Vi som väntar junibebisar del 2!

Jag kände faktiskt den här bebisen i v 13. Men det var ju för att jag vet hur det ska kännas, hade det varit första gången jag var gravid hade jag nog inte märkt något. Samma här som för dig bebek, tror du att det kan handla om någon sorts ADHD eller något..?

Sådär blir min navel också. Nu kanske jag ska tala för mig själv, men jag funderar allvarligt över de som tycker att gravidmagar är så fina - hurdå? Stora, håriga och med utploppade navlar!!?

Jo, det är nog inte så lätt att vara den här pojken. Ett barn är ju i sådan beroendeställning till sina föräldrar så det blir ju ganska svårt när han ska försöka vara lojal mot båda. Min mans föräldrar är skilda också, och han har berättat att det var först när han var uppåt 20 år som han kunde säga ifrån till sin mamma att han inte hade lust att lyssna längre när hon snackade skit om hans pappa. Fast det bästa är väl egentligen att försöka låte bli att gå runt och tänka på det, man blir bara mer irriterad. Men det är ju också skönt att ha någon sådan att tycka illa om, man känner ju sig själv desto mer förträfflig...

Ja, jag har också sådant där torrkli på magen. Men det är ju så himla mysigt att smörja in den, så det är nästan bara bra!

Min man har också alla möjliga olika idéer om hur bebin har det därinne. Han var t ex orolig över att jag red, för han trodde att bebisen liksom skramlade runt då. Öh...

Det ska jag också ha den här gången. Med första barnet hade jag bara med mig en för stor sportbh, och eftersom mina bröst fick baywatch-storlek över en dag så var det bokstavligt talat tortyr att ha dendär gamla sportbh´n på sig. Det gjorde så ont så jag var alldeles svettig.

Jag hamnade allvarligt talat i chocktillstånd när jag såg min rumpa efteråt. SÅ LÅNGT NER??!!

Man glömmer ju också. Och allvarligt talat, folk gör ju om det!?

När det gäller det där med smärta så är det ju så väldigt olika också. Jag kan ärligt talat inte svara på hur ont det gör att föda barn - när jag väl hade kommit igång med lustgasen gjorde det inte speciellt ont längre. Mer som när man är ute och fjällvandrar med jäkligt mycket skoskav och illasittande ryggsäck och vet att man måste fortsätta i alla fall, annars kommer man aldrig fram.

Busiga bebben läste vi också för min mans son när han skulle bli storebror. Den var uppsakttad!

Men visst får man en sådan känsla ibland, att det är det det handlar om? Såklart att man har mycket funderingar kring något som man absolut inte kan föreställa sig hur det kommer att vara, + att det för många känns jobbigt allt detta med sjukhus och att riskera att tappa kontrollen och allt vad det kan vara. Men det är ju inte för förlossningen man gör det. Det är ju för att bli förälder. Och jämfört med det är ju förlossningen knappt som ett litet kommatecken!

Också nyfiken. Jag förstår inte - hur får man muffen att stanna kvar istället för att följa med håret? Jag behöver upplysning!