Forum Relationsproblem - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Att ha en narcissist som förälder

    Tis 2 sep 2008 18:42 Läst 53156 gånger Totalt 108 svar
    Anonym (Dotte­rn)
    Visa endast
    Tis 2 sep 2008 18:42

    Jag är fullständigt övertygad om att min mor är narcissist. Varje gång jag läser om störningen blir jag mer övertygad. Innan jag ramlade på en förklaring hade jag en förtvivlad tid där jag klandrade mig själv, hatade mamma och grät av förödmjukelse varje gång hon flög ut över mig i sina hätska attacker.

    Om jag skulle ta och beskriva henne lite:
    *Hon vill alltid vara i centrum, avsett när och hur så vill hon sitta på kortsidan av bordet, hålla bästa talet, höras mest och bli mest beundrad.
    *Alla andra är idioter och hon fnyser åt alla, oavsett hur smarta de är. Jag är ett särskilt utvalt mål.
    *Hon har alltid rätt, även när hon har fel. När jag var liten kunde hon ta mina argument och vända på diskussionen så det blev hennes. Jag var över 20 år innan jag upptäckte fenomenet.
    *Hon tycker själv att hon är Klippan och Jobbaren på sitt jobb. Ändå tillbringar hon ganska mycket tid med att maska.
    *Hon är den enda i hela världen som Kan Allt på sitt jobb, det är hon väldigt noga med att upplysa alla om.
    *Hon hatar karlar numera. De är idioter allihop, även min man som faktiskt är den som är snällast mot henne - av alla i hela världen faktiskt.
    *Hon tycker jag är knäpp som vill konferera men honom innan jag tar beslut som rör hela familjen; det är väl bara att bestämma och sen berätta för honom. Som om det var en diktatur!
    *Hon tar aldrig personligt ansvar för saker som är hennes eget fel. Hon har ALDRIG erkänt att hon haft fel! Hon har - total i hela mitt liv - sagt förlåt färre gånger än handens fingrar.

    Det här är en narcissist:

    Narcissisten ser sig själv som mer värd än omgivningen.
    Narcissisten kräver, och tycker sig ha rätt till mycket uppmärksamhet av sin omgivning.
    Narcissisten kan inte se sina egna brister och svagheter.
    Narcissisten kan inte känna medkänsla med sina medmänniskor.Han har en brist på empati.
    Narcissisten kan inte ta kritik. Blir rasande och förödmjukad om han/hon blir kritiserad.
    Källa: www.psykopat.se

    Ser ni likheterna?
    Jag har inga andra saker som säger något om henne. Hon är inte generös, inte snäll, inte empatisk, jättetrevlig i början och totalelak vid minsta lilla, hämndlysten, ensam, egenmäktig. Jag har inte några försonande drag att komma med - hon är inte ens snäll med mina barn! Hon särbehandlar dem och tillfredställer inte ens deras basala behov till förmån för hennes lättja (dvs hon orkar inte torka dem ordentligt, göra riktig mat och ge dem möjlighet att sova på dagen) hon säger aldrig nej till dem och skyller deras ignorerande av henne på att JAG inte lärt dem säga nej!
    Men i hennes värld är hon ju jättesnäll - de får göra som de vill när de är med henne! (i min värld är det inte alls snällt, barn vet inte sånt som vuxna vet) Hon tycker själv att hon är trevlig och glad - jag ser det i nästa steg: när hon är i centrum är hon det. När man ignorerar/delar uppmärksamheten till förmån för resten av sällskapet visar hon en annan sida. Då går hon på små bitska kommentarer. Typ: "ska du verkligen ha mer, du som är så tjock" och liknande. Hon blir en hämdlysten skata helt enkelt.

    Jag behöver ingen medömkan, jag har greppat min och hennes situation för ganska länge sen och försökt ändra mitt beteende så hon inte får sina anfall av Egon mot mig. Bla är jag sällan eller aldrig ensam med henne, det är en vanlig "trigger" till attacker.

    Men det måste finnas fler än jag som lever med en narcissist! Hur gör andra? Är det någon som lyckats få en diagnos på "sin" narcissist?

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-09-08 15:30
    www.geocities.com/zpg1957/narcissists.htm
    En länk som har checklista. På engelska.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-09-10 14:48
    mental-health.families.com/blog/category/1396
    En till bra länk på engelska.

  • Anonym (08)
    Visa endast
    Tis 2 sep 2008 18:44 #1

    Låter som en narcissist alt. missbrukare ja (har erfarenhet själv av den typen av människor så jag vet hur du har det).

