så tacksam för att familjeliv finns.

Många styrkekramar till dig.
Jag vet precis hur du har det då jag gått igenom samma sak fast det då var pappan o min släkt som inte brydde sig o tyckte att jag överdrev som var ledsen över nåt som inte var ett "barn", o då var ändå pappan med på förlossningen o såg den lille.

Många kramar.

Tack, jo det känns, man har redan ramlat ner i ett stort hål o vill ju ha hjälp och förståelse från sina närmaste men det man får är förnekelse som om barnet aldrig funnits.
Som svärmor sa:
Du vet väl att du aldrig kommer få tillbaka honom din son, för han var aldrig levande utanför magen och då räknas han inte som ett liv!?!?
Jag har grubblat mycket över hur hon kunde säga så och vad hon menade. Men jag tror att deras rädlsa för hur dom ska vara mot en gör att dom plumpar sej rejält.
Jag förlorade inte bara mitt barn. Jag kunde inte längre tycka om min familj på samma vis som innan vilket ledde till att vi i slutänden av alltihopa fick problem i äktenskapet o det blev skilsmässa.