Fy fan för alla elaka styvföräldrar!

Jadu, Gremlin666...

Det står dig helt fritt att tycka och skriva precis vad du tycker om detta, mig likaså.

Du svarde själv väldigt spydigt i ditt första inlägg och du är uppenbarligen en av de styvföräldrar jag tycker öppenhjärligt illa om. Jag är inte ute efter ryggdunkningar, du skrev själv att jag ville få en styvmoderlig styvförälders synsätt och hur han/hon rättfärdigar sitt vidriga beteende, och det gjorde du, tack för ditt inlägg. Det innebär ju som du själv förstår inte att jag därmed tänker hålla med dig.

Om du nu tog så illa vid dig av att jag skrev mitt synsätt och syn på hur du lever ut din styvmodersroll så borde kanske från början i denna tråd insett att jag inte höll med dig. Fråga inte om du inte vill höra svaret i så fall. Men för ditt styvbarns skull hoppas jag att du fick dig en tankeställare. Det fick du nog även om du tycker jag är en idiot, eftersom jag uppenbarligen både trampade och vred om på din ömma styvmoderstå.

Hm, jag kan bara notera att jag också tyckte att det gick bra med styvmor så länge hon inte hade egna barn med min far.

Sen spårade det ur efter hand, men det var väldigt komplicerat och jag har idag ingen kontakt med min far men jag skickar kort/ringer någon gång till henne, så mycket kan ändras när man blir vuxen.

Hägris och Gremlin666,

Jag tror man kör huvudet i genusfrågor i det här sammanhanget... "Mitt hem" och "familj". När min man skildes från sin första fru så ordnade han inget hem åt sig där han kunde ta emot sina döttrar. Han ordnade det genom att ordna mig... har jag förstått så småningom. Genom att ordna mig så fixade han en "mamma" så att han kunde ha sina barn i "sin familj". Det är bara det att jag inte förstod det så. Jag förstod det som att jag representerade min egen familj med tillhörande traditioner och historia, samt var en vuxen vän till hans barn som råkade bo med deras far. Jag hade tidigare bott tillsammans med en väninna som hade barn, så jag relaterade på liknande sätt som då. Men omgivningen och barnen själva ville ju gärna sätta mig i en "mamma"-roll i en kärnfamilj med pappan. Jag kände att det hela blev för jobbigt och flyttade hem till en lägenhet i mina föräldrars villa. Men min man följde efter med sina barn och de kom mycket konkret att bo i mitt hem och som ingående i min familj och mitt hushåll, som relaterade till _mig_, inte som relaterade till sin far. Ändå utspelades dramat där mitt hem inte är mitt hem, utan ska vara deras hem som de har rätt till eftersom deras pappa bor där. Tydligast blev det när jag fick barn och delade av boendet p.g.a. samarbetskonflikter och gräl med pappan, varför jag ordnade så att han endbart skulle ta hand om sina barn i sin del av huset, och jag den nyfödda i min. Jag bjöd in tjejerna till mig och försökte göra det klart att de var välkomna hos mig, som förut. Jag har i efterhand fått reda på att jag då "stängde ut dem från gemensamma utrymmen och tvingade dem att leva i misär, på mikromat". Jag bodde i en minimal del av huset och deras far hade all frihet att ordna det mysigt och trevligt åt dem i en annan del av huset, men gjorde alltså inte det utan framstod som "offer" tillsammans med sina barn...

Nej, här finns kulturellt "bråte" från forntiden som stökar till förhållandena. Framför allt mans- och kvinnoroller, samt boendeformer som inte är anpassade till dagens familjebildingsmönster. Jag tycker Gremlin666 slår huvudet på spiken i delar av sitt resonemang, det är bara det att mannen borde ta ett större ansvar som förälder till sina barn på ett sätt som låter den nya kvinnan stå fri som en vuxen partner som inte måste tycka om barn eller som barnen inte ska behöva tycka om, men saker ska kunna funka ändå! Att ständigt upprepa ett kärnfamiljsmönster i boende och umgänge är förödande. Föräldern ska se till att barnets liv fungerar bra oavsett om nya partnern är barnkär eller en enstörig excentrisk bitvarg. Man ska kunna få vara den man är, från bägge håll, och kunna finna sätt att samsas som funkar ändå. Det måste ges utrymme och frihet till det. Hur?

Mycket svår fråga.