  • Anonym (Min mamma)
    Visa endast
    Tis 2 sep 2008 18:57 #2

    Herregud...*fick tårar i ögonen*...DETTA skulle kunna vara jag som skrivit! På pricken!
    Känner igen mig i nästan allt du skrivit.
    Min mamma har inte ngn diagnos, bara den jag själv ställt. Och att det inte är frisk att vara så mot andra människor;speciellt inte sina egna barn. Det känns så skönt att veta det själv.

    Jag är 32år och växt upp med en sådan mamma, då mina föräldrar skilde sig. DEssutom har jag en väldigt konflikträdd pappa, som inte gör det hela mycket bättre...

    Jag tog avstånd från henne för 4år sedan, orkade inte med henne helt enkelt och mår mycket mycket bättre nu.

    Hur ser er familjesituation ut?

    Oj, det var så mycket jag kände igen där i vad du skrev, såsom att jag och den mannen jag nu är gift med, när jag träffade honom så sa hon att det är ju härligt med kärlek med det tar alltid slut.
    När jag var liten fick jag höra många många gånger att hon önska att jag aldrig var född. osv osv
    Ja, jag har massor jag skulle kunna berätta, och du vill "prata" mer.

  • Anonym (Dotte­rn) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 2 sep 2008 19:07 #3

    Ja, det är själva tanken med en sån här tråd...
    Jag visste att jag inte är ensam!

    Jag är 4 år äldre än du, det tar nog så (30+) lång tid innan man vuxit ur rollen man är tilldelad av en sån. Min morsa har inte levt med en man på 25 år eller så, finns ingen som tar ner henne på jorden. Jag har aldrig tagit avstånd från henne, jag har bara hållt mig borta. Aldrig något uttalat.
    Men jag hade en period när jag åkte därifrån direkt om hon börjad med sitt "tugg", DrPhil hade ett bra tips där: man lär folk hur man vill bli behandlad. Det fungerar faktiskt ganska bra, inte helt eftersom hon ändå är som hon är.
    Tyvärr är jag ensam i detta, mitt syskon tror bara att hon "levt ensam" för länge - ingen att stöta sig med, fila ner värsta kanterna liksom. Det har varit jag som stått där, men det ger bara mig hårda stötar, inte har det filat ner henne nånting iallafall.
    Anonym (Min mamma) skrev 2008-09-02 18:57:46 följande:


    Herregud...*fick tårar i ögonen*...DETTA skulle kunna vara jag som skrivit! På pricken!Känner igen mig i nästan allt du skrivit. Min mamma har inte ngn diagnos, bara den jag själv ställt. Och att det inte är frisk att vara så mot andra människor;speciellt inte sina egna barn. Det känns så skönt att veta det själv.Jag är 32år och växt upp med en sådan mamma, då mina föräldrar skilde sig. DEssutom har jag en väldigt konflikträdd pappa, som inte gör det hela mycket bättre...Jag tog avstånd från henne för 4år sedan, orkade inte med henne helt enkelt och mår mycket mycket bättre nu.Hur ser er familjesituation ut?Oj, det var så mycket jag kände igen där i vad du skrev, såsom att jag och den mannen jag nu är gift med, när jag träffade honom så sa hon att det är ju härligt med kärlek med det tar alltid slut.När jag var liten fick jag höra många många gånger att hon önska att jag aldrig var född. osv osvJa, jag har massor jag skulle kunna berätta, och du vill "prata" mer.
    Jag vill gärna veta mer om din situation, det är så svårt att få grepp om det här eftersom en narcissist aldrig skulle gå till psyk eftersom de aldrig har fel...
  • Anonym (Dotte­rn) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 2 sep 2008 19:09 #4

    Situationen är att jag håller mig borta, träffar henne aldrig ensam och rent generellt aldrig svarar eller pratar med henne.

    Då fungerar det. Men det håller inte för vi träffas ju förr eller senare, då brukar det bli illa.

