Tråden om hur man gått tillväga för att gifta sig fick mig att tänka på något som jag och maken pratar om ibland: Skulle vi ha gift oss om det inte varit för att vi skulle adoptera?
Vi är inte så säkra på det. Troligen inte. Åtminstone inte just då.
Hur var det för er andra?
Vi gifte oss efter ganska kort tid tillsammans, för att vi ville helt enkelt. Och tur var det för när vi skulle adoptera hade vi hunnit vara gifta ett tag. Vi gillar att vara gifta dessutom!
Vi gifte oss innan vi visste att vi skulle få barn via adoption. Maken friade och det var helt självklart att vi skulle vara man och fru helt enkelt. Det kändes liksom som ett naturligt steg. Så svaret på frågan blir ja 
Hej! Vi var också gifta innan vi började tänka på barn.
Ja, vi gifte oss när vi bestämde oss för att försöka få barn.
Vi gifte oss några år innan vi började adoptionsprocessen. Precis som 'Solvår H' här ovan så gillar vi att vara gifta, det är helt underbart. 
Vi gifte oss för att vi ville skapa något positivt i vårt liv när det här med barn tog tid. Det blev också ett perfekt tillfälle för våra båda familjer att mötas (min familj kom till Frankrike). Vi hade troligtvis gift oss så småningom ändå, men om vi hade fått barn när vi ville hade det inte blivit just då, och säkert ett mindre bröllop mest för det juridiska... Vi är väldigt nöjda med vårt bröllop, och sen var det ju väldigt praktiskt att vi hade varit gifta i lite drygt två år just när Kina startade 48-timmarslistan 
Ja, maken friade redan 1999 men av olika anledningar blev det aldrig att vi tog tag i bröllopsbiten. Därför gjorde han ett nytt "försök" och friade på nytt hösten 2004. Då hade vi våra ivf:er bakom oss och hade en paus från alla försök. Just då fanns inget uttalat om vi skulle gå vidare och i så fall hur och på vilket sätt men jag är ganska säker så här i efterhand på att adoption kändes som enda alternativ för oss båda redan då.
Men ja, vi hade med all säkerhet gift oss ändå.
Vi gifte oss något år innan vi ens kom på att vi ville ha barn.
Hallå!
Vi hade varit tillsammans i 9 år när vi gifte oss, och vi gjorde det enbart för adoptionen...
Klart det känns bra att heta samma efternamn men det är inte giftermålet som håller oss samman utan allt vi byggt upp och kämpat för... och kärleken så klart:)
Vi hade nog inte gift oss om det inte var för adoptionen, men nu känns det ju helt underbart att säga min man...
oj, den låg under adoption, förlåt!