För det första kan jag egentligen fortfarande inte förstå hur man som förälder kan förälska sig i en "enstörig excentrisk bitvarg" som ogillar ens barn. Är inte barnen det viktigaste? De borde vara, alla gånger. Hur kan man som förälder rättfärdiga sitt kärleksliv om barnen mår dåligt och hamnar i kläm? Ska då inte barnen alla gånger komma först? Hur motiverar man annat?

-"Jo men Pelle och Stina, mamma älskar Svin-Svenne, han är en härlig kille vet ni. Men han gillar inte att ni hörs och syns, så var snälla och håll er undan är ni snälla. Och era födelsedagskalas kan vi ju fira en annan gång istället, Svin-Svenne har så mycket på jobbet just nu, och det är så viktigt för honom. Jag vet att ni blir lessna men mamma älskar er också egentligen."

Eller hur? Gör hon verkligen det? Och varför ignorerar hon sina barn så som hon gör då?

Jag själv hade alla gånger hellre levt ensamstående än att utsätta mina barn för det helvete som det innebär att vara oönskat styvbarn hemma hos sig själv. Jag hade levt som särbo och inte flyttat ihop med någon om det innebar att mina barn inte mådde bra, att deras självkänsla sjönk och de krympte som person. Barn ska blomma, inte vissna. Iallafall inte på grund av föräldrarnas behov, lust och bekvämlighet.

Rosenliv:
Jag förstår alla gånger att det måste varit skitjobbigt för dig att plötsligt få hela oket av mammaplikter kastat rakt i ryggen, nu var det din man som grundligt försummade sitt föräldraskap genom att bara luta sig tillbaka och outsourca det på dig utan att fråga. Men du lät dem bara flytta efter och in i din lägenhet? Och då passade ni på att skaffa ett gemensamt barn? Jag föstår till fullo att det måste varit fruktansvärt jobbigt för dig och för dina styvbarn, men kom det som en överraskning? Jag kan ändå inte tycka att du är utan ansvar i detta. Alla vuxna har ansvar för barnen i deras närhet. De vuxnas relation är barnens uppväxtmiljö.

Hur mår styvbarnen idag?

Du har tänkvärda synpunkter, Korint.

Jag tror inte mina "styvdöttrar" (ett begrepp jag skulle vilja spränga åt pepparn, för de är två unga personer jag kommit att leva i mycket nära inpå, precis som min väninnas dotter som jag också bodde ihop med under hennes barndom). Min väninnas dotter mår bra och vi har ett bra förhållande. Min ex:s döttrar... Eftersom de har upplevt situationen med mig så traumatiskt så drar jag slutsatsen att de mår väldigt dåligt, mycket sämre än de kunde ha gjort om jag haft vilken annan nära position till dem som helst utom deras mans kvinnliga "favvo" under många år.

Det värsta är att min position har gjort mig maktlös i relation till dem, varför jag inte kunnat kunnat göra det jag hade kunnat om jag hade haft vilken annan position som helst. Jag ska å ena sidan vara någon slags "mamma" fastän jag inte är det, speciellt när inte egna barn arbetat upp rollbeteendet än. För det är kanske lättare att addera på ett "bonusbarn", om man redan har barn, och försöka behandla alla lika. Fastän det är oerhört svårt när situationerna för de olika barnen är så olika att "bonusbarnen" faktiskt får en konstig särbehandling om de behandlas lika, då de ju har två familjer, får från två håll, etc. Dvs det blir ett dilemma hur man en gör. En moment 22 situation där ingen riktigt bra lösning finns.

Vidare är jag så helt annorlunda som förälder än mina unga (o-)vänners mor och far. Och jag kunde inte "ta över" som förälder och därmed underminera min (ex) mans föräldraskap. Jag var också utestängd från samarbetet med barnens mor. Alltså var jag tvungen att förlita mig helt på att min (ex) man och hans exfru tog hand om situationen med sina barn när jag fick mina (som dessvärre, känner jag många gånger, var genetiskt besläktade med deras far och därmed dem själva). Själv blev jag ju fullt sysselsatt med småbarn. De kom dessutom till när flickorna bodde med sin mor i Afrika på obestämd tid (deras mor fick anställning utomlands), men genom ödets nyck flyttade de hem halvåret efter jag fick mitt barn.

