Hej hej :)
Kul att ni tog upp tråden igen!
Jag har iaf bestämt mig för att spara pengar det här året.. och tänka... och sedan åka till Danmark och inseminera mig i början på nästa år om jag beslutat mig för att det är rätt.
Eg är det ju dumt.. att gå och tänka så länge på om det är rätt, för sedan när man väl bestämt sig så är det ju lång väntan då också. men...
Jag fyller 26 i år.
Det som jag tycker skulle vara lite besvärligt med att skaffa barn själv är att jag arbetar som lärare, och har omkring 100 elever på högstadiet. Det känns som att det skulle bli jobbigt med alla frågor om jag blev gravid ensam.
Hur gör ni andra som planerar barn själva? Hur hanterar ni omgivningen?
Idag åkte spiralen ur iaf. Sen får vi se hur jag gör. Men hur beter ni er om ni åker iväg och inseminerar? Hur får ni till det med ledighet från jobbet dagen när ägglossningen är? Hinner man fram i tid innan ägglossningen är över och sånt?
Idag tog jag en promenad i solskenet med min underbara hund. Vi passerade en pulkbacke där det stod några föräldrar och tittade på sina småbarn som åkte stjärtlapp.
Ett av barnen sa "Titta pappa, en räv" om min hund. Hihihi...
"En räv? haha" sa pappan, "Nej, det är en hund"
Det var så gulligt... Min hund är en liten Finsk lapphundstik. Men å vad jag längtade efter barn när jag såg barnen i pulkbacken!!
Det jobbiga var att på väggen hem passerade jag dom igen. Och då busade en av papporna med sina barn och sjöng "räven raskar över isen" när vi gick förbi.
Helt ärligt nu... Tror ni att det blir jobbigt för barnen att växa upp utan pappa om jag beslutar mig för att inseminera mig?
Hej alla bebissugna!
Nu är det vår och då är som vanligt bebislängtan större än vanligt. Jag drömmer om bebisar och längtar så att det värker efter en bebis. Tredje året som singel och jag börjar misströsta mer och mer. Det känns som att jag kommer att få vara singel resten av livet.
Sist jag var till gyn så åkte spiralen ur. Så nu går jag bara och hoppas på ett "misstag". Hoppsan... men det är ju inte så smart, eller?
Då kanske det är bättre att åka till Danmark och inseminera sig ändå. Det är ju bara det att jag har jobbat i förskolan och sett alla fantastiska pappor som kommer och hämtar sina barn. Innerst inne så vill jag också ha det. En "riktig" familj. Men det känns avlägset och ouppnåeligt just nu.
Själv har jag vuxit upp utan pappa och vet vilken smärta det inneburit för mig när han inte ville ha kontakt med mig när jag var liten. Vi har idag en bra kontakt och det betyder mycket för mig.
Vad tycker ni.. ska jag vänta och hoppas på att hitta "mr. right", hitta en trevlig kille som vill vara öppen donator, "råka" bli gravid med en killkompis, eller åka och inseminera i Danmark.
Jag tänker inte logiskt när jag blir för bebissugen-