Är så himla rädd!!!

Jag känner igen allt du skrivit! På ul fick vi veta att vår lilla pojke redan hade dött. Han föddes i vecka 18, men hade kanske varit död ända sedan vecka 14. Jag kände mig oerhört sviken av min kropp, hur kunde den bara köra på som om inget hade hänt?!? Varför signalerade den inte att något var fel? Jag tror att det gör oron nästa graviditet extra stor, man vet alltför väl att det kan gå fel och dessutom att det inte är säkert att kroppen skulle märka det. Därför var jag "manisk" med att göra vul och lyssna på hjärtljud i början, jag hade INTE tänkt missa att den här bebisen hade dött...

Sedan vet man också alltför väl hur smärtsamt det är att förlora ett barn, det är ju inte konstigt att man kan bli sjuk av oro för att det ska hända igen - skulle jag ens överleva det?

Många säger att oron lättar när man passerar den tid som man förlorade sitt barn i, tex vecka 21. Det stämde inte för mig, oron satt i hela grav. Den var hanterbar med kontroller och ul, men det var inget nöje. Jag kunde inte glädjas över graviditeten, och inte heller känna mig gravid - såg inte ens att jag hade en mage :(

Till slut var den i alla fall över och vi fick världens mysigaste lillebror! Jag är så oerhört glad att få ha honom hos oss.

Här var det aldrig problem att få komma upp på förlossningen och lyssna på hjärtat. När jag hade en kväll när oron blev okontrollerbar var det bara att åka upp, de var jättegulliga! Ta hjälp av alla kontroller du känner att du behöver, allt som kan lätta upp några dagar framåt är så värdefullt. Hoppas allt går bra! Inboxa mig om du vill prata. Kram!