  • Anonym (Dista­ns)
    Visa endast
    Tis 2 sep 2008 19:28 #5

    Jag växte upp med en narcissist till pappa. Mina syskon och jag brukar konstatera att ingen skulle tro oss om vi berättade vad han gjorde mot oss. Den typen av utstuderad sadistisk elakhet kan ingen utsätta små barn för - tror de som aldrig har stött på en personlighetsstörd förälder.
    Det har tagit många år av terapi för mig att fungera 'normalt'. Jag lärde mig med tiden att förhålla mig till honom. Han fortsatte att jävlas in i döden så det gällde att hålla distans och skydda sig själv. Fast ibland glömde jag garden och fick rejäla verbala/psykiska smällar.
    Det jobbigaste med min uppväxt var just det - att alltid behöva hålla garden mot den person som egentligen borde ha varit ett stöd.
    Jag brukade åka runt på nattbussen eller ta långa omvägar från skolan för att slippa gå hem. Ibland när jag såg andra familjer genom fönstren i husen undrade jag hur det var att ha ett hem som är en trygghet och inte ett minfält. Först nu i vuxen ålder kan jag känna den där tryggheten med mitt barn.
    Min enda sorg är att jag sprang rakt i armarna på nästa narcissist - pappan till mitt barn. Han tillhör den farligare, våldsamma sorten och har fått sin störning konstaterad av kriminalvården.
    Jag såg inte varningstecknen utan lätt mig charmas totalt. Jag kunde inte ana vilket helvete jag hade framför mig.
    Nu har jag lärt mig hur de här människorna fungerar och ser dem direkt. Tack och lov håller sig barnets pappa undan just nu och han kommer inte i närheten av mitt barn igen, oavsett vad som krävs.
    Det kan låta sjukt men på ett sätt är jag lättad över att min pappa dog innan mitt barn föddes. Jag skulle antagligen inte ha umgåtts med honom mer än absolut nödvändigt ändå.
    Du behöver faktiskt inte umgås med din mamma heller. Om hon inte ens kan bete sig bra mot dina barn, vilket inte förvånar mig ett dugg, så ser jag ingen vits med att de träffar henne.
    Jag har fått mycket hjälp av den här boken som innehåller många bra råd om förhållningssätt till just narcissister:

    www.adlibris.com/se/product.aspx

  • Anonym (Dotte­rn) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 2 sep 2008 19:41 #6

    Bra tips; måste åka på biblioteket ser jag.
    Men jag trodde att narcissiter inte var våldsamma? Att de passerar ännu en gräns då coh landar i psykopat, sadist eller nåt?
    Man lär sig något nytt varje dag.

    Iofs, min mamma slog mig oftare ju äldre jag blev. När jag började säga ifrån blev det varje gång jag öppnade munnen. Inte så det kom blod mer än nån gång men det beror nog mest på hennes fenomenalt svaga kropp...
    Senast är i.. våras? vintras? Ja, det är inte ens ett år sen. *poff* på axeln om det inte passar henne det jag gör/säger.

    Fy va jobbigt med en sån pappa!
    Anonym (Distans) skrev 2008-09-02 19:28:25 följande:


    Jag växte upp med en narcissist till pappa. Mina syskon och jag brukar konstatera att ingen skulle tro oss om vi berättade vad han gjorde mot oss. Den typen av utstuderad sadistisk elakhet kan ingen utsätta små barn för - tror de som aldrig har stött på en personlighetsstörd förälder.Det har tagit många år av terapi för mig att fungera 'normalt'. Jag lärde mig med tiden att förhålla mig till honom. Han fortsatte att jävlas in i döden så det gällde att hålla distans och skydda sig själv. Fast ibland glömde jag garden och fick rejäla verbala/psykiska smällar.Det jobbigaste med min uppväxt var just det - att alltid behöva hålla garden mot den person som egentligen borde ha varit ett stöd. Jag brukade åka runt på nattbussen eller ta långa omvägar från skolan för att slippa gå hem. Ibland när jag såg andra familjer genom fönstren i husen undrade jag hur det var att ha ett hem som är en trygghet och inte ett minfält. Först nu i vuxen ålder kan jag känna den där tryggheten med mitt barn. Min enda sorg är att jag sprang rakt i armarna på nästa narcissist - pappan till mitt barn. Han tillhör den farligare, våldsamma sorten och har fått sin störning konstaterad av kriminalvården.Jag såg inte varningstecknen utan lätt mig charmas totalt. Jag kunde inte ana vilket helvete jag hade framför mig. Nu har jag lärt mig hur de här människorna fungerar och ser dem direkt. Tack och lov håller sig barnets pappa undan just nu och han kommer inte i närheten av mitt barn igen, oavsett vad som krävs. Det kan låta sjukt men på ett sätt är jag lättad över att min pappa dog innan mitt barn föddes. Jag skulle antagligen inte ha umgåtts med honom mer än absolut nödvändigt ändå.Du behöver faktiskt inte umgås med din mamma heller. Om hon inte ens kan bete sig bra mot dina barn, vilket inte förvånar mig ett dugg, så ser jag ingen vits med att de träffar henne.Jag har fått mycket hjälp av den här boken som innehåller många bra råd om förhållningssätt till just narcissister:www.adlibris.com/se/product.aspx...
  • Anonym (Dista­ns)
    Visa endast
    Tis 2 sep 2008 20:09 #7

