UngBonusMamma

Äldre 25 Dec 19:45

66 svar

Orkar inte med styvsonen...

Bor tillsammans med min sambo och hans sjuårige son. Han bor hos oss på heltid, är hos sin mamma varannan helg. Detta för att det inte funkar hos mamman.
Det har fungerat okej, dvs utan större konflikter, men känns ändå inte bra. Jag känner ingen kärlek till honom, vilket jag känner mig TVUNGEN att göra. Jag jobbar med barn, och är annars "barnkär", men hemma fungerar det inte alls. Jag stör mig otroligt mycket på honom och allt han gör. Sedan vi flyttade ihop alla tre så har han försökt spela ut mig och "köra" med mig, vilket jag kan acceptera och förstå tillhör det normala. Dock har det gått flera månader nu, och det känns fortfarande inte bra. Jag uppfattar honom som extremt "dramatisk" och manipulativ, vilket säkert får många att skrika ut hur elak jag är. Han spelar DAGLIGEN ut hela sitt register, blir/spelar helt bestört när jag säger åt honom att bada, gå och lägga sig eller dyl. Om jag eller hans pappa blir arga på honom börjar han gråta, vägrar att äta eller liknande. Jag ORKKAR inte ha en sjuårig boss hemma längre. Jag vet att många tycker att jag inte har rätt att gnälla, då jag VALT min partner, som har barn. Önskar ändå råd från andra som är/har varit i samma situation... Jag vill inte gå ifrån min kärlek på grund av detta... Till en början hade jag stort stöd från min sambo, men att jag faktiskt är LESS på hans son, kan jag inte riktigt diskutera med honom... eller?

Analoga

Äldre 26 Dec 13:30

#41

Det är jättesvårt med bonusbarn. I vårt fall så har mamman väldigt släpphänta regler med pojken, gör fel på många punkter. Han får lägga sig sent, hon ser inte till att han duschar och byter kläder när han är hos henne (kommer jämt tillbaka till oss i samma kläder).
Min sambo kan inte prata med henne om sådana saker, och ha synpunkter, då sätter hon taggarna ut direkt....det är förjävligt helt enkelt. En ond spiral.

Virrmaja

Äldre 26 Dec 13:38

#42

ludenben skrev 2008-12-26 10:58:03 följande:

Tycker det är så synd om alla bonusbarn. De har inte valt sin situation. De är offer för vuxnas separationer. Vuxna däremot har valt. Man har valt att bli bonusmamma. Men bonusbarn har man aldrig valt. Tänk om vuxna nån gång kunde tänka på hur barnen har det istället för att bara tycka att de är jobbiga och de vill man inte ha i sitt liv. ingen begär att man ska älska sitt bonusbarn som sitt eget men att leva och få en fungerande styvfamilj krävs mycket av vuxna. Att man respekterar bonusbarnet och inser att det är inte bara ens eget hem utan även bonusens lika mycket. Man kan aldrig säga att man orkar inte ha en 7 åring boende hemma hos OSS. Bonusen fanns där först, med pappan. När jag flyttade ihop med min sambo gjorde jag klart från första början att min son går alltid först. Han ska ALDRIG behöva känna sig som en pain in the ass av någon kille till mig. Går inte sambon och sonen ihop så får sambon flytta på sig för sonen fanns i mitt liv först. Stör han sig så jävla mycket på min son är det bara att flytta på sig. Nu gör han tack och lov inte det. Han inser också att det är mycket jobb som krävs för att få allt att funka. Och han har rätt att bli less och trött ibland men skulle han säga att han inte orkar ha min son boende hos OSS så skulle ha åka ut med huvudet före. Så himla lätt kan det inte vara för ett barn att få en ny vuxen i livet. Då måste man vara där som den vuxne förebilden. Att ett barn bråkar och spelar ut bonuföräldern är väl ganska normalt, det är där jobbet kommer in av de vuxna att få allt på rätt köl.

fast man har ju fortfarande rätt att ventilera oavsett om det är en bonus eller sitt eget. Det är så roligt att alla ska haka upp sig på att barnet är hennes bonusbarn. Hade hon skrivit allt detta om sitt eget så hade hon fått massor med stöd och tips om hur hon ska gå vidare, vilken psykolog hon ska vända sig till osv.
Jag lever med en bonus och han får precis lika mycket galla som mina andra barn. Man måste få ventilera och man måste få gnälla även om det är ett bonusbarn.

