Att ha en narcissist som förälder

Jag växte upp med en narcissist till pappa. Mina syskon och jag brukar konstatera att ingen skulle tro oss om vi berättade vad han gjorde mot oss. Den typen av utstuderad sadistisk elakhet kan ingen utsätta små barn för - tror de som aldrig har stött på en personlighetsstörd förälder.
Det har tagit många år av terapi för mig att fungera 'normalt'. Jag lärde mig med tiden att förhålla mig till honom. Han fortsatte att jävlas in i döden så det gällde att hålla distans och skydda sig själv. Fast ibland glömde jag garden och fick rejäla verbala/psykiska smällar.
Det jobbigaste med min uppväxt var just det - att alltid behöva hålla garden mot den person som egentligen borde ha varit ett stöd.
Jag brukade åka runt på nattbussen eller ta långa omvägar från skolan för att slippa gå hem. Ibland när jag såg andra familjer genom fönstren i husen undrade jag hur det var att ha ett hem som är en trygghet och inte ett minfält. Först nu i vuxen ålder kan jag känna den där tryggheten med mitt barn.
Min enda sorg är att jag sprang rakt i armarna på nästa narcissist - pappan till mitt barn. Han tillhör den farligare, våldsamma sorten och har fått sin störning konstaterad av kriminalvården.
Jag såg inte varningstecknen utan lätt mig charmas totalt. Jag kunde inte ana vilket helvete jag hade framför mig.
Nu har jag lärt mig hur de här människorna fungerar och ser dem direkt. Tack och lov håller sig barnets pappa undan just nu och han kommer inte i närheten av mitt barn igen, oavsett vad som krävs.
Det kan låta sjukt men på ett sätt är jag lättad över att min pappa dog innan mitt barn föddes. Jag skulle antagligen inte ha umgåtts med honom mer än absolut nödvändigt ändå.
Du behöver faktiskt inte umgås med din mamma heller. Om hon inte ens kan bete sig bra mot dina barn, vilket inte förvånar mig ett dugg, så ser jag ingen vits med att de träffar henne.
Jag har fått mycket hjälp av den här boken som innehåller många bra råd om förhållningssätt till just narcissister:

www.adlibris.com/se/product.aspx

Ja, boken verkar vara svår att få tag på tyvärr.
Det är inte typiskt för narcissister att vara våldsamma, det är sant, men de är ofta oerhört lättkränkta, som du vet.
Mitt ex har dessutom psykopatiska drag och det behövdes inte mycket för att han skulle känna sig 'kränkt' om jag inte bekräftade hans grandiosa självbild och då small det, inte brutalt utan mer hårda grepp, örfilar och sparkar.
Han har misshandlat andra personer betydligt värre dock och åkte dessutom in senaste gången.
Jag läste någonstans, minns tyvärr inte var, att vissa narcissister kan bli våldsamma i den här typen av situationer och t.o.m. begå mord. Mitt ex är en mycket störd person, han kan inte fungera normalt längre, inte sköta ett jobb eller ha en fast bostad.
Min pappa däremot tillhörde de slipade narcissister och var en högt uppsatt karriärist. Han var inte våldsam men kunde få fruktansvärda utbrott och hota med stryk. En gång gav han mig en örfil, det är allt.
Det du beskriver om din mamma är helt fruktansvärt. Jag skulle absolut betrakta henne som våldsam. Om man slår sitt barn har man passerat många spärrar.

TS, jag förstår dig, även om det säkert låter skruvat för andra. En gång när min pappa hade svikit mig något fruktansvärt och satt och skrattade åt det, flög jag upp från stolen och gick emot honom med knuten näve.
All ilska jag hade lagrat vällde upp inom mig och han, min tyrann och plågoande, såg faktiskt rädd ut och backade fast han var en fullvuxen man.
Jag tror tyvärr att det är enda sättet att få en narcissist att backa - visa att du är starkare eller iaf inte längre mottaglig känslomässigt. Börja aldrig disuktera, visa inga känslomässiga reaktioner, ställ inga följdfrågor, var bara glättigt neutral när attackerna kommer. Blotta aldrig strupen med andra ord.
Med mitt ex gjorde jag ungefär samma sak. Jag polisanmälde honom och fortsatte ringa polisen så fort han visade sig. När jag var tvungen att träffa honom, igonerarde jag alla försök från hans sida att få mig på fall. Jag gav bara order, vek inte en tum och var helt lugn. Jag tror, (kan tyvärr aldrig vara säker), att han har tröttnat nu.
Narcissister vet alltid vilka de ska gå på. De satsar på personer de kan kontrollera och manipulera. Barn är ju tyvärr perfekta offer, så föräldrar är svårast att hantera. Det gäller att visa sig helt likgiltig eller bryta, som anonym nr 9.
Kan du inte träffa din mamma ensam, utan din pappa, nr 9?
Helt ärligt tycker jag att du också ska bryta med din mamma, TS. Det finns inget sunt i er relation, den tar bara energi som du borde lägga på ditt eget liv och dina barn behöver inte en sån mormor.
Min pappa är alltså död men jag är så less på att höra min mamma gå på om vilken fantastisk pappa han var. Jag säger inte emot men jag vägrar bekräfta hennes fantasibild.
På ett sätt har jag svårt att respektera henne eftersom hon stod bredvid och såg på när han plågade oss. Hon är en svag person tyvärr, en kvinna som levde helt genom sin man och han jävlades med henne också in i det sista.
Jag är bara glad att jag inte gick i hennes fotspår utan bröt med pappan till mitt barn. Gud nåde den som försöker göra något mot mitt barn! Till skillnad från mina föräldrar, vet jag vilken gåva ett barn är och vilket ansvar jag har.
En väninna till mig arbetar inom psykiatrin och gick på en föreläsning med en expert på narcissister. Experten konstaterade att narcissister är bland de svåraste patienter som finns, hon uppmanade t.o.m. till att undvika narcissistiska patienter om man inte ville ha ett litet helvete att arbeta med (!).
Det säger något om vilka människor vi har haft som föräldrar. Ibland måste man bryta för att överleva.

