Är så himla rädd!!!
Jag känner igen mig precis.
Jag förlorade min son i v 31, i cancer pga en kromosmavvikelse.
Jag blev, till min stora glädje då, gravid ganska snart efter, drygt 3 mån.
Men första veckorna kändes det som om jag bara gick omkring och ljög. Och att alla också "var med på det", kändes ju bra. Samtidigt hade jag ibland tunga tunga tillfällen när det bara kändes skit, varför skulle vi ge oss på det här igen.
Vi gjorde MKP och det visade sig att det var en liten flicka med alldeles rätt antal kromsomer. Och jag var glad ett tag, någon vecka kanske. Men sen blev jag nervös och orolig igen, nu fanns ju bara resten kvar av saker ett litet barn kan dö av.
När hon började sparka blev jag sjukskriven för akut krisreaktion, först då blev det verkligt. Allt som hänt Martin och allt vi gått igenom kom tillbaka, och skräcken för att behöva planera begravning igen, berätta för storebror att hans syskon inte lever, det blev för mycket.
Alla säger att nu är ju kromsomerna bra, sannolikheten för att något ska gå fel är minimal. Men den finns där, tänker jag. Den oron som vi bär på kan nog ingen förstå, skräcken över att bebisen inte får ta några andetag och helvetet ska bli det vanliga igen.
Min sambo sägfer att jag inte alls har varit lika engagerad denna gången som förra, jag har inte vågat. Jag har pratat om det och berättat, men jag har inte vågat känna rikgit.
Idag är jag 34 fulla veckor. JAg tycker att det har blivit lättare, de senaste veckorna. Det har inte handlat om antalet UL, eller att folk uppmuntrar.
Det handlar om att jag har en tjej i magen som håller på att sparka sig ut genom bukväggen, och då kan jag inte tro att hon är sjuk. En så stark liten kan inte vara sjuk.
Men det har varit en jättejobbig tid fram till nu, och jag är även orolig över hur det ska bli när hon är född. Kommer skräcken vara ännu värre? Eller kommer det att bli lugnare för att hon är här då? Jag vet inte.
Vad jag ville säga är att du är inte ensam, jag tror att alla som förlorat ett barn känner som du eller liknande. Det jag försöker är att njuta när det går, när hon sparkar, när jag inte klarar att knyta skorna för att jag är för tjock osv. För att orka vara gravid.
Varma kramar