Till er som lever med någon som har ADHD.

Hej! Här är vi flera anhöriga till människor med adhd

www.familjeliv.se/Forum-4-51/m36873228.html

Jag har levt i fem år med en man som nyligen fått ADHD-diagnos. Har haft MYCKET problem under dessa år och till slut gick det inte längre. Vi har ett barn tillsammans. Jag känner igen mig exakt på det du skriver. Jag saknar honom så oerhört ibland när jag tänker på honom och den del som är kärleksfull, aktiv, glad och omtänksam. Samtidigt kan jag förakta mig själv när jag tänker på allt jag tagit emot vad gäller kränkande kommentarer, egoistiska handlingar och olika sorters "övertramp". Det är inte lätt att leva med någon som inte ser sina egna brister...Skriv gärna igen och berätta mer. Jag anar att vi har upplevt en hel del liknande saker.../M

Det här är inte direkt ett svar på ditt inlägg, så jag kanske inte borde skriva här egentligen. Men jag blir så fundersam när jag läser inlägget och svaren. Jag undrar om jag har fel uppfattning om vad ADHD är och kanske skulle ni kunna förtydliga exakt vad det innebär av positiva och negativa egenskaper?

Att jag funderar beror på att jag alltid varit övertygad om att min lillebror har ADHD. Han är nu 22 år och har ett förhållande med en mycket tålmodig tjej. Min bror har alltid varit energisk, pratglad, lätt hyperaktiv, pedantisk, okoncentrerad ibland men även kunnat försjunka djupt i detaljområden. Han har alltid klättrat på väggarna och babblat konstant samt haft diverse tics för sig. Däremot så förstår jag inte vad som kan vara så negativa egenskaper att man överväger att lämna sin man för att han har ADHD?
Visst kan brorsan vara jobbig, men han är ju själv medveten om att han pratar konstant och gör saker som kan störa folk. Samtidigt är han ju faktiskt helt underbar och gosig också.
Fast jag kanske är så van, så det är därför jag inte upplever några tunga negativa egenskaper?
Eller är det så att han faktiskt inte har ADHD? att det innebär negativa saker som våldsamhet och dylikt?

Nu har jag det inte så illa som vissa andra men det som är jobbigt är att du ofta är ensam med de "vuxna" sakerna. Jag måste ta ett mycket större ansvar när det gäller räkningar, städning, matlagning mm. I vissa fall är det som ha barn men det har man inte utan man har en partner som inte kan göra sin del.

Vi har som sagt var inte alls så jobbigt som andra men jag tycker ändå att det är tungt ibland. Jag skulle faktiskt sticka om jag var helt ensam som försörjare, hushållerska och förälder och det här är verkligheten för många med partners med adhd.
Sedan har de förstås massa av underbara sidor som gör att man älskar dem och väljer att stanna. Man får inte heller glömma att adhd kommer i många olika nivåer och med olika svårigheter.

När det gäller min sambo så kan inte hans "ursprungliga" familj förstå hur hans diagnos kan vara problematisk eftersom de inte har levt i samma typ av förhållande som vi gör. Föräldrar och syskon påverkas tror jag på ett annat sätt.

Min man fick diagnosen för tre år sen. Efter rätt medicin och dos har han förändrats totalt! Han är lugn och stabil, och vi är lyckliga. Mitt råd till dig är, att om du älskar honom, så ge honom lite tid. Min man var ofta väldigt agressiv,men det har som sagt försvunnit. Jag är tacksam att jag stannade kvar. Ge er en chans. Allt hemskt som varit har jag kunnat förlåta efter man fick veta att hans humör var inget han själv styrde.
Lycka till! Kram

Okej. Ja, så kan jag nog tänka mig att det är i min brors förhållande. Att hans flickvän gör det mesta hemma. Förutom det då att han är pedantisk och kan spendera timmar med att sortera saker i rätt ordning och dammtorka hyllor =0)
Men det är klart, det är en sak att ha en bror som är som han är och en annan att ha en partner.. Brorsan har jag ju kunna vänja mig vid sen han var liten och oskyldig.

Vad är det för medicin som ges till personer med ADHD? och vad är "kraven" för att få en sådan utskriven?

Finns flera sorter och jag vet inte varför man skriver ut de olika sorterna. Min sambo äter metamina.

Hej.
Har läst allt om ADHD som jag kommit över i natt. Anledningen till det är att min pojkvänn sen 3 år tillbaka precis fått diagnosen ADHD. Han har suttit fast i ett missbruk i över 25 år o har varit på sin första avgiftning nu.Han va överlycklig när han fick diagnosen men fick sedan ett bakslag när han hade vart hemma en vecka, han fick inte träffa sin läkare. han bara lämnade mej som vanligt!! O säger att jag ska gå ut o träffa någon annan som är normal. Saken är att allt det här är så nytt för mej så jag trodde, i mitt naiva tillstånd att hans beteende förut berodde på drogerna o inte ADHD, o att medicinen skulle ta bort allt dåligt. Nu sitter han o mår jätte dåligt i sin lägenhet o jag i min o har skrivit 1000 sms till han där jag förklarar att jag har mer förståelse nu när jag läst om ADHD. Han tycker bara livet är orättvist o är riktigt deprimerad. Jag tycker det är konstigt att vi inte har fått förfrågan om att få hjälp tillsammans. Man klarar inte detta på egen hand. Tycker inte att han får den hjälpen som han behöver heller. Precis som ni skriver här så är han den underbaraste som finns när vi har det bra, han har aldrig varit våldsam, men sen händer det nåt i hans värld o så är han bara borta o hör inte av sej på flera veckor. Han säger att han älskar mej o vill att det ska va vi men när han mår dåligt så spelar det ingen roll, säger han. Han kommer alltid tillbaka men varje gång är jag rädd att det är den sista. Han har tack o lov inte börjat med drogerna igen men jag är rädd att när han bara ser mörker att han börjar med dom igen. Vill va hans stöd o hjälp. Går det o få hjälp??  

Lever med min man sedan 2002, vi fick barn tillsammans 2003, min man fick diagnos adhd + asp för snart 1½ år sedan, nu börjar det vankas att våran son på 7 år kanske har detta också, vi ska i vår starta utredning på honom, min man har sedan innan en dotter med adhd+ asp, jag har 2 barn sedan innan. Vi har haft en hel del helvete i våran familj genom åren, vet fortf inte i dag om jag vill stanna pga mina egna barn far illa i detta.
Måste få någon att pratat med som fattar detta.

Först och främst måste man få en diagnos, satt av någon som kan. Börja där.