VI från Linköping Del 3!!!!

Jag var precis 22 år fyllda när Leo föddes, vissa anser det som ungt, men så ungt tycker jag inte att det är. Framför allt inte eftersom han var planerad så vi valde ju att skaffa barn så tidigt. Jag o sambon hade varit tillsammans i 3 år o sambos i 8 månader när vi bestämde oss för att vi ville skaffa barn.
Under de 3 åren hade vi gjort otroligt mycket saker ihop som jag är såå tacksam o glad över att vi gjorde innan vi skaffade barn, eftersom det var sånsa saker som är lite svåra att göra när man har barn, iaf när de är små. Vi var utomlands, vi åkte på kryssningar, vi besökte kompisar i halva sverige o har gjort massa roliga o tokiga saker o festat mycket så vid 22 års ålder kände jag att jag ville ha barn. Jag tycker att jag är en precis lika bra mamma som alla andra oavsett ålder.

Nja, inte bland mina kompisar iaf, där har åldrarna varit typ 55+ när de blivit mor o farföräldrar.

Leo sitter just nu o tittar på film, eftersom Vincent sover i min famn så har jag lite svårt att leka med honom Men annars får han nästan aldrig titta på tv förutom bompa på kvällarna.

Nej, men jag skrev vad jag tyckte. Och ja, det är patetiskt när de gör så.

Kanske ska förtydliga mitt inlägg, tyckte själv att det stod lite luddigt. Jag menade självklart att de "gamlingarna" som beter sig som 20 när de åmar sig o har sig är patetiska o inget annat.

Ja, det är ju svårare när man har två barn absolut..det vet ju jag Men nu är ju ändå mina ganska stora, eller Leo iaf, så det funkar. Vi var ju på bio för några veckor sen, var borta i tre timmar. Vi hade barnvakt till båda barnen första gången när Vincent var 6 månader ungefär, då var vi oxå på bio bara.

Nä, vi har haft barnvakt tre ggr sen Vincent föddes. Så vi har inte heller så stort behov av det. Det blir att vi myser en hel del ändå när barnen sover. Vi har ju ett par timmar på oss på kvällarna
Däremot så kan jag känna ibland att jag vill ut o göra nåt för mig själv, det är då jag tränar typ en gång i veckan eller bara går på stan o kollar på kläder för mig själv.

Fast de flesta av oss här känner väl så hoppas jag, att det känns så rätt med den man lever ihop med, annars är det nåt som är fel.
Vi blev tillsammans på våran första dejt, klickade direkt o det är drygt 8 år sen, nu har vi två underbara barn tillsammans. Trots åldersskillnad..men vi älskar verkligen varandra!

Vi hade helst flyttat ihop direkt men eftersom sambon bodde här istan o jag i Norrköping o jag pluggade på gymnasiet så fick det vänta, hade ingen lust att pendla varje dag, men det var jobbigt att vara ifrån varandra, trots att jag spenderade VARJE helg o VARJE lov hos honom o han sov hos mig 1-2 ggr i veckan.
Men så fort jag hade tagit studenten så flyttade jag hit till honom, exakt två dagar efter studenten faktiskt, kunde ju ha tagit dagen efter men då var jag så bakis
Då hade vi varit tillsammans i 2 år.

Det vet jag inte, jag skrev att vi alla känner väl att vi är lyckliga, eller hur??
Annars skulle iaf inte jag stanna kvar i ett förhållande där jag inte är lycklig.
Jag tycker det är självklart att man blir förälskad direkt, iaf blev vi det!

Beror ju på vad man menar med gubbe oxå. Man måste väl inte vara gubbe bara för att man har en äldre man. Ok, om han är 20-25 år äldre då är det kanske en gubbe.
Min sambo är 12 år äldre, han fyller 38 på torsdag, men han är sååå långt ifrån en gubbe man kan komma. Han är nästan barnsligare än mig i sinnet O vi har en jäkla massa gemensamt o framför allt så har vi samma värderingar, så vi säger alltid att åldern är bara en siffra, man gör sig själv till det man vill vara. Min sambo är som 20-25 i sinnet fast det är bara kul. Men han är oxå väldigt ansvarsfull o mogen.
Helt enkelt bäst för mig