Efterlyser adopterade personer som man kan dela känslor och tankar med.....

Trots att jag och min adoptivmamma hade en väldigt nära kontakt när jag växte upp, saknar jag inte henne alls nu. Skumt, men så är det. Och jag vill verkligen inte ha henne i närheten av mig eller min familj. Min son har hon träffat en gång, precis när han fyllt ett år. I övrigt har hon bara sett nån bild som jag skickade per e-post. Hon ringer ibland trots att jag bett henne att hålla sig undan och varje gång jag ser hennes nummer suckar jag. Ibland svarar jag, ibland inte.

Fy vad tragiskt, man blir bestört. Jag trodde aldrig att jag skulle få denna responsen när jag startade denna tråden. Finns inga ord på hur hemskt det är, och vilka konsekvenser det blir för ens liv och hela självkänslan när man inte känner att man hör hemma hos sina a.föräldrar. Sörjer för din kompis oxå.

Min mamma har aldrig velat att jag ska snoka i mitt förflutna och hon har alltid velat ha mig som en lite docka att gulla med och som aldrig ska lämna henne. Detta funkade när jag var liten men när jag kom i tonåren upptäckte jag att det fanns annat också. Det har bara blivit värre och värre. Jag gjorde aldrig någon större revolt när jag var i tonåren för jag vågade inte, MEN vad jag ångrar det idag. Istället har jag och min egna familj fått lida för det många gånger om. Jag påminns flera ggr om dagen ibland om henne och hennes konstiga handlande under mina uppväxtår. Man skulle kunna skriva en bok om alla känslor, och upplevelser och kommentarer och hur man känner idag men just nu hinner jag inte.
Hade varit jättekul om du hörde av dig igen.
Har du ngn e-post jag kan skriva till?

Ha en bra dag! Sköt om dig!!
Hälsa din kompis

Kram AnnaSofia73

Det är nog både anknytningen och brist på känsla av samhörighet i mitt fall.
Men också mycket negativ attityd från min sk. "mormor", som helatiden högt o. ljudligt undrade hur jag skulle bli som vuxen(í ytterst negativ ton), föredrog min kusin som var hennes riktiga barnbarn osv..
Låter inte så farligt kanske, men jag tror hon påverkade min a-mamma mer än någon av dem förstod.
Nicke Nyfiken skrev 2008-09-03 23:56:38 följande:

AnnaSofie73: Vems e-post är det du vill ha, min eller nån annans? *trög* :)

www.alltombarn.se/du_och_barnet/det-svarta-faret-latt-att-peka-ut-1.14959

Läste just detta som gav mig en aha-upplevelse.
Kanske någon av er skulle uppskatta det med. / S

men vilken dålig stil..vadå gömda adoptinspapprerna dom ska man ju kunna läsa själv när man är myndig nog .. skönt att din pappa gav dig dom iaf..

Ja, den dagen jag fick träffa de mina igen är lika viktig för mig som de dagar när jag gifte mig o. fick barnen.
Är min underbara pappa oändligt tacksam för att han gav mig papperen och följde med ner för att träffa dem.

jaa va snällt av honom att han gjorde de..:) men ens ursprung är ju sååå viktigt,dock inte för alla men de flesta..

Som adoptivmamma blir jag chockad, VAD har era mammor varit så rädda för?! Och HUR kan man bara handla så mot sina barn, kan man inte se att en människa kan behöva känna sitt ursprung för att känna sig hel? För mig är det obegripligt att man kan vara rädd för sitt barns biologiska mamma, vad finns att vara rädd för? Att barnet ska föredra sin biofamilj framför en själv? Kanske är det så om man är en sådan som inte har något eget liv men för mig är den rädslan helt obefintlig.
För mig vore det fantastiskt om mina döttrar kunde finna sina biofamiljer och förhoppningsvis känna en tillhörighet, det skulle säkert lägga många pussebitar på plats i deras liv. Och jag måste erkänna att även jag är väldigt nyfiken på de kvinnor som födde mina barn, att få lära känna dem tror jag skulle föra mig ännu närmare mina döttrar, inte längre ifrån.

Hoppas dina barn en dag förstår vilken bra mamma de fått .