Orkar inte med styvsonen...

Tycker det är så synd om alla bonusbarn. De har inte valt sin situation. De är offer för vuxnas separationer. Vuxna däremot har valt. Man har valt att bli bonusmamma. Men bonusbarn har man aldrig valt. Tänk om vuxna nån gång kunde tänka på hur barnen har det istället för att bara tycka att de är jobbiga och de vill man inte ha i sitt liv.
ingen begär att man ska älska sitt bonusbarn som sitt eget men att leva och få en fungerande styvfamilj krävs mycket av vuxna.
Att man respekterar bonusbarnet och inser att det är inte bara ens eget hem utan även bonusens lika mycket.
Man kan aldrig säga att man orkar inte ha en 7 åring boende hemma hos OSS. Bonusen fanns där först, med pappan.
När jag flyttade ihop med min sambo gjorde jag klart från första början att min son går alltid först. Han ska ALDRIG behöva känna sig som en pain in the ass av någon kille till mig. Går inte sambon och sonen ihop så får sambon flytta på sig för sonen fanns i mitt liv först. Stör han sig så jävla mycket på min son är det bara att flytta på sig. Nu gör han tack och lov inte det. Han inser också att det är mycket jobb som krävs för att få allt att funka. Och han har rätt att bli less och trött ibland men skulle han säga att han inte orkar ha min son boende hos OSS så skulle ha åka ut med huvudet före.
Så himla lätt kan det inte vara för ett barn att få en ny vuxen i livet. Då måste man vara där som den vuxne förebilden. Att ett barn bråkar och spelar ut bonuföräldern är väl ganska normalt, det är där jobbet kommer in av de vuxna att få allt på rätt köl.

Empati har jag aldrig påstått att jag inte kan känna. Jag känner inte KÄRLEK för honom, det är vad jag sa.
"Först vill hans riktiga mamma inte ha honom och sedan får han ingen förståelse från bonusmamman hos sin pappa." Så bara för att en kvinna som fött ett barn inte "vill" ha honom, måste pappans nya kvinna ÄLSKA barnet?? Varför skulle jag känna kärlek till en unge bara för att jag är kvinna, eller för att det är min sambos son? Han har heller inget minne av att hans föräldrar levt ihop, då de separerade väldigt tidigt. När jag blev tillsammans med min sambo hade han dessutom INTE vårdnaden av pojken! Det är alltså en ny situation, och jag valde inte den i samband med att jag ingick ett förhållande med pojkens pappa.

Vi hade en diskussion igår, där jag bl.a. tog upp detta med att jag kanske inte ska vara uppfostrande till en början. Det tyckte han var helt fel. Han är besviken på mig för att jag inte pussar, kramar och gullar med hans son. Detta känns främmande för mig, eftersom jag faktiskt inte har sådana känslor för honom!! Jag kramar honom självklart godnatt och så där, mer än så vill jag inte göra och tycker inte någon kan kräva det heller.

Som jag visste, så är det folk som kommer med kommentaren "Han har inte valt att leva med dig". Varken han eller jag har valt varandra, men hans PAPPA har valt oss båda. Det jag är intresserad av är att HAN ska ta sitt ansvar och se till att situationen fungerar. Det är inte barnet som ska bossa oss, och jag ska inte vara mamma åt honom heller.

han är sju år

har gått igenom fyra egna här

och seriöst
jag är mamma men ingen här blir direkt lycklig när jag säger: bada, borsta tänder, gå och lägga sig, hjälpa till med what ever.

och host mina kan spela ut hela register emellanåt för att slippa göra nåt de inte har lust med, och? de ska ändå göra det jag bett om.

just 7-8 års trotset är ju test mot auktoritet
vem bestämmer jag eller mamma/pappa
hur långt kan jag gå, kan jag slippa undan osv

och att vägra äta...jeeeeppp de inser fort att är det nåt vuxna reagerar mot så är det när de inte äter(för är inte lätt att veta att ens unge är hungrig oavsett om de valt det själva)

självklart tjuter han om ni blir arga, han är trots allt bara sju och kan inte alls se hela konsekvenserna av sina handlingar.
fast alla ungar oavsett ålder tjuter eller skriker när de inser att föräldrarna inte tänker vika sig.
De måste ju trots allt få vara besvikna och arga för att lära sig hantera även den aspekten av livet, man blir arg, man blir besviken, man blir ledsen och det måste man lära sig hantera som barn för att klara av det som vuxen sen.

