Att ta kontakt med sin svenska biologiska mamma

Tackar så mycket :)

Först och främst, tack för alla svar och tips!
Jag har funderat mycket på att skicka ett brev och vad det kan ha för konsekvenser, både positiva och negativa. Det positiva är väl att hon får tid att tänka och att det inte blir lika plötsligt som om jag skulle knacka på utan förvarning. Samtidigt vet jag ju inte om någon annan i hennes familj öppnar hennes brev och på så sätt får reda på det. Eller om hon öppnar det när någon av dem är i närheten. Då lär de ju vilja veta vad det handlar om och på så sätt hamnar min biologiska mamma i en svår situation.
Frågan är ju om hon har berättat för sin familj, men det tror jag inte. Från mina adoptivföräldrar har jag fått reda på att anledningen till att jag adopterades bort var att min biologiska mamma och pappa separerade och min mamma ville inte att jag skulle växa upp utan pappa. Som jag ser det är det ingen skam i ett sådant val som det kanske hade varit om jag varit "ett misstag". Om hon skäms över sitt val förstår jag att hon inte vill att någon ska veta, men samtidigt måste det vara jättesvårt att berätta att man har adopterat bort ett barn för sin "nya" familj. Eller? Jag vet att hon har minst två döttrar och jag förmodar att hon har en man för det stod tre bilar på uppfarten till hennes hus. Så ett brev kan också vara "riskfyllt"...
Att bara knacka på är inte ett alternativ längre då jag har insett vad det kan innebära. Om hon bott själv hade det varit annorlunda men nu när jag vet att hon har familj kan det förstöra för mycket .Jag vill helst inte hamna i samma situation som Penapönas väns familj. Men det känns ju som ett brev kan få den effekten också.
Att ta kontakt med AFO eller familjerätten är också ett jättebra tips. För att få hjälp från AFO måste man tydligen vara medlem och man får ut medlemsblad 3-4 gånger per år. Detta kan tyvärr vara ett problem då jag fortfarande bor hemma och mina adoptivföräldrar inte vet om att jag söker efter min biologiska mamma. Det känns som de inte riktigt skulle förstå och att de tar det som ett svek. Jag har inte jättebra kontakt med min adoptivföräldrar när det gäller kommunikation på det personliga planet. Aldrig riktigt kännt att jag kan prata om vad som helst med varken mamma eller pappa. Jag har frågat om min adoption några gånger och de har svarat men inte verkat särskilt glada över att jag frågar. Så AFO får nog vänta tills jag flyttar hemifrån. Familjerätten verkar ju vara ett bättre alternativ om man nu inte kan be AFO att inte skicka medlemsblad. Hur tar man kontakt med familjerätten? Genom kommunen?

Uppdatering:

I onsdags tog jag kontakt med familjerätten och fick svaret att de aldrig varit med om ett liknande fall och skulle kolla upp hur de kunde hjälpa till och höra av sig igen. Idag (fredag) ringde de upp. Vi bestämde att jag ska hämta mina adoptionshandlingar på kommunarkivet och sedan ringa upp igen för att bestämma ett möte. Efter en stunds samtal visade det sig att kvinnan jag pratade med och senare kommer möta hade hand om min adoption för 19 år sedan :P Hon tyckte att hon kände igen mitt efternamn när jag presenterade mig första gången men först idag kom hon ihåg fallet och hon tyckte det ska bli spännande att träffa mig. Och jag tycker det ska bli jättespännande att träffa henne. Kan vara intressant och höra hennes "version" av det hela eller vad man ska kalla det.
Det går framåt iallafall!

