så tacksam för att familjeliv finns.

usch. just det där att folk undviker. det är inte roligt alls.

jag brukar undra ofta hur jag önskar att folk reagerat. och jag kan inte för mitt liv komma på. jag vill inte att de ska fråga om det. vad hände? hur känns det? osv.
jag vill inte att de ska undvika och låtsas som ingenting. då känner jag mig kränkt i min sorg!
något vill jag de ska göra. inte säga direkt. men ett kort. en blomma. en kram. något som visar att de bryr sig om mig och barnet.

men precis som för dig så undviker vissa mäniskor. inte alls alla. men på min mans sida så låtsas de som att det regnar. vi fick inte ens en blomma från dem till begravningen!
sen fyra veckor efter hans död tog vi examen och då gratulerade de och sa att det måste vara det bästa året någonsin det här!
jo, verkligen.

nej, jag lider med dig. och beklagar verkligen. du är mamma till två barn. du har två barn fast de inte finns hos dig. och du har rätt att älska och sakna dem som vilken mamma som helst skulle göra om deras barn plötsligt försvann.
stor kram!