Orkar inte med styvsonen...

Ok. Det låter ju inte helt bra.

Man kan trots allt inte tvinga fram en fungerande relation...

Han har blivit "övergiven" av sin mamma och jag skulle tro att han till viss del testar dig för att se om du också kommer att överge honom.

Tillsägelser måste han lära sig att ta oavsett vilken av er de kommer ifrån och som det påpekats tidigare i tråden,ni bor ju ihop som familj.
Du har din sambos fulla stöd och 7-årstrotsen (även kallat lilla tonåren enligt vad jag läst/hört) är en besvärlig tid oavsett vilka man har runt omkring sig.
Vid 7-års ålder ingår de en "latensfas". De växer inte lika fort och har uppnått en helt ny fas av sitt liv där de ska lära sig att förstå hur världen fungerar och tolka saker rätt.
T.o.m. vanliga enkla ordspråk är svåra att förstå innan man lärt sig.
De är för alldeles för stora för att räknas som "småbarn/barn" men samtidigt alldeles för små för att få göra tuffare och roligare saker (som att vara ute på kvällarna, smygröka och bestämma helt själv vilka kläder och frisyrer de vill ha).

Jag tror att nui måste få förståelse för varandra, eller iaf att du måste försök få mer förståelse för honom och vargör han agerar som han gör.
Det är nämligen först när du ser bakom hans beteende du aktivt kan ändra på ditt egna för att ändra på hans.

Vändpunkten för mig och bonusen var när jag var övertydlig med "vi är en familj", vi bor tillsammans som en familj och då ska vi ju självklart betee oss som en.
I en familj hjälper man varandra, är snälla emot varandra och lyssnar på varandra.
Man måste inte tycka om varandra jämt, man får vara arg på varandra och det är helt ok att känna att man bara måste få komma ifrån familjen ibland.
Men man sviker inte varandra!

Bygg upp familjen först så kommer nog relationen förbättras lite automatiskt.
Pojken behöver känna att han har ett tryggt hem som han hör hemma i.

Så som jag ser det har du två val.
1. Flytta. Då slipper du den jobbiga ungen...
2. Lägg ner tid och energi på att göra det bättre.

DrakenSpektakel skrev 2008-12-25 19:55:02 följande:

Klart hon kan prata med sin kille om det. Vad skulle vara för farligt med det? Jag har pratat mkt med min sambo om att jag tycker hans son är jobbig. Det är ju som det är - men man måste ju få släppa på ventilen oc h inte bära allt inom sig.

ludenben skrev 2008-12-26 12:29:53 följande:

Fel fel fel!!
Det är bara pappan som ska ta sitt ansvar och därmed basta.

Jag är så jävla trött på att vi hela tiden får höra att vi ska minsann inte tro att vi har rättigheter när vi vill göra något skoj med bonusarna och sen får höra att vi ska fan inte tro att vi inte har något ansvar när vi tycker att det är skit.

Bonusföräldern har inget ansvar för bonusen! Barnet har två föräldrar och barnet är deras ansvar.

Som vuxen i ett hushåll är det ens ansvar att städa, laga mat, diska, handla, betala hyra och räkningar.
Förutom det så är det ens ansvar att behandla de andra i hushållet med respekt. Där slutar en bonusmammas plikter.

Här har vi en vild och bråkig sjuåring som troligtvis inte mår så bra om mamman är så frånvarande som ts berättar.
Då får pappan se till att vara lite mer närvarande och se till så att vardagen fungerar bättre mellan bonusmamman och barnet.

Och lägg av med era jävla "du valde en man med barn". Hur ska man kunna veta vad det valet innebär när man själv inte har några?

fast nu är det inte riktigt den sortens ansvar jag syftar på. Utan att man tar ansvar för att relationen mellan familjemedlemmarna ska fungera.

ludenben skrev 2008-12-26 12:57:21 följande:

Fast inte ens där kan ts göra så mycket. Hon ska vara trevlig och respektfull mot barnet och sen får pappan se till att resten fungerar.
Han måste sätta upp gränser för barnet, han kan inte få bete sig hur som helst.

Sen måste pappan släppa kraven på att hans flickvän ska hålla på och gulla med och pussa på hans son. Det är helt absurt. Pojken är faktiskt stor och de känner knappt varandra.

Hej,
jag har inte läst igenom tråden, utan ögat igenom några inlägg lite i all hast. Jag har själv en bonus son som har bott med oss sedan han var två år och hans mamma beslutade sig för att flytta. Nu var ju sonen mycket yngre när mamman flyttade än vad din bonus son är. Jag har hela tiden känt att jag har tyckt om min bonus son oerhört mycket, men jag förstår att du känner frustration när han spelar ut sitt register mot dig.