Jag har barn från två kullar vilket gör min sambo till bonuspappa och nej TS man måste inte "älska" bonusbarn bara behandla dem med samma respekt som man skulle behandla vlket annat barn som helst.
Dvs man sätter gränser tillsammans i familjen och de vuxna hjälps åt att se till de efterföljs oavsett om det är egna, mina/dina eller andras barn

och som bonus är det inte meningen man ska bli mamma/pappa men man ska vara förälder/vuxen bromskloss och som med alla föräldrar blir man långt ifrån alltid älskad av sina barn men poängen med uppfostran är inte att barnet i alla lägen ska säga ooooo mamma/pappa/förälder är den bästa i världen
då har man ett problem för barn gör saker vi måste säga nej till och vilken unge älskar i just det läget sin förälder och anser den bäst i hela världen?

hehehe vänta...sen kommer tonåren
jösses amanda

Bara för att situationen förändrats och ni nu har barnet på heltid gör inte att du har större rätt att beklaga dig! Självklart han en umgängesförälder bli boendeförälder nsh. Det är barnets behov av föräldrar som ska styra om relationerna är sunda.

Att du inte älskar sonen är väl inget problem, det som låter hemskt är ditt bristande tålamog och vilja till problemlösning.

Sen lät du inte så empatisk när du skrev att mamman brister, och alltid har gjort, i uppfostran för där skriks det. Vad vet du om det? Känner du henne? Umgås ni nära eller har du hört det via sambon?

men hur argumenterade han då, när han tyckte att det var helt fel? han kan ju inte bara säga 'det tycker inte jag' det måste ju ligga tankar bakom det.

har försökt hitta någon artikel eller nåt - här finns massor av diskussioner på FL förstås, men det var inte så lätt att hitta nåt som kändes helt relevant för dig.

ett referat om att Dr Phil säger att bonusföräldrar aldrig ska uppfostra känns ju inte så tryggt

ska höra mitt ex var han läst det där, men det kan ha varit en dansk bok tyvärr.

www.biblioteket.stockholm.se/default.asp&extras=134923%2FID

men var din sambo med på att ni måste ändra på något så att det blir bättre? och för gudsskull börja inte 'gulla' med grabben innan du själv vill?! det tror jag inte du gör heller, det känns som om du har koll på vad som känns naturligt.

om du tror att det med uppfostran kan vara en del av problemet så får du insistera, och kräva att din sambo tar över. mot att du och grabben gör nåt tillsammans varje vecka bara han och du. tänk efter vad han gillar - inte tivoli eller bio eller nåt så stort utan typ biblioteket, dinosaurer (museum), skridskor, nån slags butik, modelflyg, tja, nåt där man kan gå och pilla lite på grejerna och småprata lite, köpa nåt men inget stor.

bara så ni får upplevelser tillsammans, lugna och småtråkiga i början kanske, men det ger en tryghet. tid. ett språk mellan bara er, där pappan inte är vittne.

som någon skrev högre uppe så bor pojken inte hos 'er' utan du är den som kan bytas ut om något. om pojken inte känner sig säker på det, inte känner sig trygg i att han hör 'mest till' så är det inte konstigt att han reagerar. du kanske skulle vara hemifrån mer? och ta med honom i beslut som rör hemmet.

hoppas att någon av ideerna kan användas. bara din sambo fattar att det är viktigt? det känns inte riktigt så...? hmm... om han vill att du ska uppfostra på lika fot med honom, så skickar han ju faktiskt samma signal till pojken som du - att det är ni två som hör ihop, mens grabben är 'undantaget'. stackars stackars stackars barn!!!

Ja, jag vet hur hans mamma är. Hon klarar inte av sitt barn och därför har vi vårdnaden av honom.

kan ju isåfall förklara varför han dels är extra testande mot dig dels varför han just nu behöver två stabila vuxna massor

förståelse om var han kommer ifrån borde väl iaf dra i några hjärtesträngar?
han är inte din konkurrent, han är en unge i behov av vuxen guidning och omtanke

och om hans mamma "gett upp" på honom så hoppas jag verkligen hans pappa visar att han är den viktigaste i pappans liv samt att sonen hos er inte är utbytbar för om han förlorar sin pappa också vad har han då kvar?

trots allt är partners utbytbara, barn är det inte.

det är den nya föräldern som ska anpassa sig in (fast med rätt att sätta och hålla regler)

Det låter ju inte klokt. Du har valt att leva med en man som har barn. Lägg inte över ansvaret på någon annan utan ta konsekvenserna av dina egna val. Om det är nu så som du säger att pappan valt er både innebär det ju att du är tvingad att leva med pappan med, låter ju inte som om det stämmer riktigt. Klart pappan inte väljer bort sitt barn för att leva med dig. DU har valt en man med barn. Det är ju inte pappan som har ont av sonen utan du, då får du maka på dig om du inte kan vara vuxen nog att inse att det finns en liten människa som fanns där före dig. En liten människa som behöver sin pappa och som har rätt att leva i sitt ege hem utan att bli avskydd. Det är inte bara pappan som ska ta SITT ansvar för att det ska funka hemma, det ska ni göra tillsammans och det innebär att även du tar ansvar.

Jag har inte läst de övriga inläggen....

Jag är styvmamma till en 9-årig tjej som bor hos oss heltid nu och varannan helg hos sin mamma. För mig handlar det om att jag är sann i mina känslor för henne. Jag tycker mycket om henne och älskar henne på ett sätt men INTE så som jag älskar min egen son och min sambo. Hon är del i familjen men hon ska INTE behandlas annorlunda än ett biologiskt syskon. Det är inte synd om henne, hon ska därför inte ha någon särskild behandling för att hon är "skilsmässobarn" (nu var inte de gifta men du förstår vad jag menar).

Man BEHÖVER inte älska sitt styvbarn och man BEHÖVER inte vara mer delaktig än man själv vill. Alla barn gråter om de inte får som de vill eller har en känsla av olust och motgång. Det är helt normalt. Det är inget emot dig eller någon annan. Så ÄR det bara.

Lägg era relationer ifrån er och fungera som en familj som vilken annan som helst.  Pappan har dock en STOR del av att ge barnet en trygghet och vara den primära föräldern. DU är inte förälder men någon MYCKET VIKTIG i barnets liv.

Det yttersta ansvaret har pappan och mamman! Låt dem ta det!

Får barnet utbrott ska du lösa det själv så länge du kan och under bestämda men lugna former. Visa honom hur man ska reagera och tillåt att man blir arg - men på rätt sätt (regler : inte smälla i dörrar och skrika fula saker - men arg får man bli).  Låt ALDRIG mamman och pappan underminera din auktoritet genom att låta dem kliva in och ta över eller lämna över det så fort det blir en konflikt. DU bor där och är en vuxen ansvarig som bestämmer också. Låt pappan och mamman stötta dig och vise versa.

Felet många gör är att styvföräldrarna inte vågar eller får ta ton eller säga till när det gäller styvbarnet. Skulle jag ALDRIG acceptera. Här är det jag som bor tillsammans med min sambo och våra barn. Det är inte jag som bor här med dem!