Och mina unga vänner drog sig undan mina försök att nå dem och bjuda in dem till min värld, som ju faktiskt var en annan än deras fars. I stället tog de subtilt avstånd på ett sätt jag skulle vilja karaktärisera som "Vi har rätt att vara här och du har ingen rätt att sätta något emot!". Men jag hade ju inte satt något emot, för jag tyckte att de var helt ok tjejer som jag inte hade något emot att ha i omgivningen. Men de _förväntade_ sig saker... De hade idéer om hur jag borde och inte borde bete mig och jag levde, mycket tydligt, inte upp till deras föreställningar om hur man ska vara. Hur hade de fått de föreställningarna? Inte med eller genom mig i alla fall...

Men varför ska man behöva umgås med någon man inte trivs att umgås med? De trivdes, som tonåringar (inte när de var små, eller innan jag fick egna barn), inte med mig, det kändes i hela luften. Vad skulle jag göra? Deras far var dessutom helt inne på att alla _skulle_ umgås "som en familj", hans familj som av någon underlig anledning inte tillhörde andra familjer också, och man _skulle_ också tycka om det, annar fanns bara ett alternativ - man var en dålig människa som "hatade sina styvbarn"... för hans döttrar kunde ju inte hysa några negativa känslor över huvud taget. De kunde bara vara "offer för vuxnas grymhet" och alltså var jag grym och elak "styvmorshäxa". Om jag inte var snäll och omtyckt, vill säga.

Det var bäddat för att jag skulle börja tycka illa om mina "styvdöttrar". Problemet var att jag inte gjorde det. Jag ser hela situationen och hur den bäddar för negativa känslor. Jag ser mina två unga vänner och hur dåligt de mår. Jag ser deras föräldrar, deras genetiska far och mor som har det juridiska och moraliska ansvaret att se till sina barns bästa. Jag ser hur jag har motarbetats, även av barnen själva, på grund av kulturella föreställningar och roller, beträffande att kunna påverka situationen till det bättre. Jag är uteständg och utfrusen. De vägrar tala med mig och framför allt - de vägrar att ta emot mitt perspektiv och det faktum att jag inte ogillar dem, aldrig har ogillat dem och aldrig har varit ovälkomnande mot dem. För de har levt flera år i föreställningen att jag har ogillat dem och varit ovälkomnande, så då _måste_ det ju vara så! Men jag gavs aldrig chansen att göra något åt det. Jag har skrikit i högan sky om familjeterapi och att något måste göras, men det tas bara som "ytterligare angrepp" och bekräftelse på att jag tycker att de har fel, är fel och att jag inte tycker om dem. Så jag ger upp...

Deras far och jag ligger i skilsmässa. Han har funnit sig en ny kvinna som är så snäll så _nu_ ska väl allt bli bra! Hon har lite större chanser också, eftersom hon 47 och inte planerar för egna barn.

Oj, jag skrev fel i förra inlägget... "Deras mans kvinnliga favvo", skulle ju vara deras _fars_ kvinnliga favvo...

Nåväl - jag skriver långt och mycket. Men du har en annan synpunkt jag tycker är jätteviktig - valet av partner. Varför välja att flytta ihop med någon som inte relaterar väl till ens barn?

Människor har delat hushåll på väldigt olika villkor och våra dagars kärfamilj är definitivt inte den modell som de flesta lever i. Men föreställningen är så dominant att den gör det svårt för oss att se något annat ens om vi lever på ett annat sätt. Jag nämner att jag levde med en väninna med barn. Vi delade hushåll. Varför blev situationen så annorlunda då? Varför blev förutsättningarna så annorlunda, och förväntningarna?

Destruktiva relationer... Destruktiva partners... Jag har systerdöttrar som upplevde sin mor välja en partner i relation till vilken det blev bråk, våldsam kommunikation och t.o.m handgemäng. Varför valde deras mor att leva i ett destruktivt förhållande? Vad är det som får en person att hålla fast i något som inte är bra? Varför röker föräldrar? Eller dricker? Varför begår en del självmord? Varför äter en del ihjäl sig?

Här är du inne på en annan problematik, för det kan lika gärna vara fråga om en alkoholiserad förälder som en förälder som ingår i en destruktiv relation de egentligen borde ha avhållt sig från. Eller åtminstone inte flyttat ihop med i samma bostad! Här frågar jag mig den frågan, för min ex man har lärt sig att hantera konflikter på ett sätt som inte är bra. Det speglar hans barndom som färgades av övergrepp, baktaleri, intriger och konkurrens. Det hjälpte honom inte att skapa en bra situation mellan mig och hans döttrar ur hans tidigare äktenskap, utan snarare tvärtom. Till slut växte problematiken oss över huvudet, han förälskade sig i en ny kvinna och nu måste jag samarbeta med honom för resten av livet beträffande mina två barn. Dessutom binder det mig i en negativ relation till hans två döttrar som tar avstånd från mig och målar ut mig som den "ovälkomnande, oförsående, ocaccepterande, orättvisa som har förkastat dem" samtidigt som det är de själva som mycket aktivt vägrar ha något att göra med mig trots försök från min sida att klara ut alltihop.

Varför? Jag visste det ju! Jag visste om hans barndom. Jag märkte hans sätt att hantera konflikter. Jag kämpade i flera år med det. Sedan gick jag blåögt och blev gravid med honom som genetisk bidragsgivare till mina barn! Tala om att fatta dåliga beslut! Men han talade om att gå i terapi. Jag var på väg att göra slut flera gånger, men han övertalade mig att fortsätta försöka, för han skulle ju förändra sitt sätt att handskas med konflikter... Sedan, efter 20 år och efter att ha blivit utfrusen av hans barn i nio år, levt med en öppen konflikt med dem i två där de "låtit mig få veta" samtidigt som de vägrar konfliktlösning... så förälskar han sig i en annan och ska dessutom försöka ta mina egna barn med sig i ett 50-50 boende...

Jag tror vi är överens om en sak - det finns sidor i vårt sätt att hantera familj och barn som verkligen inte är bra! Både "styvbarn" och "styvföräldrar" sätts i en väldigt dålig position i relation till varandra genom vårt kärnfamiljstänk. Barn ska fredas från vuxnas potentiellt dåliga val! Och vuxna nya partners till ens föräldrar ska få kunna vara en vän med egen familjetillhörighet att nalkas frivilligt, om man vill! Men man ska inte behöva. Man ska kunna få tycka att man inte vill träffa den här personen speciellt mycket, och det ska kunna fungera ändå. Dvs en förälder som skiljer sig blir faktiskt inte riktigt "ensamstående"! De blir mer av särbos med ett levande samarbete med sina expartners beträffande barn som de har skaffat. Nya relationer måste tillföras med _största_ försiktighet och respekt för allas integritet!

Eller hur?

Jisses Rosenliv, vilken självinsikt och distans du har! Jag är mycket imponerad faktiskt.

Nu är du vad jag förstår inte styvförälder längre utan kan lämna det bakom dig och endast vara förälder åt dina döttrar. Det är ju alltid väldigt tragiskt när familjer splittras och spricker, och med ombildade familjer med halvsyskon åt flera håll blir det ännu svårare att klippa banden. För dina styvdöttar är ju trots allt dina döttars systrar, så att klippa rakt av går ju inte riktigt, de är alltid förenade ändå.

Du har helt rätt i att denna kärnfamiljswannabe skapar mycket svåra bitar att passa ihop när det de facto inte är en kärnfamilj utan en ombildad familj eller styvfamilj. Du har helt rätt i att det måste bli mer öppet för nya lösningar när det gäller boende.

Jag tror det bästa vore att helt enkelt inte flytta ihop när man har barn sedan innan, att vara särbo istället. Då träffas föräldern med dennes barn och styvföräldern med eventuella styvbarn när de är inställda på det och det är aldrig några oklarheter om var revirgränserna går. När man sedan umgåtts färdigt finns det ett eget hem att dra sig tillbaka till. Man kan ju tänka sig att två föräldrar som vill dela mer av liv och vardag med varandra som ett par men där båda eller den ena har barn sedan innan skaffar ett parhus. Där bor de med sina barn i varsin del men med omedelbar närhet. De kan äta ihop, titta på tv, umgås hur de vill när det känns roligt och givande men de har ändå sina respektive hem där de får vara ifred och många många smärtsamma konflikter och tråkigheter behöver inte blossa upp på grund av utrymmesbrist både rent fysiskt och emitionellt. Ingen behöver känna sig som en objuden gäst i sitt eget hem.

Att bo med en väninnna som oxå har barn tror jag är en underskattad boendeform. Ibland när jag tänker på hur det skulle bli om min man eller jag skulle dö tänker jag att jag skulle bo med en annan kvinna och hennes barn och dela vardagsliv och hjälpas åt med barn och hem.

Jag tror man elimenar mycket av roten med det onda som lätt uppstår i ombildade familjer om man bara ger fan i leka kärnfamilj och inte flyttar ihop.

Jag önskar dig verkligen lycka till med din lilla familj i framtiden, du har ju redan gått på en redig mina så nu har du goda förutsättningar att det blir bättre.

Du är bra!