Uppdatering:

Har äntligen fått mina papper från både tingsrätten och kommunarkivet. Det var intressant att läsa samtidigt som jag fick reda på lite mindre rolig information. Eller vad man ska kalla det.
BM = min biologiska mamma
Jag citerar:
"BM förstod först i ett slutskede av graviditeten (dec) att hon väntade barn, trots att hon tagit p-piller och haft regelbunden mens. BM är ensamstående och har ingen kontakt med den uppgivne barnafadern. Redan innan barnet var fött var BM inställd på att adoptera bort barnet. Hon har undertecknat adoptionssamtycke. Den uppgivne barnafadern är hörd och har sagt sig vara överens med BM om adoption."
Versionen jag fått höra från mina föräldrar är att mina biologiska föräldrar separerade under graviditeten och att min biologiska mamma inte ville att jag skulle växa upp utan pappa. Nu i efterhand förstår jag att man inte berättar för ett barn att man är resultatet av en "för sen abort" men just när jag läste det blev jag ju lite ledsen att mina föräldrar ljugit för mig.
Nästa utdrag verkar vara från en läkares anteckningar:
"BM har bett att få slippa veta könet på barnet"
"Besöker BM på sjukhuset, barnet föddes under gårdagen, allt förlöpte väl och BM ska åka hem idag. Hon skall hämtas av sina föräldrar. Hon står fast vid sitt beslut att lämna barnet. Hon säger att det känns underbart att det är över, nu vill hon bara komma hem och komma igång igen. Hon kan inte tänka sig att ta hand om ett barn, hon känner panik när hon tänker på vad det skulle innebära. Hennes föräldrar har erbjudit sig att ställa upp men det förändrar inte hennes ställningstagande. Den uppgivne fadern vet inte att barnet är fött. BM är besviken att han inte hört av sig till henne för att höra hur hon har det och därmed tänker hon inte heller kontakta honom."
När jag läste det här blev jag också lite ledsen. Först och främst "känns underbart att det är över" på något sätt... samtidigt vet jag att jag hade kännt precis likadant om jag blivit med barn när jag är 22 år. Så även där förstår jag anledningarna till att det står som det gör eller vad man ska säga.
Jag fick de här papprena i fredags och ringde kvinnan på familjerätten för att bestämma ett möte. Förhoppningsvis ringer hon mig imorgon så att vi kan bestämma en tid så snart som möjligt.
Jag känner mig inte riktigt lika säker på att ta kontakt med min biologiska mamma längre, nu när jag har "fått reda på sanningen". Men jag vet inte riktigt... Det var ju ändå 20 år sedan... samtidigt har ju hon ny familj nu och vill kanske bara glömma allt som hände då och aldrig mer minnas. Jättesvårt att säga.
Ny uppdatering efter mötet med familjerätten.

Det har hänt så mycket sen sist både i mitt privatliv och med sökandet efter min biologiska mamma så man kan säga att jag inte riktigt orkat skriva om det men nu känner jag mig redo eller vad man ska säga :P

Sen jag var på familjerätten har det hänt jättemycket. Vi pratade om hur jag kände om att vara adopterad och hur mina adoptivföräldrar är och hur jag kände efter att fått läsa mina papper och lite hur jag mådde just nu rent allmänt. Vi kom iallafall fram till att hon skulle skriva och skicka ett brev till min biologiska mamma där hon berättade lite om mig och att jag gärna ville träffa henne antingen på familjerätten med min kontakt eller bara vi två och lite sånt. På nåt sätt iallafall. Och det skickade hon i slutet av oktober ungefär. Men varken min kontakt eller jag hörde nånting från min biologiska mamma så jag blev ju lite osäker på om det kommit fram och så. Under mötet bestämde vi också att min kontakt skulle försöka få tag på dokumenten med faderskapstestet så att vi kunde förstå varför det inte var fastställt. Någon vecka senare ringer hon och berättar att jag måste kolla upp det själv eftersom att de ligger på kommunarkivet under mitt namn. Så jag ringer till kommunarkivet och det visar sig att mannen hon sagt var pappan och som beviljat min adoption och allt inte var pappan. Det faställdes genom blodprov och man gjorde det en extra gång just för att min biologiska mamma sagt att det var han. Enligt papprena fanns det inga fler kandidater så utredningen lades ner vilket betydde att jag inte kunde få reda på vem min biologiska pappa var om min biologiska mamma bara inte velat berätta just då.
För ungefär en vecka sedan ringer min kontakt på familjerätten och berättar att min biologiska mamma har ringt till henne och jag blev ju väldigt glad först. Fast det visar sig att min biologiska mamma inte vill träffa mig för hon tycker att det är obehagligt att vi bor så nära. Det tolkar jag som att hon inte vill ha mig i sitt liv alls utan hade kunnat gå med på att träffa mig nån gång bara för att prata och inget mer. Det måste jag ju självklart respektera men det hade ju varit kul att iallafall se hur hon ser ut. Så berättade hon lite om sig själv och det visar sig att hon också är adopterad från Sverige fast från en stad ungefär en timme härifrån. Hon menade att det var lättare att lämna bort mig till adoption eftersom att hon själv visste hur det var att vara adopterad från Sverige. Under den korta tiden hon var medveten om att hon var gravid med mig letade hon upp sin biologiska mamma men hon tog aldrig kontakt. Hennes biologiska mamma var tydligen 16 år när hon blev gravid och kunde därför inte behålla barnet. Hennes biologiska föräldrar förblev ett par efter att hon föddes så hon har två biologiska syskon som hon vet om men inte tagit kontakt med. Hennes biologiska mamma, min biologiska mormor, dog år 2000 av bröstcancer så det var jag tacksam att jag fick reda på.
Sen berättade hon att hon har en till biologisk dotter som hon inte berättade namn och ålder på men jag antar att det var flickan jag såg när jag körde förbi hennes hus när jag precis fått reda på var hon bodde. Hon är gift med en man som inte är pappa till hennes dotter. Dotterns pappa dog för 7 år sedan och han visste om att jag finns. Hennes dotter och nuvarande man vet inte om att jag finns och det var ganska uppenbart att hon vill behålla det så. Hon berättade också att hon vetat var jag bor sedan jag var 2 år.
Det mest intressanta hon egentligen berättade var att hon vet vem min biologiska pappa är, men hon ville inte berätta det. Det var för känsligt i nuläget. Hon berättade att när hon fick reda på att mannen hon trodde var pappan inte var det så visste hon att det bara kunde vara en annan man. Enligt henne hade hon berättat det för socialsekreteraren som gjorde faderskapsutredningen men hon hade sagt att det var för sent och inte lönt att göra en utredning till, trots att hon visste vem det var. Här reagerade min kontakt på familjerätten lite och berättade att det krävs väldigt mycket för att en socialsekreterare ska lägga ner en faderskapsutredning så hon trodde min biologiska mamma hittat på det och bara valde att inte berätta just då. Men min biologiska mamma berättade iallafall att han var hennes första kärlek jag tydligen var väldigt lik honom fysiskt baserat på beskrivningen av mig i brevet. Han var tydligen 1.90 m och hade mörkt krulligt hår, ungefär som mig. Hon berättade också att det senaste hon hört från honom så var han i Kina och hade gift sig med en kinesiska. Men hon ville inte berätta vad han heter eller hur jag kan få kontakt med honom, det var för känsligt. Min kontakt sa flera gånger att det inte är upp till henne att bestämma det egentligen för det är min rätt att veta vem min biologiska pappa är och bara hon ger mig ett namn kan jag göra resten själv, hon behöver inte vara del av det. Hon skulle fundera på det. Så nu sitter jag och väntar på att hon ska ringa igen och berätta vad han heter... Man kan tydligen göra en faderskapsutredning efter så här många år så bara jag får ett namn så kan jag få hjälp av socialtjänsten med resten.
Så ligger det till iallafall. Just nu känner jag väl lite besvikelse att min biologiska mamma är så avvisande och verkligen inte vill träffa mig, men nu har jag hopp om min biologiska pappa istället som jag inte tänkt på så mycket. Jag hoppas verkligen att min biologiska mamma förstår att det här är viktigt för mig...
Jag håller tummarna!