Min man har även en dotter som flyttade med mamman (hon var endast 9 månader när hon flyttade. Där kan jag känna mer den tendensen du beskriver. Hon känns inte alls riktigt bekväm i situatationen vilket gör att jag inte heller gör det. Vilket nog i sin tur leder till en ond spiral. Hon känner på sig att jag inte är riktigt bekväm osv. Bonus dottern är 9 år och jag har försökt att motverka den motgående spiralen genom att prata med henne. Det funkar ibland och ibland inte. Men man får ha i åtanke att även om man har biologiska barn så uppstår ju slitningar ibland även där.

Jag hoppas i alla fall att ni kan få någon ro i ert liv. Jag vet som någon annan har sagt i den här tråden att barnen inte väljer själv vem dom bor med och att det är "synd" om barnen. Men jag tror inte att det är bra att visa att det är "synd" om barnen och försöka kompensera dom för att dom inte har sin mamma och pappa närvarande. Jag tror det är viktigt att dom förstår att dom har två skilda hem och i erat hem så har familjen Pappan, du och sonen och i mammans hem så är det mamman och sonen (och sambo om det finns någon. Nu låter det här kanske lite hårt, men jag tror man gör barnen en björntjänst genom att få dom att tro att det är synd om dom för att dom måste bo med en bonus mamma/pappa av något slag. Det viktiga måste få dom att förstå att livet faktiskt kan vara kanon ändå.

Det blev mycket flum.

Konkreta råd:
Prata ihop dig med pappan så när exempelvis säger att bonus sonen ska bada, så ska pappan backa upp dig om han börjar att spela över.

Se till att bonus sonen förstår att du inte försöker ta hans mammas plats utan att du är en annan vuxen, men att du faktiskt tillsammans med pappan sätter upp regler i ert hem. (tillsammans med sonen också i vissa fall så han får känna sig delaktig)

Även fast sonen behöver ensam tid med pappan så se till att ni gör saker tillsammans och att kanske du och bonus gör saker tillsammans.

Även om du retar upp dig snabbt på saker som bonusen gör så tänk att du faktiskt är den vuxna och försök förklara hur du känner istället.

Kram
Tess

Jag förstår inte alls hur man kan ha såna stora problem med en 7-åring. :O Speciellt om man är utbildad och jobbar med barn så borde man väl besitta en större kompetens. Nej du ts, inget av dina problem beror på barnet, det ska su inte försöka lasta på honom. Felet är hur din och barnets pappas relation fungerar. Ta tag i den i stället för att försöka få sympati ang. det jobbiga barnet.

ludenben skrev 2008-12-26 10:58:03 följande:

Men på vilket sätt var dethär till hjälp för TS? Du vet väl inget om hur det är i den familjen? Bara för att det fungerar med din son så behöver det ju inte vara så lyckligt i alla familjer.

Har du bonusbarn själv? Jag tror inte att någon som INTE har det vet hur jobbigt det kan vara om inte relationen mellan barnet och bonusföräldern inte fungerar.

Det är lätt att säga att "man ska försöka tycka om barnet som sitt eget" osv osv - men det ÄR inte alltid lätt i verkligheten, särskilt inte om bonusbarnet är utåtagerande. Det frestar på något oerhört på den mest tålmodige.

jag lever i en fungerande styvfamilj. Vi har aldrig dessa problemen för att vi inser att bägge tar gemensamt ansvar för att familjen ska fungera. Är det något som inte fungerar måste vi sätta oss ner och prata om hitta på en lösning. Min sambo är en fantastisk bonuspappa till min son. Han har verkligen fattat vad det innebär att träffa en partner med barn. Han är med på tex föräldramöten och kvartsamtal på förskolan, han hämtar och lämnar sonen på förskolan när inte jag kan, han tar ut sonen när inte jag orkar. Min son har dessutom svår ADHD, hans biopappa finns inte med i bilden alls. Om vår familj ska fungera kan ingen av oss tänka att det där eller det där tänker inte jag göra för det är inte mitt ansvar. Vi samarbetar, så enkelt är det. Men det går inte om bara en inser det, vi bägge arbetar tillsammans. Det är nyckeln för att en styvfamilj ska fungera, alltså bra komunikation, samarbete, gemensamt ansvar för konflikthantering.

När man lever ihop i ett gemensamt hushåll har man med gemensamma regler. Här skulle det inte fungera om jag ensam satte regler utan det sitter sambon och jag ner och pratar om. Hur vi ska ha det. Det är ju gemensamt hem och jag vill inte köra över honom genom att ensam bestämma regler.