    Ja, boken verkar vara svår att få tag på tyvärr.
    Det är inte typiskt för narcissister att vara våldsamma, det är sant, men de är ofta oerhört lättkränkta, som du vet.
    Mitt ex har dessutom psykopatiska drag och det behövdes inte mycket för att han skulle känna sig 'kränkt' om jag inte bekräftade hans grandiosa självbild och då small det, inte brutalt utan mer hårda grepp, örfilar och sparkar.
    Han har misshandlat andra personer betydligt värre dock och åkte dessutom in senaste gången.
    Jag läste någonstans, minns tyvärr inte var, att vissa narcissister kan bli våldsamma i den här typen av situationer och t.o.m. begå mord. Mitt ex är en mycket störd person, han kan inte fungera normalt längre, inte sköta ett jobb eller ha en fast bostad.
    Min pappa däremot tillhörde de slipade narcissister och var en högt uppsatt karriärist. Han var inte våldsam men kunde få fruktansvärda utbrott och hota med stryk. En gång gav han mig en örfil, det är allt.
    Det du beskriver om din mamma är helt fruktansvärt. Jag skulle absolut betrakta henne som våldsam. Om man slår sitt barn har man passerat många spärrar.

  • Anonym (Dotte­rn) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 2 sep 2008 20:21 #8

    Jorå, det är inte många spärrar som fungerar normalt på henne, nä.
    Men att få henne att begripa det?

    Tyvärr är inte hennes "misshandel" värst, det är det konstanta nervärderande hon utsatt mig för. Slagen är få och inte så hårda, hon tappar besinningen när jag säger emot bara.
    Nån gång har jag slagit tillbaka; hårt. Hon smällde nästan av första gången, sen har hon brutit ut i gråt de senaste gångerna. Jag slår för att hon ska fatta att jag är starkare; det verkar ha hjälpt. Hon slår inte ofta nu!

    Det låter helt bisarrt när jag skriver det såhär.
    Hon klappar till mig på armen, jag klappar tillbaka på hennes arm så att det känns. Sen beklagar hon sig över att jag slår henne! Men slå inte mig då! säger jag alltid. Du vet att jag är starkare.
    Men det glömmer hon ibland.
    Jag har iallafall slutat med det nu, hon får väl komma med sina flugviktspluffar; det gör inte ens ont. Jag bara påminner henne om att jag är starkare.

    Jag har funderat på det där: jag vägde lätt 20kg muskler mer än henne. Jag var/är nästan lika stark som en kille; ändå slår hon. Det är som att det inte går in i skallen på henne att det är lönlöst! I början anväde hon tillhyggen; skor, sopen; det som fanns. Knytnävar.
    När jag klappade tillbaka första gången gick hon över till att fessa till ett slag på axeln bara. *pjuff* Om jag ser det komma gör det ondast på henne när jag hindrar henne från att komma fram: ändå fortsätter hon!

    Jag tror att hon tror att det hjälper henne att ha kontroll över mig. (kontroll; pjffft)
    Men hennes agerande tyder på att själva kontrollen är viktigare än medlen.

  • Tis 2 sep 2008 20:29 #9

    Hej! Vad skönt att höra att det finns fler med narcissistiska föräldrar:) Min pappa har en narcissistisk personlighetsstörning, jag har själv diagnostiserat honom och även min mamma menar att han har en sådan personlihetgstörning. Jag är dålig på att hantera min pappa, så jag valde att bryta kontakten med honom, hur jag än gör och vad jag än säger så ska jag ju bara tala om hur bra han är och tycka synd om honom och hålla med honom. Jag blev helt tömd av att träffa honom, dessutom upptäckte jag att han chattade sexuellt med tonårstjejer på nätet och det var droppen som fick bägaren att rinna över. Det som jag tycker är svårt är att ha kontakt med min mamma som bor ihop med honom, jag kan ju aldrig åka hem till dem och barn barnen får ju heller inte träffa sin morfar. Det är så svårt, hur förhåller ni er eller vilken kontakt har ni med den andra föräldern som inte är narcisst? Någon mer som som valt att bryta kontakten med narcissisten?

  • Anonym (Dotte­rn) Trådstartaren
    Visa endast
    Ons 3 sep 2008 08:18 #10

    Tja, min pappa är lite speciell med, jag har lite sådär lagom distanserad kontakt med honom. Man kan säga att det är otroligt att de ens höll ihop så länge att vi hann bli till!

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll