Hej Emma!
Så stark du är som var där o såg dem!
Det är nog det enda rätta då man mister sitt/sina barn oavsett på vilket vis.Att du ej gick fram o höll dem i hand osv tycker jag inte du ska må dåligt över.jag är helt o hållet övertygad om att det var ändå "bara" deras kroppar som var där.Deras själar ser dej varje dag o vet allt du tänker o allt du gör.
Tänk på dej själv o ta det lugnt o gör bara det du själv känner för o som känns rätt.
Du behöver lite egen tid nu efter allt som hänt o ska absolut inte känna dej dum eller att det känns fel på något sätt..det är du väl värd!!
Var rädd om dej o ta väl hand om dej o din sambo.
Styrkekramar
Marie
emmy840508 skrev 2008-10-25 21:12:45 följande:
Svar på #1632Ja, jag fick se dom innan de begravdes. Långt innan faktist. När jag åkte från sjukhuset till det skyddande boendet så åkte vi till ett sjukhus där de fanns. Jag hadde sagt ifrån innan att det var för tidigt att se dom. Men de tyckte det var viktigt, jag kännde mig inte redo. Men jag e glad att de tjatade på mig. Vi kom in i ett litet rum med stolar och ett bord. De hadde tagit kort på barnen som låg i ett angänsande rum. Vi satte oss ned och fick se korten. Jag tog kortet och tittade sakta på det, tog det nämare och närmare mig. Det var Max o Saga, men jag förstod inte att det var dom. De låg tätt tätt i samma säng. De hadde täcke över sig med blommor ovanpå. De öppnade dörren men jag satt kvar på min stol. Mina anhöriga började gå in. Tillslut gick jag fram, sakta fram till dörren jag såg sängen. Jag gick ännu lite längre och såg allt, jag såg barnen ligga där, de hadde varandra, tätt tätt intill. Jag tog ett steg in i rummet, så jag stod bara tre meter ifrån att röra vid dom. Men jag orkade inte, jag sa att jag älskade dom. Sen gick jag ut. Jag var rädd. Max hadde en hetta på huvudet. jag började fundera på varför. Jag visste ju inte vad de avlidit av. Så jag misstänkte att han också fått skallskador. Saga hadde en lite mössa på sig. Så jag funderade åt det håller med henne med. Ingen ville svara på några frågor. Jag blev ensam med mina funderingar. Idag ångrar jag så himmla mycket att jag inte gick fram, tog dom i handen och fick röra vid dom en sista gång. Jag ångrar så djupt att jag missade den chansen.