Tezz72

Äldre 26 Dec 14:08

#43

ludenben skrev 2008-12-26 10:58:03 följande:

Tycker det är så synd om alla bonusbarn. De har inte valt sin situation. De är offer för vuxnas separationer.

Kan du förklara bättre varför det är synd om bonusbarnen?

hejhejmonika

Äldre 26 Dec 14:15

#44

h8him skrev 2008-12-26 13:05:52 följande:

Jag förstår inte alls hur man kan ha såna stora problem med en 7-åring. :O Speciellt om man är utbildad och jobbar med barn så borde man väl besitta en större kompetens. Nej du ts, inget av dina problem beror på barnet, det ska su inte försöka lasta på honom. Felet är hur din och barnets pappas relation fungerar. Ta tag i den i stället för att försöka få sympati ang. det jobbiga barnet.

Men alltså. Jag har mååånga år på universitet bakom mig, och ja gkan ÄNDÅ ha problem i områden som är relaterat till mitt yrke. dessutom är det STOR skillnad på att hantera en situation YRKESMÄSSIGT och att sedan göra det i privatlivet.

Eller tror du att psykologer aldrig behöver terapi?

Att läkare aldrig behöver besöka sjukhus?

Att äktenskapsrådgivare aldrig kan få problem med sin partner?

Att ekonomer aldrig kan ha finansiella problem?

Dessutom tycker inte jag alls att Ts "försöker få sympati". Hon beskriver sin situation utifrån hur HON upplever den och ber om lite råd. Varför har du så stort problem med det?

Och om du tror att en 7åring INTE kan vara manipulativ och ja, faktiskt ganska JOBBIG, så undrar jag vad du har för erfarenhet av barn.

hejhejmonika

Äldre 26 Dec 14:17

#45

Tycker det är utmärkt att TS söker stöd och råd istället för att låta situationen gå ännu mer ur händerna utan att göra nåt åt det.

Men alltid ska det börja vrålas om de "stackars barnen" när man ber om HJÄLP. Ingen som kan tänka sig att barnet kanske skulle må BÄTTRE i en mer harmonisk familjemiljö? ÄVEN om det innebär en viss gränssättning (som alla barn behöver..inte bara "bonusbarn"..)

UngBonusMamma

Äldre 26 Dec 21:42

#46

Svar på #45

Till att börja med, så skrev jag att jag arbetar med barn, inte att jag har utbildning inom området.

Ludenben, du verkar ta åt dig personligt av MITT problem? Jag har inte påstått att jag känner AVSKY för hans son, men jag älskar honom inte och har inte "moderskänslor" för honom. Han ställer dessutom till problem i vårt hem då han uppför sig på ett sätt som inte är okej. Du beskriver vilket ansvar din sambo tar, vad vet du om mitt ansvarstagande? :) Jag lagar mat, hämtar på fritids, köper kläder för MINA pengar (för att vara SNÄLL), hjälper till med läxor osv.

(jag är ny på familjeliv, så har inte hajat det här med att lägga in citat osv).

Men h8him, jag tycker det är ganska ointressant vems FEL det är att dessa problem uppstår? Jag anser att hans uppfostran är "bristande", vilket beror på hans föräldrar (kanske främst mamman som han tidigare bott mest med). Att han försöker manipulera oss, spelar över och håller på har säkert också en rimlig förklaring, bl.a. att hans relation med mamman varit knasig. För mig blir det ändå för mycket, jag orkar helt enkelt inte mer, jag mår DÅLIGT av det, jag är gråtfärdig. Det enklaste alternativet är att jag går och lämnar honom ensam med sin pappa (eller det är ju pappan jag lämnar, inte lillkillen...), men det är inte vad jag VILL, och därför ber jag här om HJÄLP.

Tack till er som kommit med tips, guld värt :)

Therese6699

Äldre 26 Dec 22:23

#47

Nu är det jag igen, jag skrev ett flummedelande innan.
Men nu tänkte jag vara ännu mer konkret. Det är svårt att veta vad man ger sig in på när man hamnar i ett förhållande med någon som har barn. Det man måste bestämma sig för rätt tidigt är om man verkligen vill det här. När man väl har bestämt sig för att ge det en chans så måste man försöka på alla sätt att hålla ihop familjen.

