nämde det. Ingen frågade om hur jag mådde eller frågade om mina barn...ingenting. Det ser inte annolrunda ut nån annanstans heller. Det är då man känner sig ensam. Varje gång någon mer undviker en eller undviker att prata om det känner man sig snäppet mer ensam.
Varför är människor sådana?
Ville bara skriva av mig och även tacka de på familjeliv som faktiskt bryr sig om människor. även om de inte känner de.
Tack till er alla. ni vet inte hur mycket era ord värmer i sorgen.