TS, det ligger i sjukdomens natur att inte kunna/vilja inse att något är fel och därmed söka hjälp. Narcissister är väldigt svårbehandlade och har oftast en usel behandlingsprognos.
Mitt ex anser självklart att kriminalvården har fel. Han har inga psykiska problem, enligt honom själv, och han har absolut inte gjort något kriminellt, (trots att han fick tre år), och OM han nu gjorde något dumt så var det förstås offrets fel.
Min pappa vägrade ens gå i närheten av en psykolog även om han gärna analyserade sig själv. Det var ju hans favoritämne.
Man ska komma ihåg att den här personlighetsstörningen är ganska ovanlig och framför allt förekommer hos män. Den förväxlas ofta med "borderline", som är betydligt vanligare hos kvinnor. Det är möjligt att en del av de mödrar som beskrivs i den här tråden egentligen har borderline. (Jag tror att det heter instabil emotionell personlighetsstörning numera).
En person kan också ha flera störningar samtidigt. Jag citerar en artikel från wiki:
"Personer med narcissistisk personlighetsstörning kan ha multipla personlighetsstörningar, vanligen histrionisk, borderline, paranoid och antisocial."
sv.wikipedia.org/wiki/Narcissistisk_personlighetsst%C3%B6rning

(sambon), det är klart att du inte kan förhålla dig till honom så länge ni har en relation. Det är i princip omöjligt att leva med en narcissist.
Läs berättelserna här och tänk på att ditt barn kommer att uppleva sin barndom på samma fruktansvärda sätt om du inte går nu.
Mitt ex ställde till ett helvete när jag gick men du kan räkna med att din sambo är rädd om sitt eget skinn, som alla narcissister. Om du bara är konsekvent och polisanmäler varje hot, (börja spela in dem redan nu, utan bevis blir det svårt), och dokumentera alla övertramp, så kommer han till slut att tröttna och strunta i er.
Men du måste förbereda dig noga och aldrig visa dig svag inför honom.
Ring kvinnojouren, de kan den här typen av män.

www.roks.se

Det hade kunnat vara jag som skrev det där med att "lära sig" bli normal!
Skrämmande att konsekvenserna av att leva med en narcissistisk förälder är så lika.
Jag gjorde precis som du - studerade andra 'normala' människor, analyserade deras beteende och kom med tiden fram till vad som är gångbart socialt.
Jag gick från att vara ett mobboffer i grundskolan och en märklig, självdestruktiv tonåring till att bli "socialt kompetent", som det heter.
Numera får jag lätt nya vänner och blir alltid inbjuden till tillställningar på jobbet och i bekantskapskretsen. Det är förstås jättetrevligt men även när jag är mitt i smeten känner jag mig utanför.
Med risk för att låta skrytsam, (det var för övrigt en dödssynd i mitt hem, bara pappa fick berömma sig själv), så är jag rätt omtyckt men jag har aldrig fattat varför. Jag kan se mig själv i relation till andra men inte tvärtom.
Andra beskriver mig som "trygg, stark, självsäker, rolig och social" men inom mig kämpar jag alltid med självföraktet och känner mig liksom skadlig för andra, fast jag inte alls är det.
Jag ser andras ömma punkter direkt och vet att jag skulle kunna bryta ner dem om jag ville men jag är inte som min pappa.
En person med en relativt normal uppväxt kan nog aldrig förstå det där fullt ut. Det känns som om jag måste skydda sådana personer från mig själv, från mina erfarenheter, så att inte DE ska må dåligt.
Jag träffade en man för ett tag sen som har vuxit upp med en mamma som låter misstänkt narcissistisk och han förstod faktiskt. Det var mycket vi inte behövde säga till varandra. Vi har ett av/på-förhållande men jag har kommit fram till att det borde vara på . Jag kände en stark närvaro med honom, som om det inte behövdes något socialt 'filter'.
Jag reagerade likadant som du på boken. Det var länge sen jag läste den men jag hoppas att du får några bra råd om hur du kan förhålla dig till din mamma.