Jag har kanske inte världens bästa tips. Men om du verkligen vill det här så måste du ha tålamod. Det är kanonviktigt att du och din sambo pratar igenom allt det här och har en enad front mot barnet. Precis som ni skulle göra om barnet var ert gemensamma. Känslorna att du inte älskar honom, kanske aldrig kommer infinna sig, men du kommer kanske börja känna dig stolt för honom ju längre tiden går. Du kommer ju att vara där för att se hans framsteg här i livet och du kommer ju vara en stor del av hans framtid. Det kommer vara tufft och tålamodskrävande. Men det är förhoppningsvis värt det till slut.

Tess

Therese6699

Äldre 26 Dec 22:23

#48

Nu är det jag igen, jag skrev ett flummedelande innan.
Men nu tänkte jag vara ännu mer konkret. Det är svårt att veta vad man ger sig in på när man hamnar i ett förhållande med någon som har barn. Det man måste bestämma sig för rätt tidigt är om man verkligen vill det här. När man väl har bestämt sig för att ge det en chans så måste man försöka på alla sätt att hålla ihop familjen.

Jag har kanske inte världens bästa tips. Men om du verkligen vill det här så måste du ha tålamod. Det är kanonviktigt att du och din sambo pratar igenom allt det här och har en enad front mot barnet. Precis som ni skulle göra om barnet var ert gemensamma. Känslorna att du inte älskar honom, kanske aldrig kommer infinna sig, men du kommer kanske börja känna dig stolt för honom ju längre tiden går. Du kommer ju att vara där för att se hans framsteg här i livet och du kommer ju vara en stor del av hans framtid. Det kommer vara tufft och tålamodskrävande. Men det är förhoppningsvis värt det till slut.

Tess

Tjofsen

Äldre 26 Dec 22:43

#49

ludenben skrev 2008-12-26 13:09:20 följande:

jag lever i en fungerande styvfamilj. Vi har aldrig dessa problemen för att vi inser att bägge tar gemensamt ansvar för att familjen ska fungera. Är det något som inte fungerar måste vi sätta oss ner och prata om hitta på en lösning. Min sambo är en fantastisk bonuspappa till min son. Han har verkligen fattat vad det innebär att träffa en partner med barn. Han är med på tex föräldramöten och kvartsamtal på förskolan, han hämtar och lämnar sonen på förskolan när inte jag kan, han tar ut sonen när inte jag orkar. Min son har dessutom svår ADHD, hans biopappa finns inte med i bilden alls. Om vår familj ska fungera kan ingen av oss tänka att det där eller det där tänker inte jag göra för det är inte mitt ansvar. Vi samarbetar, så enkelt är det. Men det går inte om bara en inser det, vi bägge arbetar tillsammans. Det är nyckeln för att en styvfamilj ska fungera, alltså bra komunikation, samarbete, gemensamt ansvar för konflikthantering.När man lever ihop i ett gemensamt hushåll har man med gemensamma regler. Här skulle det inte fungera om jag ensam satte regler utan det sitter sambon och jag ner och pratar om. Hur vi ska ha det. Det är ju gemensamt hem och jag vill inte köra över honom genom att ensam bestämma regler.

Det är en stor skillnad när bioföräldern inte finns närvarande alls!!!!

Jag följer också med på föräldramöten etc. när det funkar eller om mamman eller pappan inte kan, jag behöver väl inte vara en bra styvmamma för det.

Men du har helt rätt i att man gemensamt i en familj bär ansvar och sätter upp regler.

CrazyMe

Äldre 27 Dec 19:58

#50

Jag vill inte gå ifrån min kärlek på grund av detta... Till en början hade jag stort stöd från min sambo, men att jag faktiskt är LESS på hans son, kan jag inte riktigt diskutera med honom... eller?
[/citat]

Du måste försöka att prata med din sambo, men utelämna alla hårda ord om hans son. För då ställer sig säkert din sambo på sitt barns sida och då lyssnar han inte på dig längre uatn är fokuserad på att försvara sin son.och då blir du direkt den "elaka". Prata i lugn och ro.

Lycka till

Orkar inte med styvsonen...

INNEHÅLL