Att ha en narcissist som förälder

Anonym (Ännu en) skrev 2008-09-03 13:05:42 följande:

jag som var anonym inlägg 19 men skriver till sambon nu så man förstår vem som är vem om fler skriver.

nej han hade fått den diagnosen på rättspsyk innan jag lärde känna honom så att läsa boken var ett beslut jag gjorde för att lära mig mer om vad det egentligen var. han har å andra sidan fått andra "diagnoser" han var inte fullt ut men hade psykopatdrag enligt dom, vilket jag iof kan se men det är nog mest narcissisten i honom som gör honom som han är. han har ett hett temprament och har tidigare varit väldigt våldsam av sig men lärt sig tackla det mera.

han har ju också gått hos psykologer många ggr. käkar mediciner för att hålla humöret under kontroll osv. men tycker inte dom verkar rikta in si gpå rätt saker. han går ju inte dit och säger "hej jag är narcissist, kan ni hjälpa mig" utan det fokuseras mycket på att kontrollera sitt humör vilket ju också gått hyffsat bra men det är ju så mycket mer.

jag är inte så mycket rädd för honom, att han blir arg eller kastar ur sig långa ramsor med elakheter är inget jag höjer på ögonbrynen åt längre. det som bitit sig fast är dock hoten om saker han ska göra. jag tror inte på dom egentligen när han säger de men det har nog länge gjort att jag dragit mig från att göra slut. det är alla möjliga påhitt om vad han ska göra för att förstöra för mig i mitt liv. och helst inte bara för mig utan även för hela min familj och även för vårat barn. oftast brukar det ju iof låta som om barnet inte kommer att se mig igen osv osv. även fast jag vet att det är mycket snack och liten verkstad så ligger det där och gnager nånstans i bakhuvudet så fort jag vill dra.

läste bla i boken "men jag då" att man ofta dras till en narcissistisk partner om någon av föräldrarna varit så. kan nog erkänna att jag ser en liten uns av narcissism i min egen mor men om man jämför henne med min kille så är hon ju ingenting. dom har likheter men hon är ändå en otroligt varm och underbar kvinna som gett mig och mina syskon enormt mycket kärlek i våran uppväxt. och hon och jag har inga problem att komma överens så länge vi inte bor under samma tak. märker knappt av de tendenserna längre sen jag flyttade hemifrån heller. men det var intressant att komma till insikt med varför jag dragits till denna satans avkomma till karl!

apropå om han vet att han är sjuk. jo han vet vad de sagt till honom, och han kan hänvisa till det ibland och verkar förstå det. ibland kan han dock stå och prata om att han är friskförklarad och att han inte alls är sjuk och att jag är den som är psykstörd(jag säger inte ens så till honom fast han helt klart är det)bara för att jag varit deprimerad. så man vet inte riktigt hur det är. han har ju haft problem och vart in och ut på psykmotagningar och kuratorer osv sen han var 7 år eller nåt.

Anonym (Ännu en) skrev 2008-09-03 13:38:07 följande:

vad skönt att ni har hamnat rätt där :)

ja förut kunde han hota med fysiskt våld men senare har det mer handlat om att typ göra illa folk som jag bryr mig om eller att bränna ner deras hus eller att förstöra för mig på mitt nya jobb, se till att barnet inte får träffa mig osv osv. kommer inte ens ihåg allt men han har varit väldigt kontrollerande och svartsjuk och det som ligger och oroar mig är kanske att han skulle lägga tid på att kolla upp vad jag gör, följa efter mig eller liknande när jag lämnat honom. på något sätt har det kännts tryggare att ha honom nära inpå så man vet vart man har honom. men jag vet ju att det är helt fel och att man inte kan leva under dom förhållanderna.

jo jag vill verkligen göra slut. skulle egentligen blivit så i början på året då jag flyttade men han lyckades övertala mig på något vis så nu har vi något slags särboförhållande.

tja du, hans familj vet hur han är och jag tror faktist inte att de står på hans sida i något läge då det gäller oss. hans mamma sa tom åt mig en av de första gångerna vi träffades att jag inte borde vara med ***** för han är inte snäll. *suck* att man inte insåg då att om hans egen mamma säger så så är det kanske sant! men då var man väl mitt i nyförälskelsen och totalt blind.

är mycket pga barnet som det är svårt faktist. både han och jag är överens om att ifall inte barnet fanns så skulle vi gjort slut för länge länge sen. han kan inte ta ansvar för barnet själv och har lagt över det ansvaret på mig att de ska kunna ha en relation. vet att det inte är min sak men har jättesvårt att släppa det, tycker ju synd om barnet :(

Anonym (Dottern) skrev 2008-09-05 08:35:12 följande:

Nu när jag ser dem igen så vet jag att jag faktist kommit steget längre efter att jag läst boken. en av de som fastnade extra hårt var "tänk på N som en 2-åring" tror vårat barn var precis 2 år när jag läste boken och jag kunde konstatera att deras kontroll över sina känsloliv låg på ungefär samma nivå. nu två år senare börjar barnet bli bättre än pappan. riktigt skrämmande.

är det någon som har tips på hur sjutton man gör slut med en narcissist?? det bär verkligen emot men jag måste. fixar inte det här längre.

det är rätt stor skillnad i att tro på sig själv och att vara sjuk. bristande empati kan ju såklart vara ett problem men är man medveten om det själv kan man faktist bättra på den!

Anonym (kräks) skrev 2008-09-11 09:15:19 följande:

det går inte att få en människa utan empati att förstå saker automatiskt, det är det som är det jävliga. jag skulle säga att det inte bara är svårt att leva med en sån människa utan det GÅR inte. jag håller på att bryta mig loss från min kille. tyvärr så slutar han ju inte vara pappa till vårt barn för det :/